Boksamtal: Som stjärnor faller

Anna och Malin boksamtalar den här veckan om ungdomsromanen Som stjärnor faller av Lin Hallberg. Den gavs ut i somras (2017) och beskrivs av förlaget som ett möte mellan hästboken och magisk realism.

Malin säger: En skräckromantisk berättelse, 9789163894152där hästen står i centrum, men inte för huvudpersonen, utan för huvudpersonens kärleksobjekt. En ovanlig tvist i en hästbok. Drivet i boken uppfattar jag ligger i Tess sökande efter att hitta hem. Hennes sorg efter mormor som gått bort, hennes känsla av att mormor talar med henne genom huset, men detta försvinner bort efter hand som Tom och hans häst Stjärna stiger fram. På slutet ser jag inte hur mormors bortgång kan kopplas till bokens huvudhandling. Det tycker jag är lite synd, för det fanns något väldigt levande i beskrivningen av huset och mormors röst. Jag hade velat vara kvar i det!

 

Anna säger: Det jag fastnar för i boken är att jag uppfattar den som en genreblandning, på ett ganska ovanligt sätt – och att den förhåller sig till hästbokstraditionen på ett intressant sätt. Som du skriver Malin så befinner sig hästen Stjärna liksom två steg från jag-berättaren – relationen mellan häst och människa (som här bokstavligt talat övervinner döden) beskrivs därför utifrån. På ett sätt skapar det en distans – som läsare upplever jag inte alltid känslorna så starkt som jag skulle vilja. Men det blir också en spännande variation av tematiken. Jag tycker också om hur fantasy-inslagen kombineras med det poetiska i stilen – det skapar en helt egen värld.

Malin säger: Ja instämmer! Och omslaget korresponderar verkligen med det poetiska! Jag älskar det!

Det här är ju inte Lin Hallbergs första fantasy. Hon har skrivit Orkans öga tidigare. Och jag tycker mig känna igen flera motiv. Skogen, den ödsligt belägna gården. Men samtidigt är de två mycket olika berättelser, där den förra är gåtfull och outsagd känns denna tydligare. Genrerblandningen du pratar om Anna blir nog tydligare här, tror jag.

 

Jag tänker också att Tom är en vanlig manlig figur i hästböckerna. Outsidern som kan ”tala med hästar” och som är tätt bunden till naturen, och det primitiva. Jag tänker på Harry i Anna Lisa Almqvists Annika-böcker, på Hugo i Maria-böckerna,  på Loppan i Pysenböckerna (båda sistnämnda skrivna av Marie Louise Rudolfsson). Jag tänker också på hur Jonte porträtteras i filmatiseringen av Klaraböckerna – i bokserien är han ju en synnerligen realistisk kille, men i filmen får han dessa nästan naturmytologiska drag.

 

Anna säger: Ja, detta tänkte jag också på. Särskilt tydligt blir det när Tom jämförs med Charlie och hur hon rider, hennes sätt att vara med hästar. Jag tänker verkligen att Toms närhet till Stjärna är något avundsvärt, något magiskt – som inte handlar om att det ÄR övernaturligt, vilket det ju är här, men som snarare handlar om just den här figuren. Jag tycker det är intressant att det är just en manlig figur (det finns ju också tjejer som har den här förmågan, men det är kanske mer sällan en läser om killar som INTE har den, eller vad säger ni?) Jag tänker att det här är en jätteintressant figur, och att det är en fråga som knyter an till femininitet, flickskap, “naturlighet” – eller brist på det – men också till längtan efter samhörighet – och vem som kan ha det.

Malin säger: Jag tänker att Tess som så tydligt säger att Tom är det viktigaste för henne, inte Stjärna, är normbrytande huvudperson i en hästbok. Vad händer när besattheten av hästen mattas av? Förloras något? Jag vet inte. Jag tycker det är bra med en mångfald av böcker. Men personligen gillar jag besattheten av hästar. Jag tycker att besattheten av killar inte är lika, ska vi säga spännande, eftersom den går in i den norm som förväntas av tjejer – utanför stallet. Eller som jag växte upp med vuxna som sa att jag snart skulle sluta med hästar och bli intresserad av killar. Det finns en kraft i att hästbokshjältinnorna skapar en mothegemoni. Men som sagt, vi ska alla slags porträtt så klart!!!

Jag tycker också att Tom är en intressant person. Jag hade gärna kommit närmare honom.

 

Anna säger: Jag håller med – det är nog precis det jag menar när jag skrev att jag ibland upplever en distans till känslorna. Men det som är spännande tänker jag är hur detta relaterar till andra hästberättelser – ur vilka perspektiv kärleken skildras.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s