Vårt manifest till Hästboken

Vi publicerar nu delar av vårt manifest till hästboken här på bloggen.

Vi pratar om hästböcker här. Vi pratar bara om hästböcker.

Få litterära genrer är så lästa och så älskade. Generationer av tjejer och kvinnor har vuxit och växer upp med hästböckerna. Hästböckerna lär oss saker om livet, om litteraturen, om språket och världen.

Ändå har hästboken omgetts av tystnad. Om man pratar om hästboken i offentligheten och vuxenvärlden gör man det ofta för att avfärda den.

Det är bara en hästbok. Det är bara hästböcker.

Vi kräver att tystnaden bryts. Vi bryter tystnaden nu.

Vi säger att tystnaden är ett svek mot läsarna. Det är dags att fler vuxna börjar ta unga tjejers och andra hästboksläsares läsning och liv på allvar.

Därför ska vi prata om hästböcker nu. Bara hästböcker.

Vi pratar om böcker som är skrivna på lika många sätt som det finns författare. Vi pratar om böcker som inte kan avfärdas “alla -över- en -kam” som dussinböcker. Inte av den som har läst genren, i hela sin bredd.

Vi pratar om hela hästlitteraturen här. Om den hästlitterära traditionen. Om böcker som ofta förhåller sig till sin genre, till sin historia. Om en hemlig kanon av hästar och deras tjejer pratar vi: om Twiggy och Mulle, om Silver, Star, Sigge, om Pytteliten och Dunet.

Vi pratar om läsning. Vi pratar om att läsa och läsa och läsa. Om att vara tio år och börja, och sedan faktiskt aldrig sluta. Vi pratar om kärlek.

Vi pratar med alla som blev kompis med hästarna, som lärde känna tjejerna, som vann tävlingen och språket och räddade sin ponny.

Vi pratar bara om hästböcker.

Vi pratar med dig som växte upp där. I stallen inuti böckerna.

Vi pratar med dig.