Att vara hästboksförfattare förr

Att skriva hästböcker har inte varit en biljett in i författarvärldens finrum. Genren har haft lågt anseende och sällan fått recensioner och uppmärksamhet. Även om samtalet om genrens låga status varit lika frekvent som nedvärderingen av böckerna och till viss del riskerar att bli självuppfyllande tycker vi att det är viktigt att vi lyfter fram och analyserar både hur det är idag och minns hur det varit.

Vi kommer utspritt över tid göra intervju med några författare som tittar tillbaka på hur det var att skriva hästböcker förr. Först ut är Tulla Hagström, författare till bland annat de populära Petra-böckerna.

Böckerna handlar om Petra och hennes ponny Svala och om Siv, en blind flicka som i de senare böckerna tar över Svala när Petra går över till stor häst. De är socialrealistiska och läsaren får följa med i ett genuint och jordnära hästliv. Jag (Malin) läste Petra-böckerna om och om igen under min uppväxt och har återkommit till dem som vuxen. Jag berördes starkt av Petras person och hennes lugna empatiska förhållningssätt till både ridningen och livet – något som ofta kontrasterade mot mitt eget mycket mer tävlingsorienterade prestationsbaserade hästliv. Petra var också, precis som Britta i Britta och Silver-böckerna några år äldre och gjorde vuxna saker, som att arbeta på ett stuteri och resa på hästsemester till England med sina kompisar. Att huvudpersonen är äldre än de tänkta läsarna var vanligare i hästböcker förr – ett fenomen vi måste djupdyka i här på bloggen någon gång. Men här nu följer en intervju med Tulla om hennes erfarenheter kring hästboksförfattarens status.

 

Dina böcker gavs ut under 70- och 80-talet. Hur var det att vara hästboksförfattare då?

Det hade inte särskilt hög status, och värst var det om man skrev för Wahlströms. Det ansågs i kulturella kretsar vara skräplitteratur och närmast ett hot mot goda krafter. “Fast vi menar ju inte dej!” kunde jag få höra och undrade då i mitt stilla sinne om de sa så till alla Wahlströmsförfattare som eventuellt dök upp på Författarförbundets träffar.

Hur togs böckerna emot?

De sågades ofta av Bibliotekstjänst, ytterst sparsamt recenserade för övrigt – men mest positivt var mottagandet när man var debutant eller näst-intill: det fanns en önskan att hitta något “annorlunda”, något mera genuint skrivet inifrån hästvärlden och fritt från gängse schabloner. Problemet var bara att många recensenter inte kände igen en schablon när de såg en, troligen för att de läst så få hästböcker att de egentligen inte hade något grepp om genren, och oftast också saknade tillräcklig kunskap om hästvärlden för att kunna avgöra graden av trovärdighet. (Därför kunde en schablonfylld berättelse från en tonårig författare faktiskt få positiva omdömen, förutsatt att den kom ut på ett förlag med viss status.)

Med ökande erfarenhet tycker jag nog att jag blev en bättre hästboksförfattare i de senare böckerna än jag var i de första, men skulle man tro recensionerna så var det tvärtom – med många böcker på meritlistan blev man nästan automatiskt stämplad som massproducent av lägre kvalitet

Vad skulle du önska för hästboken framåt?

Att man inser att viss fackkunskap är önskvärd hos dem som recenserar. Böckerna vänder sig ju till en hästintresserad läsekrets som ofta är mycket kunnig, även om man förstås inte ska behöva vara det för att ha glädje av böckerna.

 

Malin Erikssons foto.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s