Boksamtal: Pia Hagmars Millan-böcker

Bara Hästböcker samlades en vårregnig vardagskväll på ett café för att prata om Pia Hagmars böcker om Millan. En serie på tre böcker som passar för lite äldre läsare, till exempel slutet på mellanstadiet och högstadiet.

Pia Hagmar Millan, Sveket, Drömmen

Katja säger: De här böckerna tänker jag ingår i en hästbokstradition där stallet är en fristad. Hästböcker har ju ofta velat tala om olika sociala och psykologiska problem som unga personer som växer upp möter. Såriga uppväxter som ändå är just vägen till vuxenheten, så viktig. Här är det Millan som har en pappa som dricker för mycket. Och en mamma som inte orkar. Det handlar om skammen och otryggheten. Och stallet blir kanske en plats för tryggare relationer, hästarna går att lita på på ett annat sätt.

Malin säger: Ja, det finns fler böcker i denna tradition. Susanna stalledräng, Isabella i Ponnyallsvenskan är två intertextuella systrar till Millan tänker jag. Stallet inbjuder ju verkligen till att skildra klass, men det är inte så många som antagit den utmaningen på djupet. Även om det syns i att exempelvis antagonisten ofta är en rik och bortskämd flicka som behandlar sin häst illa. Samtidigt är huvudpersonerna oftast från medelklass, eller åtminstone övre arbetarklass. Men det finns ju, som Pia Hagmar själv sagt i någon intervju, hundratals av tjejer som Millan runt om på stallen.

Katja säger: Millan är ett exempel på en hästbok som förhåller sig till och omskapar hästbokstraditionen. Det är ju en vanlig dramaturgi att huvudpersonen får en häst i slutet av en hästbok. (Som ett svar på en lång kärleksfull längtan genom hela boken.) Och så slutar också den första boken i serien. Men samtidigt blir allting så fel. För hästen som Millan får av sin pappa är en shetlandsponny. En alldeles för liten häst som Millan inte kan rida på och inte vet vad hon ska göra av. Och pappan kommer plötsligt med ponnyn mitt i natten, på ett impulsivt och oförutsägbart sätt. Det blir ett sorgligt och förvirrat ögonblick när Millan står där i trädgården mitt i natten med en ponny hon inte vet vad hon ska göra av. En gestaltning av en pappa som älskar sitt barn, men på ett förvirrande sätt som är svårt för en tonåring att ta emot.

Malin säger: Jag håller med om att den förhåller sig och gör något nytt med hästboken klassiska stildrag. Samtidigt är det mest bärande i böckerna utanför stallet. Särskilt i tredje boken är det viktigaste familjen. Det hörs till och med i titeln: Millans dröm. Drömmen är en lyckad julafton. Jag tänker på Marie Louise Wallins böcker när jag läser, i det att hästvärlden är en fond. Jag tror man skulle kunna byta ut stallet mot någon annan miljö utan att själva berättelsen skulle förlora sin kraft. Det betyder förstås inte att det är dumt att den utspelar sig i stallet!

Anna säger: Jag vill också lyfta fram Millans relation till Marianne. Marianne är den som äger stallet där Millan jobbar, och hon får genom serien en allt viktigare roll. Hon ger Millan ridlektioner och hon SER Millan. Ser hennes engagemang och talang, men hon riskerar också att se allt det som Millan inte vill att hon ska se – alla problem med familjen, med ekonomin, allt det som är en stor klump av elände och skam. Millans relation till Marianne är inte okomplicerad, inte heller Mariannes relation till Millan. Vid flera tillfällen uttrycks hur Millan nästan önskar att Marianne var hennes mamma. Men så fort den tanken kommer får Millan skuldkänslor – hon har ju en mamma, en annan mamma, som gör sitt bästa för att vara mamma. Inte bara Millan drömmer om denna verklighet, Marianne gör det också. I ”Drömmen” ställs detta på sin spets. Samtidigt som Marianne då får veta i princip allt om Millans familj så får vi som läsare också veta mycket om Marianne, om hennes ensamhet. Hon har ett, ur Millans perspektiv, perfekt liv. Hon bor ensam på en egen gård. Men Marianne är inte lycklig; hon är ensam och hon vill inte vara det. Genom den här önskan om gemenskap så synliggörs alla de ojämlikheter som präglar relationen, ekonomiskt, åldersmässigt, och så vidare. Men framförallt uppfattar jag att relationen hamnar i en extremt intressant mellan-position, som kan förstås som en möjlighet till ANDRA relationer än just mor-dotter, lärare-elev, etc. Och jag tänker att detta är så intressant för att det sker i stallmiljön, och då knyter an till en tradition av dessa andra relationer, ett flick-kvinno-kollektiv fyllt av kärlek och problem, vänskap över generationer, och möjlighet till (mänskliga) relationer bortom det heteronormativa kärnfamiljiska begärsmönstret.

Malin säger: Jag tycker också att relationen till Marianne är jättespännande! Det är en så laddad scen i ”Drömmen” när Marianne plötsligt öppnar sig, och först känner jag bar, åh nej ska denna unga människa behöva bära det här också. Men sen visar det sig vara precis vad hon behövde. Nyckeln för att själv våga visa sig svag är att någon annan gör det först. Det är absolut en normbrytande relation och en ovanlig skildring av relationen mellan en vuxen och en ungdom.

Vill du fördjupa dig mer i Millan-böckerna finns intressant samtal om dem i senaste Bladen Brinner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s