Genresamtal: Ett år med BaraHästböcker

Nu drar en ny termin igång här på vår blogg! Varje måndag under våren kommer vi i BaraHästböcker att blogga om böcker, skapande och om genren. Först ut är ett samtal om vad vi har lärt oss och fascinerats av under året som gått.

Katja säger: Jag och Malin kom på på vårt vårplaneringsmöte att det vore roligt att summera och tänka kring vad vi tänker och vet om hästboksgenren nu, efter ett år med BaraHästböcker. Eller, vad vi gör med genren nu, vi är ju också skapande människor alla tre. Jag tänker på många saker, så det är väl bra att böra nysta någonstans:) En sak som har hänt under året är att jag när jag pratat med er har fått mer kunskap om återkommande mönster i genren, och också om det återkommande fenomenet att genren utmanar och omskapar dem. Jag tänker bland annat på den vanliga hästboksantagonisten som är en bortskämd person som bara vill vinna (eller bara har fått den bra ponnyn utan hårt arbete). Till skillnad från protagonisten som ofta arbetar hårt och även står för mer relationella värden. Jag har arbetat med den klyvningen i en roman jag skriver nu. Där jag har gett flera av dom typiska antagonistdragen åt någon som med tiden visar sig inte alls vara antagonisten. 

Men nu är jag nyfiken. Vad känner ni har hänt med er syn på genren, eller med ert ert skapande, under året med BaraHästböcker?

 

Malin säger: Det första jag tänker på är hur viktigt det är att ha ett utvecklat språk runt litteratur. Berätta om berättelserna. Jag tänker att det vi gör är att skapa massor av språk kring hästboksgenren. Mitt språk utvecklas genom våra samtal och bokstudier. Jag kan ge ett exempel på motsatsen: Under hösten har jag läst Litteraturkritik på universitetet, där har barn- och ungdomsböcker varit helt frånvarande, medan vi läst massor av text som rör modernismen. Det handlar om att lärarnas forskningsfält och kompetens styr kurslitteraturen – och av någon anledning råkar det vara så att alla såna här litterära rum inte har hästbokskompetens (jag har en magister i litteraturvetenskap och många andra kurser i bagaget där samma brist på kompetens råkat styra). För mig är BaraHästböcker en plats för mig att hantera det problemet. Istället för att bara bli arg så gör vi det vi saknar tillsammans.

Anna säger: Jag känner igen mig i det ni båda skriver! Jag tänker också mycket på kompetens när det gäller att tala/skriva om hästböcker. Kunskap om genren, traditioner, motiv, mottagande mm. För mig handlar det nog om att förhålla sig till böckerna på två sätt, kunskapsmässigt och känslomässigt. Jag tänker också på att detta inte (alltid) är motsatta eller olika saker. Kunskap och kompetens här är ett sätt att göra skillnad, och det är att ta sin litterära kärlek på allvar. Jag tror att för mig är det roligaste och intressantaste vi gjort de djupgående diskussionerna. Tex kring arbete i hästböcker, och diskussioner kring genus och makt, när en går in i något där det inte är så lätt att säga vad som är rätt eller fel, utan där allt befinner sig i något slags gränsland.

Katja säger: Apropå arbete och genus så tänker jag också på att och hur hästboken har en historia. Att vi har pratat om det. Till exempel när vi pratade om Black Beauty så tänkte vi kring hur saker som genren idag är sysselsatt med går tillbaka mer än hundra år (som idealet om hårt arbete, den hårt arbetande protagonisten).  Jag gillar att vi i inläggen om Black Beauty skissade lite av genrens historiska utveckling. Det ger mer mening och sammanhang till det som skrivs idag, och det jag skriver idag. Man kan också kanske göra en koppling mellan tystnad-historielöshet och (brist på) makt. Där hästboken ofta beskrivits på schablonartade sätt och i negativa ordalag, och man därmed varken ser att genren är föränderlig över tid eller hur den omskapar sig själv, eller hur den har förhållit sig till olika samhällsförändringar. Jag upplever att det finns ett ”hopklumpade” av hästböcker som vi försöker nyansera. Och det handlar inte bara om genrens bredd nu i samtiden, utan också om att förstå att och hur genren har utvecklats över tid.

Malin säger: Jag tänker om jag återkopplar till där du började Katja, hur vårt arbete påverkat mitt skrivande så tror jag att det starkaste är en gemenskapskänsla och ett allvar. Jag har alltid haft allvaret men utan gemenskapen är det så lätt att känna sig som ett skämt. För det lurar så ofta ett hånfullt skratt bakom vänligheten jag blir bemött med när jag som hästboksförfattare pratar om allvaret i det jag skriver. (Självklart inte alltid! Men ändå för ofta.)

Jag har alltid läst mycket hästböcker och tänkt mycket kring dem och velat placera mina berättelser i relation till traditionen, men att tillsammans med er prata om det gör både att mina tankar utvecklas och att mitt mod blir större.