Klassikerprat: Rosettjakten, form och språk

BaraHästböcker fortsätter denna vecka vårt samtal om Nan Ingers hästboksklassiker Rosettjakten, en bok om prestationshets inom ponnysporten, där huvudpersonen Jeanette går igenom vad som gått fel under hennes ponnyår. 

Katja säger: Jag vill prata om formen. IMG_3588Tycker den är väldigt spännande. Boken är ju upplagd som en ramberättelse där huvudpersonen får ett fotoalbum av sin pappa. Ett album fullt av bilder från en uppväxt där pappans tävlingshets har styrt allt för mycket. I och med fotoalbumet kommer sedan hela uppväxten in i romanen. Men inte som klassiskt tillbakablickande. Utan fotografierna, beskrivningar av stillbilder, som pappan har tagit, varvas hela tiden med kortare sekvenser där bilderna får liv i huvudpersonens minne. På så vis smälter form och tematik samman fint. Det handlar om en uppväxt där en pappa har styrt och regisserat allt för hårt, och samtidigt visar formen det, genom att hela tiden utgå från de stillbilder som pappan har valt att ta. Pappans blick på uppväxten finns genom hela boken, men förvandlas av flickans minnen, som bryter mot den lyckade ytan.

Malin säger: Ja, precis. Formen gestaltar den uppgörelse huvudpersonen står inför. Jag tänker att när en går tillbaka och rannsakar en uppväxt så har en dels föräldrarnas idealiserade berättelse om den, eller sin egen, eller familjens, dels sin egen smärta som säger nåt annat. Man måste söka i den smärtan för att hitta svaret. Vi får vara med i Jeanettes sökande. Boken börjar på en tävling, som hon lämnar. Hon har fått nog. Vi vet inte varför och kanske inte hon heller. Hon rymmer, blir påkörd, hamnar på sjukhuset där hon vägrar få besök av sin pappa. Du måste berätta varför du inte vill träffa honom, säger sjuksköterskan men hon har inga ord, än. Fotoalbumet ger henne orden. Hennes berättelser är inte det regisserade albumet, utan hon säger, där hände det, här har pappan låtit mamman vara kvar för att hon såg snygg ut, trots att hon egentligen inte passade på bilden etc.

Katja säger: Jag tyckte berättandet kändes lite journalistiskt överlag på en mer språklig nivå. Jag tror det beror på att allt berättas ganska snabbt, liksom rapporteras, oavsett vad det är. Boken växlar inte så mycket mellan dröjande, grävande, utforskande, och snabbare partier, så som skönlitteratur ofta kan arbeta, den vill hela tiden vidare i ett slags rappt rapporterande kring händelserna på fotografierna. Undantaget är sista kapitlet när den ödesdigra tävlingen som har antytts redan i inledningen kommer. Här tyckte jag boken var jävulst mycket bättre, och jag tror att det var för att här fick berättandet mer utrymme. Vi visste sen innan att berättelsen skulle hit, till den tävlingen där allt vänder, och när den väl kommer får den bre ut sig. Här används miljön och metaforer för att bygga upp en olycksbådande stämning, så att man verkligen bävar när Jeanette och Brian ska in på banan.

Malin säger: Jag upplever den inte riktigt så. Jag känner en närvaro redan tidigt i boken, berättande går fortare ja, söker sig framåt, men jag är där, i det. Jag upplever språket som rikt och gestaltande, men jag reagerar på något annat, och det är hur det är liksom omhändertagande om läsaren på ett sätt jag tänker berättarrösten ofta var i äldre ungdomslitteratur. Ungdomen är inte ensam med svårigheten och det ligger tror jag i språket. Idag tänker jag att språket ofta ligger så nära huvudpersonen, ungdomens, här är det som om det finns en extern berättarröst också, som berättar berättelsen. Förstår du vad det är jag försöker ringa in? Hur upplever du det?

Katja säger: Ja, jag upplever också att berättandet delvis kommer utifrån, och berättarrösten och karaktären är inte samma. Det är både ur och om Jeanette växelvis. I samtida ungdomsböcker är det oftare ur karaktären, inte om den. Man berättar ofta i jagform nu, eller i tredje person som är konstruerat precis som jagform, det vill säga ur karaktärens synvinkel. Man kan fråga sig om den här förskjutningen i berättarperspektiv har att göra med några förändringar i hur man ser på unga läsare eller karaktärer?

Malin säger: Det är en intressant fråga! På ett plan uppskattar jag verkligen den här berättarinstansen som känns vuxen i Nan Ingers böcker. Varken läsaren eller Jeanette är ensam på jorden. Det finns en vuxennärvaro och det känns som en klok vuxen, en värme kommer i min mage av den. Samtidigt fattar jag att det är omodernt just nu. Att jag inte kan skriva så – men jag kanske skulle vilja det. Jag tycker det är intressant fråga hur mycket det har att göra med en individualistisk människosyn. Tror du att det har det?

Katja säger: Kanske. Har det inte varit en debatt om jagformens dominans och individualismen? Men man skulle också kunna tolka den här förskjutningen inom just ungdomslitteraturen som att det nu finns en större respekt för att den ungas perspektiv är viktigt, i sin egen rätt? Att en tolvåring, eller sextonåring kan få tala i berättelsen, världen kan få utgå från den ungas tankar, utan en vuxen röst som sipprar in?

Malin säger: Jag kan verkligen se den aspekten. Och det ligger mycket i den. Men kanske har vi slängt ut något litet barn med badvattnet när det blivit så dominerande? Kanske finns det något som kan tillföras med Nan Ingers berättarperspektiv och språk? Jag skrev om hennes berättarperspektiv i Ponnyallsvenskan i Bazar Mazarin för några år sedan, och såg samma tendens där, att det finns något kollektivt i det, något som gör att människan inte är en ö. Jag tänker att om jag via en tidsmaskin förflyttades till tidigt 80-tal skulle jag bli irriterad på att inte den unga personens röst hörde. Men nu när jag upplever att det är extremt åt andra hållet börjar jag fundera.

IMG_3588

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s