Klassikerprat: Black Beauty, Arbete, genus och djurrätt

Sista delen av Bara Hästböckers samtal om genren utifrån Anna Sewells klassiker Black Beauty från 1870-talet.

Anna: Det finns en mycket intressant aspekt av omvårdnad som kommer fram i Black Beauty. I diskussioner om hästkulturer och utvecklingen inom västerländsk ridsport förs det ofta fram att det skett en femininisering, att fokus flyttas från militärisk styrka till att betona omvårdnad, och detta jämförs gärna med andra omsorgspraktiker, ofta kvinnligt kodade.  I Black Beauty handlar det snarare om ett manligt omhändertagande. Det är de goda hästkarlarna som tar hand om hästarna, kvinnor finns knappt annat som bifigurer (där kan de ha olika roller, från den förbigående kvinnan som ber kusken ta bort stuptygeln till frun som följer modenycker och därmed vill ha samma tygel hårt åtdragen, och så de kvinnor som faller av och är lite lagom hjälplösa…) Jag upplever att boken därmed ifrågasätter hur en ser på genuskodning av olika uppgifter och perspektiv. Omtanke och omvårdnad kan vara manligt.

Malin: Det är intressant, och det omvårdande har haft en framträdande plats när hästen var en del av det militära. Min tränare när jag var barn var skolad inom det militära, och hon berättade mycket historier därifrån, vilket gjorde att jag såg militär hästhållning som något exotiskt, ett ideal jag kämpade för att uppnå. Det handlade om att gå upp klockan fem på morgon för att ta hand om hästen, att rykta så länge att man fick tio skrapslag på varje sida, att alltid sätta hästens väl framför sitt eget.

Anna: Samtidigt kanske en borde påpeka att Black Beauty har en kvinnlig författare, och att det kan ha påverkat framställningen av människorna i boken. Här kan en också knyta an till hur djurrättskampen under förra sekelskiftet också är knuten till kvinnokamp och emancipation – och att båda kommer ur en sorts medelklassmiljö, som bryr sig om arbetarklassen, men samtidigt inte strävar efter en alltför omvälvande förändring.

Malin: Jag blir nyfiken att kolla upp lite mer om författaren, som jag trots att jag läst mycket om hästböcker inte vet något om. Wikipedia skriver att Anna Sewell “vid fjorton års ålder bröt […] fotleden och fick dålig läkarbehandling; detta i kombination med en ledsjukdom ledde till att hon blev oförmögen att använda sina ben och fötter och bara kunde förflytta sig med hjälp av häst och vagn. Hon kom då att älska hästar, men märkte att många hästar behandlades illa av sina ägare. 1871 fick hon av en läkare beskedet att hon endast hade arton månader kvar att leva. Hon började då skriva sin första och enda bok, romanen Black Beauty.” Jag blir nyfiken på att ta reda på mer om Anna Sewell, vilken koppling hade hon till kvinnorrörelsen och andra aktuella politiska frågor i samtiden.

Anna: När jag läser Black Beauty kopplar jag också flera av de frågor som kommer upp i den (och de frågorna kommer ganska lätt, det är en bok som är öppet politisk, för diskussioner med sin läsare, och med sina gestalter), till olika djurrättsdiskurser. Bland annat tänker jag på Peter Singers djuretik, som bygger på att en ska behandla djur väl inte eftersom de har samma förmåga att tänka som människor, utan för att de kan lida – alltså en etik som bygger på smärta istället för mental förmåga och kompetens. Det här sättet att tänka går i linje med hur det formuleras i Black Beauty, men det finns också en motsatt åsikt där. I en passage hör Black Beauty hur en människa säger att hästar ska behandlas väl just därför att de kan lida på samma sätt som människor – vilket är precis vad Singer säger. Men det intressanta är att Black Beauty hör detta, och förstår det! Hästarna i boken förstår alltså världen, minst lika bra, och ibland bättre, än människorna. Samtidigt uppstår en sorts Verfremdungs-effekt av perspektivet – vissa saker förstår hästberättaren inte. På det sättet är berättarperspektivet per definition icke-trovärdigt. Och just däri uppstår den effekt som jag tänker att boken vill uppnå – en annan sorts förståelse för hästar, men också för människor som befinner sig långt ner i samhällshierarkin.

Malin: Ja, berättarperspektivet är jätteintressant! Det är klart att det är ett förmänskligande av hästen. Precis som andra hästböcker i Black Beautys efterföljd som också berättas ur en hästs perspektiv. En jämförelse med Kerstin Ekmans Hunden kan göras, där det är tydligt att författaren strävat efter att sätta sig in i en hunds förnimmelser och upplevelser. Det finns en strävan att ha en autentisk hundröst – även om det förstås bara kan vara en strävan. Författaren är ju alltid en människa. Precis som barnboksförfattaren (nästan) alltid är en vuxen. Jag uppfattar inget intresse hos författaren att skapa autenticitet. Men däremot att skapa empati, läsaren ska som du skriver känna att hästens känslor och lidande är på riktigt. Men detta uppnås genom ett förmänskligande av hästen.

Anna: Precis. Jag tänker att just det sätter fingret på en viktig sak i förhållandet mellan både människa och häst, människa och text, och text och häst – var går gränsen för vad en kan förstå och hur kan en förhålla sig till det en inte kan förstå.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s