Boksamtal: Insekternas sång

Insekternas sång är en av de få vuxenhästböcker 29792183_10215923884600165_6792219824783704651_nsom finns. Den utspelar sig på ett ridläger och bokens huvudperson är tolvåriga Linn. Författaren Kristina Sandberg är mest känd för Maj-trilogin men har också skrivit flera andra böcker som utmärks av att skildra kvinnliga erfarenheter. Hon kallar sig i podden ”Skriva” för en feministisk författare. Här kommer Katja och Malin samtala om boken.

Malin: Jag har läst denna bok för flera år sedan, och har i minneshögen lagt den i samma hög som Nan Inger Östmans Ridsommar på Västanå. Båda böckerna skildrar relationer och maktkamper mellan tjejer på ridläger. Ridsommar på Västanå är för yngre ungdomar, medan Insekternas sång är tydligt en vuxenroman. Jag tänker att det inte är självklart att placera den som hästbok, och samtidigt tänker jag att det är den vuxenhästbok som tydligast intertextuellt skriver in sig i genren, genom att huvudpersonen är just den tolvåriga hästtjejen.

Katja: Ja, jag tänker också att Insekternas sång är självklart en vuxenbok. Den undersöker ju inte bara uppväxten och flickan utan också de vuxnas vuxenhet och avståndet mellan de vuxna och flickorna. Och den har djupa rötter i hästbokstraditionen. Jag tänker på ridlägret som är bokens centrum som narrativet byggs upp kring, men också på frågor om makt och styrka/svaghet sårbarhet. Jag tänker att hästboken liksom hästvärlden är en värld av makthierarkier där tjejer och kvinnors styrka och kontroll premieras. Och att hästboksgenren har sysslat med att skriva fram och ifrågasätta villkoren för detta ständigt starka och osårbara  tjej- och kvinnokollektiv. Jag tänker att Insekternas sång handlar om såren som aldrig läker, om brodern som inte mår bra och befinner sig på någon institution, på en gång bortglömd och ständigt närvarande, om flickor som inte orkar utan välter skottkärran och faller i gödselstacken. Allt det kan om man vill begripliggöras som ett motstånd mot de normer som finns som säger att hästtjejer ska följa i vuxna kvinnors spår och växa upp till kompetenta och osårbara ridlärare.

 

Malin: Ja, den spelar hårt på stallets machoideal. Ridläraren Åsa tar i från tårna när hon instruerar barnen.

 

-Vilka klenisar, ropade Åsa till dem som var kvar. Dom satt väl också på dom mjukaste ryggarna. Vad tycker ni om dom som inte pallar tjejer? Illa, illa!

Åsa stegade runt i paddocken, bestämda kliv.

-Jag ska se till att dom får ta igen det här senare. Då galopperar vi som riktiga ryttare då!

Linn kände inte längre smärtan från ryggraden.

 

Här är det stallets militära arv som skriks fram, av en kurvig och snygg tjej på 16 år. Manligt och kvinnligt möts i Åsa på ett intressant vis. Och stallet i Insekternas sång är helt klart kvinnornas värld.

 

Jag tänker annars att hästarna är lite frånvarande i berättelsen. Det finns ingen häst som stannar kvar hos mig. Och jag känner inte drivet hos Linn till varför hon vill kämpa, vad känner hon för ridningen och hästarna, det saknar jag. Det känns som författaren inte är intresserad av det, utan mer av hur det är att ha en flickkropp och vara i en miljö med andra flickor och kvinnor som konkurrerar.

 

Katja: Ja, kanske det att växa upp som flicka bland flickor i fokus här. Men Linn och ponnyn Hannis relation fångade ändå mig. Det finns ganska många ögonblick då hon smiter in i hans box och jag tänkte att hon får något annat i den relationen som hon inte får av människorna. Och det är också en utvecklingsroman, just i relation till hästen. Först klarar hon inte av Hanni och sedan (efter ca tio militäriska lektioner med Åsa) så hittar dom en relation. Det finns också föreståndaren Miriams relation till stoet som är lite i periferi i romanen. Där man som läsare anar att här har Miriam, till skillnad från i relation till människor, ett oändligt tålamod med stoets nycker och imperfektion. Men hästarna (eller de bilder som tjejerna projicerar på dem) är inte romanens centrum.

 

Malin: Jag tänker att det jag menar ringas in av detta citat. 

De satt tysta och slog efter myggen, men snart var samtalet igång. De talade om hästar. Om hästar de hade ridit förut och om hästarna på lägret. Karin hade varit på ett annat läger förra sommaren, där det bara fanns tjocka gotlandsruss som inte ville låta sig ridas, och hon var nöjd med Åsens läger. Linn svarade på frågor om ridskolan i stan och det hade redan konstaterats att hon ridit längst. Ulrika ömsom frågade, ömsom såg hon frånvarande ut och hon sa torrt att hon inte hade lärt sig så mycket under veckan.

Här sammanfattas hästpratet, medan andra gånger när de pratar om sånt som har med killar och tjejidentitetsgrejer att göra får vi vara mer nära. Jag känner inte att jag är riktigt med i deras hästintresse. Om du förstår hur jag menar?

 

Katja: Ja, förstår hur du tänker. Romanen zoomar in något annat än hästintresset. Samtidigt är hästarna, för mig, närvarande i texten rent fysiskt. I ridningen, och stunderna intill hästkropparna i boxarna. Det handlar om hur flickkroppar ska läras sig att kontrollera hästkroppar, men också skapa relationer och utvecklas genom den rent fysiska relationen. Men det finns ingen klassisk hästboksdramaturgi, tänkte jag också på. Tävlingen och uppvisningen i slutet, som man anar är en stor grej för tjejerna är inte med i romanen.

 

En helt annan sak jag tänkte på under läsningen är hur romanen på en gång följer en uppväxt, Linns, och är intresserad av att skriva fram ett kollektiv, ridskolans tjejer och kvinnor. Kollektivet som villkor för uppväxten. Här jobbar romanen bland annat med omtagningar, där samma ögonblick (ridbanan, stallet, Miriams hus) skildras genom först den ena karaktärens och sedan den andras perspektiv. Så att olika parallella och ofta vitt skilda upplevelser överlappar varandra. Det är ett kollektiv fullt av avstånd tänker jag, fullt av hierarki, men romanen visar samtidigt hur det gemensamma är alltings villkor.

 

Malin: Håller med! Och jag gillar den där berättarrösten som flyttar runt, och de möjligheter den ger till en berättelse. Och ja, avståndet mellan, ensamheten den skapar hos individerna. Jag tänker också på att boken har så många trådar som vi aldrig får svar på. Så här skulle jag aldrig få skriva en mellanåldersbok, tänker jag. Men det finns nåt som händer i det som inte besvaras. Det växer i läsaren. Jag tänker också att jag vill läsa fler vuxenromaner om den unga hästtjejen.

Jag kopplar den till andra ridlägerskildringar men du pratade nåt om att du också läste den i relation till andra lägerskildringar?

 

Katja: Jag har tänkt på Peter Pohls romansvit om Micke. Där bland annat böckerna Vilja Växa och Vi kallar honom Anna ingår. Som är lägerskildringar i en pojk- och mansseparatistisk kontext. De skildringarna är också upptagna av hierarki, och ett styrkeideal som finns hos dom vuxna männen som skapar en hotfullhet mellan pojkarna. Som sedan (kan man läsa det som) eskalerar i en mobbningssituation där det som uppfattas som det svaga måste stötas bort. Man kan se paralleller till hotfullheten mellan flickorna i Insekternas sång som tycks eskalera av ridlärarnas och föreståndarens hårda ord om flickornas oduglighet. Jag läser dom sårbara kropparna i Insekternas sång bland annat som sårbara i sin mänsklighet, snarare än som specifikt flickkroppar. Samtidigt är det viktigt att det är flickkroppar, att det för en gångs skull är flickors erfarenheter och flickors sårbarhet i en kvinno-styrkekultur som undersöks. I samhället tänker jag att pojkar-har-också-känslor är ett begripligt narrativ. Men Insekternas sång skulle kunna läsas som ett flickor-har-också-känslor narrativ. Oavsett vilket socialt system det är som premierar styrka och hierarki och vänder ryggen till sårbarhet så kommer människokroppen alltid att vägra ge upp sin sårbarhet. Den kan helt enkelt inte disciplineras till den fullständiga styrka som de äldre ledarna kräver, ärren på Mickes rygg efter den misshandel han utsattes för som barn försvinner aldrig och Linns skavsår efter barbackaridningen vägrar envist att läka romanen igenom.

29792183_10215923884600165_6792219824783704651_n

En reaktion på ”Boksamtal: Insekternas sång

  1. Dick Francis’ Thrillers i kapplöpningsmiljö är väl ett slags hästböcker för vuxna . Huvudperson är alltid en man, men där finns också skärpta kvinnor o hästar som framstår som individer. Vackra Svarten skrevs ju inte som ungdomsbok och troligen inte heller Smoky – en cowboys häst av Will James (1a svenska utgåvan under titeln Vildöga)

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s