Lena Furberg om sitt serieskapande

För de flesta behöver Lena Furberg ingen presentation. Hennes figur Mulle har en kändisstatus i nivå med Bamse och Nalle Puh. Hon skriver också sedan 70-talet längre serier i flera olika genrer, realism, äventyr, verklighetsbaserade och fantasy.

Malin ringde upp Lena för att höra mer om hur hon arbetar och vad som driver henne konstnärligt.

Vad vill du med dina serier?

För mig är det viktigt att det jag gör kommer från hjärtat.

Och att storyn är bra, att den berör och känns viktig.  Den kan vara viktig på olika sätt – genom att visa på något speciellt, genom att påverka kanske, och även genom att vara vacker och en tillflykt. Det finns mycket en serie kan göra.

Jag får ofta läsarmejl och många skriver till mig på sociala medier och berättar om hur mycket mina serier har betytt för dem. Det är flera som sagt att mina serier räddat dem, under en svår barndom. Det är stort! Jag tänker att en sak jag gör är att skapa en bubbla som de kan gå in i.

 

Kan du beskriva din arbetsprocess?

Teckningarna är mitt fokus. Min gamla teckningslärare (som det hette på den tiden) Olle Josefsson sa alltid, att ”Att lära sig teckna är att lära sig se. Det är inte handen som tecknar utan ögonen/seendet.  Handen är sen bara ett verktyg.

Jag ägnar mycket tid åt att se hästar, deras rörelse och minspel. Hästarna måste få mycket plats. Men också människor. Och samspelet mellan häst och människa. Överhuvudtaget inspireras jag mycket av bilder. Både konst och verklighet, just nu sitter jag och tittar ut i trädgården där ett blåregn slingrar sig nerför taket, och jag tänker att den bilden kommer jag använda mig av någon gång. Jag fångar ögonblicken hela tiden.

Är det något särskilt som är viktigt rent tekniskt?

Just för att hästarna och bilden är så central i hästserien så behöver varje bild ta plats. Jag har fyra till fem rutor på varje sida, ibland bara tre. Hästserier skiljer sig från mer textbaserade serier, som exempelvis Fantomen, där rutorna kan vara små och många. I hästserier ska varje bild förmedla en stark känsla till läsaren. Åtminstone är det så jag arbetar.

Lena återkommer ofta till vad hon inte tycker om i sina tidiga serier. Och jag förstår att hennes arbete drivs av en ständigt utforskande och en hård inre kritiker. Det är inte budskap eller tema som är hennes främsta fokus, utan bilden och hur bilden förmedlar kommunikationen mellan häst och människa. Hon kommer själv från en hästkultur med ridtravare och nordsvenskar, där utmaningen var att nå fram till hästen och samarbeta med den på dess villkor.

Lenas kanske mest kända realistiska serie är Stallgänget på Tuva, en långserie som bygger på händelser från ett verkligt stall, granne med Lenas barndomshem. Men det är inte sin egen stalltid som hon gestaltar i serien utan generationen som kom efter henne.

-När jag började skriva så hade jag serieföljetongen om Boknäsflickorna som förebild. Och Maria Bloms Hästkompisarna på Åsen. Jag ville att det skulle kännas verkligt. Jag gjorde långa intervjuer med de som red på verklighetens Tuvastall, och utifrån deras berättelse skapade jag fram serien. 99 procent av allt i serien har hänt i verkligheten.