Intervju med Emelie Novotny

Emelie Novotny debuterar nu med boken ”Vänd rätt upp”. Hon skriver också om skrivande och hästar på Debutantbloggen. Anna passade på att göra en djupgående intervju med henne.  

Emelie-Novotny_Bonnier_009_c Stefan Tell webb

Vilka hästböcker inspirerar dig? I skrivandet? I övrigt? Varför och hur? Vilka icke-hästböcker? Alltså, hur ser dina litterära referenser ut?

Mitt första möte med hästlitteraturen vad när jag fick ”Vitnos det lilla russet” högläst för mig i förskolan som sexåring. Därefter har det bara fortsatt, jag läste alla hästböcker jag kom över. Men mest uppskattade jag de mer realistiska skildringarna, jag har alltid krävt en hög nivå av trovärdighet när jag läser, oavsett genre. Därför blev mina uppväxtfavoriter Veronica Wägners serie om Carin och Fridolina, Gunilla Woldes böcker om Twiggy och såklart hela den långa följetongen om Britta och Silver av Lisbeth Pahnke. Som vuxen har jag tagit till mig både Pia Hagmar och Lin Hallbergs böcker, framförallt dem om Klara och Sigge. Jag gråter aldrig så mycket som när jag läser böckerna om Brobygården där Sigge bor.

Jag hade lätt för att både läsa och skriva i skolan och fick ofta höra att jag som hade kapacitet och talang att läsa svårare och mer ”litterära” böcker skulle göra det. När jag var barn fanns hästböckerna knappt att låna på biblioteket. Jag upplevde att mitt intresse för hästlitteraturen ofta ogiltigförklarades.

Eftersom hästböcker ofta är skrivna för barn upp till tonåren lämnade jag hästböckernas värld när jag blev lite äldre. Istället läste jag allt som kom i min väg, svenska klassiker som Per Anders Fogelströms Min stad-serie, Maria Gripes böcker, och därefter unga svenska prosalyriker som Åsa Ericsdotter, Sara Hallström och Anna Jörgensdotter. Jag började skriva allt mer och rörde mig omedvetet längre bort från hästlitteraturen.

Det var i samband med att jag började skriva recensioner för dagensbok.com som jag närmade mig hästlitteraturen igen och på de åren hade det hunnit komma ut massor med ny hästlitteratur som jag började läsa mig igenom, däribland serierna om Klara och Sigge. Men det dröjde länge innan jag förstod att det var hästar jag själv skulle skriva om.

Hur ser din häst-historia ut? Hur har den påverkat dig?

Jag är uppvuxen i Stockholm och är en typisk ridskoletjej. I städer är det dyrt och svårt att ha häst, så hela mitt hästliv har präglats av otillgänglighet och delande. Jag kunde aldrig rida så mycket som jag ville. Eftersom ridskolan låg långt bort utan bra kommunikationer kunder jag inte heller tillbringa lika mycket tid i stallet som jag ville, utan var alltid beroende av skjutsande föräldrar. Jag var alltid avundsjuk på tjejerna i böckerna som hade stallet nära, som trots att de inte hade möjlighet att rida ändå kunde vara tillsammans med hästar.

Som barn var jag ganska tillbakadragen, jag var inte direkt blyg, men gillade inte att stå i centrum och kastade mig inte in i okända situationer. I stallet kände jag mig genast hemma och blev trygg och modig. Jag var åtta år när jag började på ridskola, då red vi på stora hästar från dag ett. Jag som alltid varit ganska lång fick oftast rida de största hästarna. Men jag var aldrig rädd eller osäker i stallet.

På ridskolan fanns det dock en konkurrenssituation som jag aldrig trivdes med. Jag som varken hade pengar, tillgänglighet eller talang utan mest ett stort hjärta lyckades aldrig riktigt komma framåt på ridskolan. Det var så många andra som hade något av det där som jag saknade som premierades mer.

Under gymnasieåren var jag medryttare till en häst och lämnade det mer bekväma ridskolelivet bakom mig. Det blev år av mörka kvällar efter skolan, mocka, väga foder, skruva i och ur broddar. Men det är också den närmaste hästrelation som jag har haft, den hästen älskade jag över allt annat. Jag kämpade mycket med att kunna ha henne, åkte till stall med bussar som gick sällan, promenerade långt i mörkret, samtidigt som jag alltid varit ambitiös med skolan som tog mycket tid. Den hästen stod ofta i små stall där det inte fanns så många andra, jag var ofta ensam ute med henne. Men hon betydde allt för mig.

För mig har hästrelationerna varit ungefär som bokrelationerna, tillsammans med böcker och hästar blir jag aldrig ensam. Det är som att ha en extra familj som ingen kan ta ifrån mig.

Hur tänker du kring relationen mellan att vara hästtjej (tex rida, umgås med hästar) och att läsa hästböcker?

För mig har den verkliga hästvärlden och den fiktiva hästvärlden varit väldigt besläktad. Mitt hästintresse och mitt hästboksintresse kom till ungefär samtidigt och har alltid följt varandra, men det behöver verkligen inte vara så. Det finns många läsare av hästböcker som knappt har rört vid en häst och det är viktigt att den möjligheten finns. Jag tycker sällan att hästlitteraturen blir exkluderande trots att den har höga krav på sig att vara kunskapsmässigt korrekt. Dock tycker jag att den traditionella hästboken har större orealistiska drag än dagens. Förr kunde huvudkaraktärerna vinna en häst på lotto eller rädda en slakthotad häst från någon hage. Därefter dröjde det inte länge innan ekipaget tillsammans vann alla tävlingar de ställde upp i. Inte konstigt att icke hästintresserade människor tror att det är enkelt att rida då. I själva verket tar det lång tid och kräver enormt med kunskap och pengar att bygga upp en undernärd häst i tävlingskondition.

Men som alltid med litteratur så ger den läsaren möjlighet att prova på något som den kanske inte skulle prova på i verkliga livet. En bra berättelse är ju en bra berättelse oavsett vad den handlar om. Jag kan ju tycka om att läsa om mord och polisutredningar utan att för den sakens skull vilja bli varken mördare eller polis. Jag prenumererade länge på Pollux hästböcker och då var det många gånger amerikanska översättningar med i bokpaketen. De böckerna berättade ju om en annan typ av hästkultur som jag uppskattade mycket. Litteratur har ju en förmåga att vidga våra vyer och det gav mig också en ödmjukhet och ett annat perspektiv på den hästhållning vi har i Sverige idag. Men jag blev avundsjuk av det också, för att jag visste att det fanns andra barn som hade en helt annan tillgång på hästar än vad jag hade. För mig var hästlitteraturen många gånger ett andrahands val för de tillfällen jag önskade att jag var i stallet men inte kunde. Dock var böckerna så bra och så tillfredställande för mig att jag ändå fann mig i att läsa om hästar istället för att vara med dem.

Vilka berättelser och teman från stallvärlden är du intresserad av? Vad ser du för möjligheter med stallet som rum?

Egentligen ser jag obegränsade möjligheter med stallet som rum. Allt som vi pratar om i stort i samhället går att applicera i stallvärlden. Men framförallt så är det tjejernas intressen och tjejernas berättelser som jag vill åt.

Det är så mycket som ställs på sin spets i stallet. Det är liv och död, underhållning och ansvar, lek och tävling, Det handlar om könsroller och samhällets förväntningar på unga tjejer, det handlar om pengar, klass och om att göra rätt val. Sen är den unga tjejens växande väldigt mycket i fokus när jag tänker på stallet som rum. Både rent fysiskt som i att det behövs kraft och muskler att verka i stallet och att det måste finnas en häst som passar ens kropp –  den ska varken vara för stor eller för liten. Det fysiska som nästan aldrig nämns i samband med växande flickor för att risken för problem kring det ses som för stor. Istället för att ta fram det som skrämmer mest i ljuset. Sen finns det ett psykiskt växande, eller utvecklande som det inte går att bortse ifrån när det kommer till relationen med hästar. Att den alltid fördjupas eller försvåras. Pratar vi rädsla eller kärlek tex så är min upplevelse att dessa känslor alltid kommer att förstärkas av hästen.

Ett annat tema i stallet som jag gärna skulle utforska mer är hur förödande åtagandet med häst kan bli för den typen av tjej som vill göra allting rätt. Det är ett enormt stort jobb att ha en häst, att vara ung, att kanske plugga samtidigt och kanske vara tvungen att ha ett extrajobb för att få allt att gå ihop ekonomiskt. Att samtidigt vilja träffa sina vänner, kanske ha en kärleksrelation. Att risken för utbrändhet i den livsstilen är överhängande, samtidigt som hästen kanske är den som ger allt mening.

Vi har ju tänkt mycket kring hästböckers (brist på) status på BaraHästböcker – hur tänker du kring det? Hur har det påverkat dig?

Jag tänker att det på något sätt är en del av hela genren. Länge hade jag inte en tanke på att själv skriva om stallet. Jag var så inlärd i det där att hästar inte var tillräckligt fin litteratur och att jag som hade ”talang” skulle ägna mig åt det som var just fint. Men vill en som författare berätta en historia så räcker det inte med att ha talang för språk och berättande, en måste ha en historia att berätta också. När jag hade formulerat de tankarna för mig själv var det självklart att det var stallet som jag skulle skriva om och sen dess har jag aldrig ångrat eller tvivlat på genren. Vi är många som är intresserade av de värden som finns i stallet och någonting händer nu när vi envist fortsätter att berätta våra historier. En röst som aldrig tystnar måste en tillslut börja lyssna på.

Nu är ju jag ny i både genren och branschen. Som debutant har jag ännu inte mött läsare och recensenter. Jag förstår ju att chansen att bli recenserad för en ungdomsbok i stallmiljö är minimal, men hur det kommer att bli vet jag ju inte än. Det jag redan nu möter är dock de som ifrågasätter varför jag skrivit en hästbok, många kommenterar det som att ”jag hatade alla hästböcker”. Min ambition är ju inte att alla ska älska min bok, utan att det ska finnas något att läsa för alla. Samtidigt så undrar jag ju varför de som uttalar sig på detta sätt om en genre fortsätter att läsa den, och varför det måste bli allmängiltigt vad just den personen tycker.

Jag tror att det är väldigt viktigt för genren att det finns ett samtal, och att det ni gör på Bara Hästböcker är enormt viktigt. Vi behöver ett samtal bortom inbördes beundran där vi kan prata om hästböcker i fler termer än älska och hata. Det är först när det finns saklig kritik från pålästa i genren som det går att skriva bättre hästböcker. Och hästböcker precis som all annan litteratur för barn och ungdomar behöver utvecklas hela tiden. Många av de hästböcker som fortfarande lever kvar i dag skrevs redan på 70-talet. Jag kan inte nämna en enda bok som skrevs för så länge sedan som fortfarande läses, som inte har någon form av klassikerstämpel. Det behöver inte vara så att de hästböcker som fortfarande läses idag är fantastiska. Många ger en ganska skev bild av hur det kan vara att ha häst eller rida och mycket inom hästhållning och sporten har förändrats fram till idag, vilket gör att de kan upplevas som daterade. Men intresset och behovet att få läsa om dessa världar finns i allra högsta grad kvar.

Vi har också funderat kring hästböcker och feminism? Har du det? I så fall – hur? Är hästboken för dig feministisk? Kan den vara/bli det? Är den politisk på annat sätt? Är det något du i så fall tänker på i skrivandet (en fråga som vi ibland diskuterar själva – relationen mellan det kreativa och det politiska)?

För mig handlar det här om hur samhället ser på kvinnor och tjejer och deras intressen och värden. Ridsport är dominerat av kvinnor och tjejer, det är Sveriges andra största ungdomsidrott. Det är dyrt och svårt att hålla på med ridsport, det krävs lokaler, hästar, det är regler kring djurhållning, säkerhet osv. men ridsporten får fortfarande bara en liten, liten del av de bidrag, sponsring och uppmärksamhet som tex fotboll eller hockey får. Så länge det är så här att tjejers intressen inte tas på allvar och inte får samma förutsättningar som killars intressen så är ridsporten politisk. Och eftersom hästboken ofta skildrar detta så tänker jag att hästboken oundvikligen är politisk.

Ridning både förminskas och sexualiseras, ses inte som en ”riktig” sport och nedvärderas med att kalla hästarna för mat. Allt det här är politiskt för mig. Jag kan också önska att ridskolorna och ridklubbarna skulle vara bättre på att rusta tjejerna på detta bemötande. Att undervisa om strukturer, patriarkat, feminism och jobba för systerskap i stallet. Att som ung tjej förstå vad det är en utsätts för när killar oundvikligen måste fråga ”när ska du rida på mig då?”, eller ”hästen är bäst på macka” eller ”det är ju hästen som hoppar”.

För mig personligen har det politiska och det kreativa mest handlat om tid. Jag har ett heltidsjobb och ett barn i mitt liv förutom skrivandet. Och där upplever jag att jag ofta får försvara varför jag vill lägga så mycket tid på att skriva när jag egentligen skulle kunna umgås med mitt barn. På ett sätt som jag upplever att manliga författare, eller pappor (oavsett vad de har för fritidssysselsättning) inte behöver göra. Nu har mitt barn en närvarande pappa som hänger med henne när jag skriver och jag försöker se det som att jag ger dem möjlighet till egentid och relationsbygge när jag inte kan vara med. Men det är svårt att möta den typen av kritik även för mig som är övertygad om vad mitt ställningstagande är.

TACK! För helt geniala svar! Och vi ser fram emot ”Vänd rätt upp”!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s