Sommarläsning (långläsning!): Nostalgi och generation

Anna lånar böcker av sin mamma och skriver om generationer, Wahlströmsböcker, bokvärldar och lite annat.

DSC_0556 (3)

Jag är cirka åtta år och köper böcker. Varje gång vi åker till Ica Maxi och handlar så tittar jag på raden av Wahlströmsböcker, räknar antalet Wendy på Lindhöjden. När jag har pengar är det en bok jag köper. Jag samlar Wendyböckerna, dom röda ryggarna. När jag gör det plockar min mamma fram sina röda ryggar. Bredvid mina blanka ställer hon upp sina gamla, tygryggarna. Jag läser dom och föreställer mig hur jag lever ca trettio år tidigare. Jag läser min mammas namn skrivet på pärmens insida, jag räknar hur många böcker hon har på sidan där en kan markera med rött (och grönt) hur många en samlat. Jag längtar tills jag har lika många som hon hade.

En aspekt av hästflickigheten och hästboksläsandet tänker jag är generationen. Hur det ofta går från mor till dotter, hur mammor plockar upp ridningen när barnen börjar, rotar fram sina gamla böcker. Jag tänker på hästboksläsande i slukaråldern, hur jag läste allt och älskade det gamla lika mycket som det nya, och hur det skapade en sorts egen kanon, ett arv, en tradition, mellan mig och min mamma, som jag senare hittat i andra relationer, märkt hur andra haft liknande upplevelser. Jag tänker att det är en viktig del. Men en del som sällan syns, som faller mellan. Är det ett litterärt arv (ja! men det räknas inte på samma sätt som när en får Oliver Twist eller De tre musketörerna i födelsedagspresent) eller är det mer ett arv av intresse eller hobbyföremål (jo, också, men det har heller inte samma status som till exempel gamla plåtleksaker som visas upp i Antikrundan). Jag tänker att det är ett alldeles speciellt arv. Att det lyfter upp en speciell nostalgi, som inte är helt oproblematiskt, men som ändå har en sorts subversiv potential, en sorts historieskrivning, eller snarare historieläsning, ett sorts hopplock, från olika och andra håll.

Min mammas röda ryggar står fortfarande i bokhyllan hemma hos henne. När jag hälsar på ligger jag i hennes soffa och läser. Den här gången har jag hittat följande: Hästsmugglarna av Monica Edwards, A/B Ponny-expressen av Liv Jofjell och Stallet brinner! av Sheila Chapman. Jag minns känslan av att läsa som barn, men jag läser också som vuxen, och varje text ger mig en egen värld, med olika lager av existentiella perspektiv och positioner.

Jag läser Hästsmugglarna och tänker på äventyret. Det har en alldeles speciell logik. Först reagerar jag på det orealistiska. Hur flickorna i boken umgås med smugglare är inte det orealistiska, utan jag tänker på hur de förhåller sig till hästar, till vuxna, sina familjer, till säkerhet och strukturer. Det finns något vid första ögonblick obegripligt, men när jag väl accepterat världen, ser jag det mer som en specifik logik för just den. Jag tänker på hur det här nog är den typ av bok som jag som hästboksentusiast egentligen kanske borde vända mig mot (?), eller den typ av bok som hästboksgenren i sig vänder sig mot – den som framhävs av både Britta som hennes författare som orealistisk (den typ av bok som ”drar ner” en genre som inte har råd att ha sämre sidor, som måste förhålla sig självkritiskt till allt för att tas på allvar). Men jag vill inte läsa så. Det finns ett begrepp som heter ”arkontiska texter”, det används bland annat inom forskning kring fan fiction. Det är ett icke-hierarkiskt sätt att se på texter – i relation till fan fiction innebär det bland annat att inte betrakta vissa texter som just källor och andra som om dom var underordnade dessa. Varje text innebär då ett slags del i ett arkiv, en del av en textvärld. Jag tänker att en skulle kunna läsa hästboken så, och att det kan vara ett fruktbart sätt att förstå hästboksläsandet – vad det är, vad det varit, vad det skulle kunna vara, och ett sätt att också kritiskt omfamna alla böcker, oavsett ”kvalitet”. Utifrån det tänker jag att äventyrshästboken lägger ett eget lager till hästboken, ett eget perspektiv, och Hästsmugglarna lägger en bit in i detta lager. I det här motivet ingår en diskussion kring lagar – och här handlar det om juridiska lagar som ställs emot andra lagar, lagar istället handlar om etik, rättvisa och liv. Monica och Rita räddar hästar genom att kidnappa dom, tillsammans med ett antal äldre sjömän, alla lite laglösa. Dom rör sig i gränsen av det lagliga, för att göra det rätta. Flickorna i texten har en enorm kompetens – dom sätter igång hela räddningsprojektet, får folk att ställa upp, sköter tiotals hästar. Men den kompetensen finns alltid parallellt med en enorm utsatthet och ett hån. Plötsligt kan hästarna tas från flickorna, med en vuxens ord blir dom maktlösa. Och ibland görs dom till flickor – placeras i en position där flicka i sig blir ett förtryck, bara flicka, svag och oförmögen att göra samma jobb som männen. Jag fascineras av den här dubbelheten, och tänker att den är en så stor del av hästflickans berättelse och upplevelse av världen.

Texten lägger också till en förståelse av kroppar. Kropparna i texten tar stor plats, hästarnas kroppar, barnens, männens. Det är kroppar som präglas av smärta och skador, men också av oräddhet och hårdhet. Jag tänker på mig själv som åttaåring, jag minns min kropp som motsatsen till detta. Vad gjorde den här läsningen med mig då? Jag tänker dessutom på beskrivningen av familj och föräldrar. Jonas, en pojke som ”hittas” bland dom onda smugglarna, dom som köper hästar billigt och säljer dom till slakt, helt friska hästar! – han är föräldralös och har levt i en fruktansvärd vuxenvärd. Han ger ett helt nytt perspektiv på familjesituationen (något som liknar det som händer när Bettina kommer in i Annika-böckerna). Monica och Rita befinner sig konstant i en förhandling kring sin egen frihet och sin relation till föräldrarna. Vad kan dom säga, vad får dom göra? Det är ett utforskande och överskridande av gränser, som hela tiden sätter flickans kompetens och hennes behov av att göra något i världen först.

A/B Ponny-expressen har också drag av äventyr, men på ett helt annat sätt, mycket mindre riskfritt. Liv och död står inte på spel – åtminstone inte på samma sätt. Vad som står på spel är ekonomi. En grupp barn och ungdomar äger ett antal hästar, men dom saknar ekonomi och måste arbeta för att få stallet att gå runt. Också här är det en berättelse om barns kompetens – och en tydlig (om ibland också lite road) bekräftelse från vuxenvärlden. Här sätts hästvärldens fokus på pengar i fokus, och arbetet som också är en viktig del av hästberättelsen kopplas samman med det ekonomiska (vilket annars inte alltid är självklart). Tydligast blir det när bifiguren Elisabeth dyker upp. Hon är lika gammal som den yngsta i stallgänget, men hon har en annan bakgrund, hon har pengar, eller hennes föräldrar har. Dom är en sorts goda rika personer. När Elisabeth mot slutet får en egen ponny, rör hon sig i utkanten av den-rika-bortskämda-flickan-figuren, men hon skevar den genom att hon varit sjuk och har svaga ben, vilket gör att hennes föräldrar ser henne som skör. Ur ett crip-perspektiv är det intressant att se hur hästvärlden navigerar kring en kropp som inte liknar normatkroppen. Här finns saker som utgör funktionshinder, men det finns också en vana i hästvärlden att anpassa, exempelvis efter olika hästars behov, och det gör att det arbets- och kompetensfokus som finns i stallet framstår som en bättre miljö än föräldrarnas oroliga omvårdnad.

Anpassning och sjukdom är ett tema också i Stallet brinner!, men på ett annat sätt. Joland har skadat sig illa under en hopptävling och när hon vaknar upp efter att ha legat i koma har hon tappat minnet och blivit rädd för hästar. Även om jag i början, så som i Hästsmugglarna, upplever texten som orealistisk och inte trovärdig, som om det händer för mycket och för dramaturgiskt osnyggt, så hittar jag snart berättelsens logik, och låter den leda mig in i reflektioner kring rädsla och hur den hanteras. Främst intresserar jag mig för hur omvärlden ser på Jolands rädsla. Ofta möts hon med oförstående – främst från män och killar, hennes bröder retar henne, hon blir mobbad för rädslan. Flickorna i texten har större förståelse. Men alla vill att hon ska komma över rädslan. Och exempelvis Jolands pappas oförstående kan ses mer som ett hårt sätt att få henne att komma över rädslan. Jag fascineras också av gestaltningen av Jolands upplevelse av att vara rädd för det hon älskar och vill göra. Jag tänker att det är en sorts kärna i hästflickan, samexistensen av rädsla och mod, kompetens och oförmåga, kärlek och fruktan. Till slut kommer Joland över rädslan – vilket jag tänker är det vanligaste i hästberättelsen. Hon gör det genom det, också relativt vanliga, magiska motivet där hon är den enda som kan hantera en svår häst. Bandet till den enskilda hästen, och det faktum att hästens liv hänger på henne (om hon inte kan visa att han är hanterbar kommer han slaktas eftersom han är obrukbar), förändrar hennes band till alla hästar.

Jag läser och hittar nya eller nygamla ingångar till att förstå hästflickan, hästboken, min upplevelse av en värld. Jag fascineras av dom olika världarna i böckerna, hur dom förhåller sig till hästar på olika sätt, inställningen till ridning, organisation och struktur, gränsen mellan vildhet och civilisation. Jag lägger nya lager av motiv och möjliga positioner till min inre hästflicka, till mina minnen och tankar.

En reaktion på ”Sommarläsning (långläsning!): Nostalgi och generation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s