Boksamtal: Lena Furbergs Gullviva-serie

Gullviva är en av Lena Furbergs populäraste serier. Det är också ett exempel på den litteratur som “gömmer sig” inne i tidningen Min Häst. Många kommer säkert ihåg Camilla Läckberg-debatten där Min Häst användes som en nedsättande synonym till hennes deckare. Men Min Häst rymmer en stor bredd av olika sorters berättelser. Däribland Lena Furbergs serier, vars speciella stil har varit en av inspirationskällorna till flera konstnärskap inom bild och text. Läs också vår intervju med Furberg här.

Lena Furberg Gullviva – en sommarsaga Ursprungligen tryckt i tidningen Min häst. Ingår i samlingsvolymen Min Hästs Bästa Vol  2 som finns på biblioteken.

Katja säger: Jag tänker att Gullviva är en berättelse som har ett tydligt budskap. Det handlar om fördomar, här mot hästraser. Och om att våga ge sig in i något nytt och på så sätt förändra sin bild av världen. Intrigen i första delen kretsar just kring rörelsen fördom-upplevelse-förändring. I mötet med fjordhästen Gullviva får Johanna sin syn på fjordhästar som tråkiga och okunniga utmanad. Jag tänker att det är en upplevelse som många i ett stall kan känna igen sig i.

Anna säger: Det här tänker jag är jätteintressant! Jag har två tankar om detta. Dels tänker jag att det här temat är något som Furberg arbetar mycket med. I exempelvis Tuva-stallet serierna är det självklart att Nordsvenskar och travare har samma värde som tävlingshästar, det finns liksom ingen värdehierarki där, samtidigt visas även där hur omvärlden skapar just en sådan hierarki, och hur detta kan få fruktansvärda konsekvenser. Jag uppfattar det som ett genomgående tema hos Furberg, detta att alla hästar har ett värde – vilket jag tänker är ett sätt att vända sig mot en hästsportvärld där så inte är fallet. Om en breddar perspektivet innebär det också en kritik av samhället i stort, där saker, människor, hästar, ses som olika mycket värda. Det blir alltså en form av indirekt kritik av hierarki, som kan kopplas till ett helt kapitalistiskt system. Och här kommer jag in på min andra tanke, som handlar om hur detta kan läsas i termer av rasism. Jag tänker att det går att göra en koppling mellan rasism som den görs och strukturerar världen bland människor, och den som visar sig i hästvärlden. Kanske ska en vara försiktig med att dra för tydliga kopplingar, men jag tänker att det handlar om ett system av uppdelning, en strukturering av världen i hierarkier, som gör rasism möjlig, både när det gäller människor och hästar – och det tänker jag blir synligt här. Så serien får mig att tänka mycket på större teman, och jag tycker det är fint hur det gestaltas här, att det liksom finns dolt under en rätt så romantisk sommaryta.  

Katja säger: För mig förmedlar den här serien delvis en ganska enkel bild av världen. Jag funderar över vad det beror på och tror att det har att göra med att jag upplever narrativet och karaktärerna som väldigt tydligt skapade utifrån ett budskap. Gullviva som hästkaraktär är fantastisk på alla sätt och hoppar över höga hinder, och motbevisar därmed fördomen om fjordingar. Även narrativet (i första delen) är strukturerat som ett enkelt “hon var inte alls den jag trodde- utan fantastisk” förlopp. Narrativet överraskar mig inte, det är en kärlekshistoria i svartvitt som har berättats mängder av gånger. Det här gör berättelsen snabbläst, tänker jag. Idyllen kan vara problematisk eftersom den riskerar att förenkla världen onödigt mycket. Samtidigt är det en berättelse som det går att dröja i. Det finns en närvaro tycker jag, en stor kunskap om häst och stall, en stark stämning kring gemenskapen. Och- det är ju en saga. Furberg använder sagans idyll och alltigenom goda karaktärer, här i form av hästen Gullviva, för att säga något viktigt om fördomar och allas lika värde, som du är inne på Anna.

Malin säger: Gullviva var en av de serier som jag läste om och om igen som elvaåring. Handlingen fångade mig – men kanske ännu mer bilderna. Jag tänker att en viktig del av Lena Furbergs värld är hur hon “förhöjer” stallmiljön. Jag tittade på hindren, hur Gullviva hoppade, hur hon gick på tygeln. Jag kände en liknande lockelse i bilderna som när jag drunknade i bilder på tävlingsponnyer i ridsport. Kraften i en hästkropp och i samarbetet häst ryttare. Jag kan också associera mitt bildläsande med hur jag tog mig an en annan favorit: Elsa Beskows bilder. Elsa Beskow är känd för att bilderna är in i minsta detalj korrekta – varje löv, varje kotte är exakt avbildad. Jag tycker Furbergs bilder har drag av samma detaljrikedom.

Anna säger: Jag håller verkligen med! Furbergs bildvärld är ju magisk! Jag tänker på hur jag som barn försökte lära mig teckna som hon, eftersom jag upplevde det som att hennes bilder var mer verkliga än verkligheten. Nu som vuxen tänker jag att bilderna är ganska idylliska och romantiska – och ibland får jag för mig att en som vuxen borde ha vuxit ifrån det – men jag har inte gjort det! Jag tänker att Furberg har en förmåga att i bild fånga de starka känslor som finns i relationen till hästarna, och även till naturen.

Malin säger: Jag tänker också på det du lyfter Katja, med idyll och tydligt budskap. Mitt vuxna öga ser ju det, men jag vet att jag som elvaåring upplevde så mycket i denna serie. Det var inte en enkel historia, utan jag kunde håva ut väldigt mycket ur den. Jag tänker att det den väckte hos mig kan jämföras med min upplevelse när jag går på opera. Det är renodlat, enkelt, men i det enkla finns arketyper som rör vid något djupt inom oss. Det är som du är inne på en saga, med sagans platta karaktärer. Det onda är huvudpersonens inställning, som nedvärderar fjordhästen och landsbygden. Det är en fråga om hästrasers status, men också om hierarkin mellan landsbygd och stad. Där staden står för tävlingar, fina hästar och roliga fester. Landsbygden för kallblod, som visar sig vara lika bra som ridskolans tävlingshästar, och vänskap som visar sig vara lika bra som stadens fester, och en natur att uppleva allt i. På slutet säger huvudpersonen ”jag vill inte välja”. Och hennes nya vän skrattar och säger att hon ju inte behöver det. Och läsaren förstår att landsbygdsvännen kommer hälsa på henne i staden och hon själv kommer komma tillbaka till landsbygden. En bro mellan världarna byggs. Det är inte en verklig bild av hästvärlden – ridskolehästar som tävlas i medelsvår hör exempelvis till något mycket ovanligt. Men det spelar ingen roll, för kontrasterna som byggs upp rör ändå vid något betydelsefullt, precis som sagor jobbar den på ett arketypiskt plan. Jag var en tävlingssatsande ung ryttare. Jag tänkte precis som huvudpersonen att fjordhästar inte är riktiga ridhästar. Jag älskade att få göra en resa där fjordhästen blev hopphästen med stort H. Vänskapen som fanns mellan flickorna, när de simmar med sina hästar, allt blev en värld som grep tag i mig och löste upp något inom mig. Styrkan i den här berättelsen är inte vad den säger i sitt enkla raka berättande, typ inte döma hunden efter håren, utan hur den får olika krafter att sammanlänkas och gränser att suddas ut, tror jag.

Läs också BaraHästböckers samtal om Tuva-stallet här.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s