Katja Timgren vann Slangbellan 2004 – vad har det betytt för författarskapet?

Denna veckan när Slangbellan delas ut passar vi på att ha ett extra blogginlägg, eftersom en av oss i Bara Hästböcker startade sitt författarskap med att vinna debutantpriset.
Katja du vann Slangbellan med din första bok, Det jag inte säger. Berätta om vad priset betydde för dig och om det Det jag inte sägerpåverkat ditt fortsatta författarskap?
 
Jag tror Slangbellan- priset betydde mycket för att jag skulle våga tänka att jag är författare nu. Nu är det det här jag gör. Skriver böcker. Jag var ny och kände knappt någon författare. Och så var det ett gäng andra författare som hade bestämt att min debutbok skulle få ett pris. Det kändes högtidligt och var ett väldigt bra välkomnande in i författarlivet. 

Jag tror priset kan ha påverkat att det alls har blivit något fortsatt författarskap för mig. Eller, jag hade väl ihärdat ändå, när jag var yngre var skriva det enda jag verkligen ville göra i livet. Men jag tänker att alla författare kanske undrar vad dom håller på med ibland? Omgivningen frågar vad man gör, och man bara, ja dom två senaste åren har jag skrivit på en roman som inte är klar och som jag inte vet om det blir något av. Man jobbar och jobbar i tomma intet utan att veta om det kommer att bära, man måste själv bära ett helt fiktivt universum och var och en måste tro åt sig själv. Nu är jag så van vid det inte skrämmer mig längre. Men dom första åren var det svårt. Det är ett yrke som kräver stor egensinnighet, tänker jag. Men också gemenskap. Och Slangbellan peppade mig att fortsätta i osäkerheten och visade också att det finns en författargemenskap där ute. 
 
Din bok Det jag inte säger är ju inte en hästbok, men hästar och stallet finns med. Berätta om boken och vad som fick dig att skriva den?
 
Jag tänker att jag ville skriva en berättelse om lesbisk kärlek. Nästan alla svenska ungdomsböcker på den tiden var små heterosexuella universum. Alla var hetero, inte bara huvudpersonerna, utan alla som satte sin fot i en roman. Visserligen fanns Marie-Louise Wallins hästbok Tovan som tog upp lesbisk kärlek, från 70 talet, och där, i början av 2000 talet, hade också några få samtida lesbiska skildringar börjat komma ut. Men det var ett stort glapp mellan levda liv och litteratur och där började mitt författarskap. Jag minns att man skrev om böckerna om lesbisk kärlek att dom var många, som om kvoten var fylld. (Alltså när fanns totalt kanske fem lesbiska kärleksskildringar någonsin i den svenska ungdomslitteraturhistorien) Det känns bisarrt nu men då var det ännu en tänkbar tanke.
Jag skrev också boken för att jag var besatt av att få vara i en språkvärld, att får skapa huvudpersonen Jennys sätt att tänka, att få strukturera och experimentera med min värld av text för att få sagt det jag ville säga.
Det jag inte säger handlar om Jenny och Kristina och deras kärlekshistoria. Och om homofobi och sexism. Hästarna och stallet finns med som en slags fristad. Där gäller inte killarnas regler. Där finns istället hästen Bläsa och en vuxen vettig människa, Anna. Där kan Jenny vara en annan än den hon är i skolan. Stallet är en väldigt viktig plats och spelar en stor roll för huvudpersonens utveckling tänker jag. Kanske är det den möjligheten, att stallet är som en värld i världen, där andra normen gäller, som gör att jag nu har skrivit böckerna om Amanda och Ila. Dom är ju hästböcker och då får stallet och gemenskapen där med hästarna och andra tjejer och kvinnor kliva in i förgrunden. 
Det jag inte säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s