Det jag minns mest av Gunilla Woldes Twiggyböcker (skrivna under sjuttio och åttiotalet) är att dom gav en så fin bild av hur det faktiskt är att ha häst. Dom kändes verkliga. När jag läser igen tycker jag fortfarande det. Och vad som framför allt gör den där känslan av igenkännande så stark och väcker minnen är nog hennes starka karaktärsskildringar, både av människor och hästar. Inte minst Twiggy är ett starkt hästporträtt, fullt av fina bilder. Hur hon släpar sin nya matte över stallbacken för att äta en maskros. Hur hon bockar tills lillhusse Peppe hänger över halsen och då vänligt går och äter från en buske i huvudhöjd så att han ska slippa trilla ner i backen. Det är också en fin utvecklingsberättelse. I den sista boken har Twiggy en helt annan mognad, den unga osäkra Anna bär hon försiktigt genom skogen utan minsta krumbukt, men när hennes vuxna, ridvana matte sitter upp bär det av i vilda, egensinniga bocksprång. Jag har aldrig ridit en häst som Twiggy, men jag tror många kan känna igen delar av Twiggys personlighet i hästar dom mött. När jag fick min första häst var hon femton år (en mogen hästdam) och jag tolv. Och hon hade den där klokheten Twiggy fick på gamla dar, det fanns en stilla överenskommelse om att hon var äldst och ytterst måste ansvara för vad som hände oss.
Dom delar av berättelsen som är mer faktainriktade står sig sämst när jag läser nu sådär 40 år efter att första boken skrevs. Inte bara priset på en ponny har förändrats, även synen på hästar och människor. En del råd känns underliga idag. Redan i Woldes senare Twiggyböcker verkar synen på Twiggy ha förändrats. I den första boken är det mer fokus på att Twiggy ska fås att lyda, i senare delar är hennes egensinne mer en del av hennes personlighet som alla har något att lära av.
Men berättelsen gör mig i stort inte besviken. Häst-ögonblicken fångar fortfarande. På den avslutande hubertusjakten (låtsasjakt av en rävsvans till hästs) står jag på en höjd tillsammans med den jagberättande mamman och väntar i stor spänning på att ekipagen ska dyka upp. Väntandet, och dröjandet vid höstnaturen som laddas med en stämning gör effekten mycket större när barnet och hästen till sist galopperar in i mitt synfält, täckta av lera.
/Katja Timgren
Bara hästböcker 
De är så fantastiska alla böckerna i serien. Även Contessa och Emma-böckerna. Jag läser om dem med jämna mellanrum och de är fortfarande en stark länk till mitt egna stall-liv som jag tvingades ge upp pga allergi när jag var 18. Hon skildrade det för mig verkliga hästlivet, att kämpa på i leran med fokus på kompisskapet med hästen. Jag grät när Gunilla Wolde gick bort härom året. Det kändes som en vänskap gick förlorad. Som tur är så finns böckerna kvar.
GillaGilla
Katja svarar: Vad roligt att det finns fler än jag som minns böckerna och läser dem igen och igen!
Håller starkt med om den där känslan av ”det verkliga hästlivet.”
Jag läste böckerna innan jag lärde känna den häst som jag sedan skulle umgås med i många år. Och böckerna var lite som en förberedelse på verkligheten som skulle komma… Både det där med leran och slitet. Och hur starka band man får till hästen.
Roligt nog ser jag att Boken om Twiggy fortfarande lånas ut på biblioteken…
GillaGilla
Jag minns dem. Jag har inte riktigt vågat läsa om dem, av någon sorts rädsla för att de inte hållit för tidens tand. I fb-gruppen för 50+are som rider dressyr är böckernas Pelle, Per Wolde, medlem och delar bilder på Twiggy och det andra stoet ibland.
I din text blir Twiggy så lik mitt sto Fia att jag kanske måste läsa om dem!
GillaGilla
Vad roligt att böckerna fortfarande är intressanta. Boken om Twiggy är en samlingsbok av flera titlar om Twiggy. Jag kan meddela att vi eventuellt kommer ut med nyutgåvor så småningom. Böckerna är tidslösa och dagens unga kan säkert känna igen sig precis som de som var unga på 70-talet. Vi gamlingar känner nog igen oss oavsett. De beskriver hur vi hade det med våra hästar när jag växte upp och allt har hänt på riktigt.
GillaGilla
Hej Per! Vad roligt att du skriver. Och vi håller tummarna för nyutgåvor!
GillaGilla
Hej Peppe! Kom in på sidan av en slump och såg att du kommenterat. Det känns inte länge sedan Twiggy nästan var min när JamJam var borta hos Karin. Gunillas böcker är fina minnen och lite som dagböckerna jag aldrig skrev. Hoppas att du har hästar i ditt liv/Anna
GillaGilla