Boksamtal: Britta och Silver

Böckerna om Britta och Silver av Lisbeth Pahnke har en unik status bland våra många svenska hästboksklassiker. Många generationer har läst den. Här diskuterar Anna och Malin bl.a seriens byggande av en värld och könsmaktsordning.

Malin: En seger för Britta och Silver, är verkligen mitt i Britta och Silver serien. Vi har ju båda läst hela serien men för ganska många år sedan. I den här boken är vi mitt i världen. En värld som byggs upp genom hästarna, gemenskapen i stallet, genom det självklara berättarperspektivet och hästspråket. Silver, Ann, Lotta, Billy, Mickena, Kicki, Hasse, Sessan är alla för evigt inskrivna i min minnesbank.

 

Anna: Jag tänker på när jag läste en kurs i filmvetenskap och lärde mig begreppet mise-en-scène. Det är ett begrepp som används för att beskriva hur filmen ser ut, eller hur det känns att se filmen, det inkluderar miljö, vilka platser som skildras, men också hur platserna skildras. Och en brukar säga att det är lätt att glömma en films handling, men att mise-en-scène ofta stannar kvar – en minns känslan och miljöerna. Så tänker jag att det är med litteratur också – lätt att glömma vad en text handlar om men enklare att komma ihåg miljöer och stämningar. En seger för Britta och Silver tänker jag är just stämning, jättemycket stämning, och att den egentligen inte heller försöker göra något annat än det, utan fokuserar på att skapa just den där stämningen.

 

Malin: Ja och dialogen är viktig för hur stämningen skrivs fram. Den skapar en autencitet.

 

Anna: Ja, även språket är ju en del av miljöbygget. Både språket i dialogen och i beskrivningarna.

 

Maln: När jag läser dessa böcker jag läste om och om igen som barn så sitter mitt elvaåriga jag på axeln, och viskar till mig vad hon upplevde. Och hon upplevde mycket! En sak var jargongen mellan dem, som kommer fram i dialogen. De retas med varandra. Det minns jag att jag tänkte på, att jag också ville ha såna stallkompisar.

 

Vi har ju tidigare närläst Britta rider hubertusjakt. Böckerna följer Britta under ganska många år, här är hon väl typ 19. Jag vet att jag som barn tyckte mycket om det, att få vara med i ett vuxenliv. Det har hon förresten gemensamt med många andra huvudpersoner i de tidiga hästböckerna, Annicka, Pirkko de var alla nästan vuxna.

Men jag vet inte om Britta utvecklas genom serien? Eller om hon är ganska mycket densamma?

 

Anna: Jag upplever att hon i den här boken är lugnare, att känslorna och reaktionerna inte är lika starka – men det kan ju också bero på att det inte händer lika hemska saker. Men jag tycker också att det finns i skildringen av olika händelser. Dom ramlar till exempel av mycket, men det är väldigt odramatiskt. Så på det sättet tänker jag att det är en sorts avdramatisera(n)de avkastningar. Det är en skillnad från Britta rider Hubertusjakt tänker jag, där varje avramling är mycket mer dramatisk och nästan traumatisk.

 

Malin: Gillar begreppet avdramatisera(n)de avkastningar! Ett bra ord när en analyserar hästlitteratur. Låt oss komma ihåg det!

 

En annan utveckling är att hon går från ponny till stor häst – mycket motvilligt. I boken innan denna tävlar hon Silver fast hon är över arton, i en tävling där de gav dispans till äldre att tävla. Men efter en tråkig kommentar från en i publiken bestämde hon sig att hon inte skulle tävla ponny mer. I denna boken är det ridskoleeleven och skötaren Ann som tävlar Silver.

Britta gör många försök att ta klivet upp till stor häst. Hon köper en unghäst som tyvärr måste avlivas, sedan övertalas hon att rida (pojk)vännen Lasses häst på några tävlingar och på ett ridläger för att i sista boken äntligen ta det stora steget och köpa stora häst.

Detta att gå från ponny till stor häst, det är en stor sak i många unga ryttares liv. För mig då var det betydelsefullt att Britta var så liten att hon kunde fortsätta rida ponny. Jag önskade så hett att jag själv också skulle varit det – men det är jag ju inte. Den unga ponnyryttarens sorg och motstånd mot att växa är en av de stora existentiella frågorna som stallet rymmer.

 

Anna: Ja, det är ju en del av uppväxten som verkligen koncentreras i den situationen. Den egna kroppen och åldrandet blir nästan en sorts antagonist.

 

Malin: Jag reagerar över könsmaktsordningen som finns. Kicki är tydligt sämre än killarna som har fullblod. Hasse är tydligt den skickligaste ryttaren, men också Tomas är bättre än tjejerna. Också beskrivningen av den ohängde Martin, som bara slarvrider på sin ponny Billy. Könsrollerna är traditionella och Dalens ridskola är som jag uppfattar det inte ett matriarkat, vilket många andra hästvärldar är.

 

Anna: I relation till det är det ju intressant att det är Britta som är ridläraren. För läsaren blir det ju tydligt att hon är bärare av kunskap, en kunskap att föra vidare, men den konkreta situationen är, som du säger, knappast ett matriarkat. Här uppfattar jag att det blir som ett utrymme mellan textens handling och läsarens situation. Både på så sätt att det finns en skevhet mellan textens perspektiv och miljön som skildras vad gäller genusaspekten (jag tänker att det ändå är tjejernas handlingar som får störst utrymme), men också i att den stora mängd killar här kanske inte motsvaras av (en nutida) läsares egen erfarenhet av stallet.

 

Malin: Det markeras också flera gånger av killarna att Britta har hand om “ungarna”. Läsaren får veta att det ses som något lägre. Medan killarna rider stora svårridna fullblod. Kicki också, men hon ramlar av och skadar sig. Även om hon inte ger upp!

Jag uppfattar också att det underförstått är så att killarna har mer kunskap, är bättre.

 

Anna: Ja, det här är verkligen intressant. Jag tänker att du verkligen har rätt. Att det finns en tydlig högre status i att rida stor häst, att tävla, jämfört med omhändertagandet och det pedagogiska. Samtidigt tänker jag att det finns ett indirekt ifrågasättande av detta (eller är det bara jag som vill läsa in det?) Att tävla är ju ändå inte det viktigaste, och vad som kan kallas mjuka (kvinnliga) värden framstår ändå som det viktigaste, tänker jag, eftersom det beskrivs ur Brittas perspektiv. Att ta väl hand om hästen är alltid viktigare än att göra de svåra och statusfyllda sakerna, upplever jag.

 

Malin: Jag förstår hur du menar. Och hästmoralen är tydlig. Den vanskötta Lilleman som får komma till ridskolan. Kickis dom över den som inte sköter om hästen ordentligt är inte att leka med. Den tjejen hör tydligen till dem som borde ha cykel istället.

 

Anna: Precis. Det återspeglas ju också i situationen med Billy. När Martin tränar för hårt och fel och Billy blir halt, då kan de inte vara med i tävlingen. Här blir det också tydligt att även om det finns ett starkt tävlingstema i boken, så finns det en moral som straffar den som sätter tävlingen före hästen.

Läs Malins intervju med Lisbeth Pahnke här.

EnSegerForBrittaOchSilver

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s