Höstläsning: Ponnytokighet, ansvar, femininitet och utrymmen för utforskande och förhandling

I somras började jag (Anna) återutforska min mammas bokhylla och plocka ut några av Wahlströms röda ryggar i taget för att läsa och reflektera kring. Nu lagom till höstlovet (ett faktiskt eller fiktivt) fortsätter jag.

Den här gången har jag hittat fyra böcker av Judith M Berrisford: Susans ridskola, Ponnytokiga Susan, Susan på ponny-läger och Ponny-sommar. Att hitta information om Berrisford är svårare – hon är brittisk, produktiv, skrev under pseudonym och förutom om hästar även om hundar och trädgårdar (källa: ponymadbooklovers.co.uk), och utan mer kunskap om författaren läser jag mer i relation till tiden (60-talet), till min mammas barndomsläsning, min egen barndomsläsning (när jag första gången upptäckte mammas bokhylla) och min vuxenblick på detta.

Boksamtal: Lena Furbergs Gullviva-serie

Gullviva är en av Lena Furbergs populäraste serier. Det är också ett exempel på den litteratur som “gömmer sig” inne i tidningen Min Häst. Många kommer säkert ihåg Camilla Läckberg-debatten där Min Häst användes som en nedsättande synonym till hennes deckare. Men Min Häst rymmer en stor bredd av olika sorters berättelser. Däribland Lena Furbergs serier, vars speciella stil har varit en av inspirationskällorna till flera konstnärskap inom bild och text. Läs också vår intervju med Furberg här.

Lena Furberg Gullviva – en sommarsaga Ursprungligen tryckt i tidningen Min häst. Ingår i samlingsvolymen Min Hästs Bästa Vol  2 som finns på biblioteken.

Katja säger: Jag tänker att Gullviva är en berättelse som har ett tydligt budskap. Det handlar om fördomar, här mot hästraser. Och om att våga ge sig in i något nytt och på så sätt förändra sin bild av världen. Intrigen i första delen kretsar just kring rörelsen fördom-upplevelse-förändring. I mötet med fjordhästen Gullviva får Johanna sin syn på fjordhästar som tråkiga och okunniga utmanad. Jag tänker att det är en upplevelse som många i ett stall kan känna igen sig i.

Lena Furberg om sitt serieskapande

För de flesta behöver Lena Furberg ingen presentation. Hennes figur Mulle har en kändisstatus i nivå med Bamse och Nalle Puh. Hon skriver också sedan 70-talet längre serier i flera olika genrer, realism, äventyr, verklighetsbaserade och fantasy.

Malin ringde upp Lena för att höra mer om hur hon arbetar och vad som driver henne konstnärligt.

Vad vill du med dina serier?

För mig är det viktigt att det jag gör kommer från hjärtat.

Och att storyn är bra, att den berör och känns viktig.  Den kan vara viktig på olika sätt –

Gästblogginlägg av hästboksdebuterande Angelica Öhrn

Jag älskar hästböcker, har en hel bokhylla full. Där finns vällästa böcker med röda tygpärmar i vilka sidorna delvis sitter löst. Inuti har jag strukit över namnen Sussi och Jeanette och skrivit dit mitt eget med min snyggaste skrivstil. Där finns böckerna om Klara och Sigge. Böcker av Nan Inger Östman och Gunilla Wolde. Ja, och så Britta och Silver förstås. Det är berättelser om ljusaste livsglädje och enorm handlingskraft, svart besvikelse och djup sorg men också om hästarnas läkande kraft.

Boksamtal: Som stjärnor faller

Anna och Malin boksamtalar den här veckan om ungdomsromanen Som stjärnor faller av Lin Hallberg. Den gavs ut i somras (2017) och beskrivs av förlaget som ett möte mellan hästboken och magisk realism.

Malin säger: En skräckromantisk berättelse, där hästen står i centrum, men inte för huvudpersonen, utan för huvudpersonens kärleksobjekt. En ovanlig tvist i en hästbok. Drivet i boken uppfattar jag ligger i Tess sökande efter att hitta hem. Hennes sorg efter mormor som gått bort, hennes känsla av att mormor talar med henne genom huset, men detta försvinner bort efter hand som Tom och hans häst Stjärna stiger fram. På slutet ser jag inte hur mormors bortgång kan kopplas till bokens huvudhandling. Det tycker jag är lite synd, för det fanns något väldigt levande i beskrivningen av huset och mormors röst. Jag hade velat vara kvar i det!