Hästboksklassiker: Boken om Twiggy

boken-om-twiggy

Det jag minns mest av Gunilla Woldes Twiggyböcker (skrivna under sjuttio och åttiotalet) är att dom gav en så fin bild av hur det faktiskt är att ha häst. Dom kändes verkliga. När jag läser igen tycker jag fortfarande det. Och vad som framför allt gör den där känslan av igenkännande så stark och väcker minnen är nog hennes starka karaktärsskildringar, både av människor och hästar. Inte minst Twiggy är ett starkt hästporträtt, fullt av fina bilder. Hur hon släpar sin nya matte över stallbacken för att äta en maskros. Hur hon bockar tills lillhusse Peppe hänger över halsen och då vänligt går och äter från en buske i huvudhöjd så att han ska slippa trilla ner i backen. Det är också en fin utvecklingsberättelse. I den sista boken har Twiggy en helt annan mognad, den unga osäkra Anna bär hon försiktigt genom skogen utan minsta krumbukt, men när hennes vuxna, ridvana matte sitter upp bär det av i vilda, egensinniga bocksprång. Jag har aldrig ridit en häst som Twiggy, men jag tror många kan känna igen delar av Twiggys personlighet i hästar dom mött. När jag fick min första häst var hon femton år (en mogen hästdam) och jag tolv. Och hon hade den där klokheten Twiggy fick på gamla dar, det fanns en stilla överenskommelse om att hon var äldst och ytterst måste ansvara för vad som hände oss.

Läs mer

Klassikerprat: Lena Furbergs Tuvastallet

Bara Hästböcker läser de första serierna i Stallgänget på Tuva-serien. Anna har tidigare skrivit en masteruppsats om serien så hon är lite proffs. Detta är en första diskussion som vi kommer fortsätta vid ett senare tillfälle!

 (häftad)

Katja säger:Det första jag nånsin läst som känns som min hästvärld, där jag är uppväxt. Jag har alltid upplevt att det är ett glapp mellan min hästvärld och den som beskrevs i hästböckerna. Här är det tjejer i tonåren som kör släde i skogen med nordsvenskar.

Anna säger: Det är nordsvenskar och gamla travare. I en episod finns det en veterinär som inte vill ta hand om hästen Queen med motiveringen att hon är en avdankad travare. Anna och Cathrine reagerar starkt på det – för i deras värld har alla hästar samma rätt till liv. Jag tänker på det som en sorts radikal jämlikhet, som går emot andra normer, tex veterinärens, i hästvärlden (och människovärlden). Tuvastallet är en värld där ALLA hästar har samma värde.

Katja säger: Det är många hästar som har problem, precis så var det i min hästvärld.

Anna säger: Ja, det finns många problemhästar. Ofta är det en omöjlig kärlekshistoria. EN tjej som älskar en häst men det finns inget tydligt sätt att manifestera kärleken eftersom hästen inte är ridbar.

Malin säger: Jag tänker mycket på vänskapen mellan tjejerna. Att alla berättar om liknande minnen av att ha tappat en häst. Det är en intressant dramaturgi.

Anna säger: Det finns verkligen ett starkt kollektiv av tjejer i texten.

Malin säger: Och intertexten till Broknäsflickorna, ett annat starkt tjejkollektiv, är tydlig. Vi måste läsa några av de serierna framöver!

Anna säger: Ja! Det finns mycket intressanta intertexter, och senare i serien kommer det in karaktärer som har läst serien om Tuvagänget i Min Häst.

Malin: Och hon faller inte i fällan att här ska jag plocka in en trevlig kille i tjejvärlden. Utan här är killen, Jonas, jobbig. Istället för den ”bortskämda rika flickan” är han antagonist. Men han tas också in i tjejkollektivet, redan i första serien går han från att vara överlägsen till att berätta om att han också tappat en häst en gång.