En hästbok skrivs

Just nu korr-läser jag (Malin) det som ska bli min nästa hästroman. Den heter ”Ett eget lag” och handlar om Athena, hennes häst Master, och hennes bästis Petrus och hans unga och svåra häst Pi. Den handlar om att tävla i dressyr, om hur tävlingar sällan är rättvisa, hur mycket du kan och får anpassa dig för att behålla en kompis, vilja och motstånd och om hur bra men också svårt det kan vara att gå från att vara ett isolerat bästispar till att få fler vänner. Jag tänkte nu jag skulle gå tillbaka och minnas hur det var när jag började skriva, på det som snart är min fjortonde bok.

Alla mina skrivprocesser är olika – men kanske också lika, det går att känna igen mönster om en tittar noga. Ett eget lag började jag skriva på våren 2015. Av det kan konstateras en sak – mina skrivprocesser tar tid. Det första som fanns var huvudpersonen Athena och några av de andra karaktärerna, en central scen var de återkommande fredagsmiddagarna i Athenas familjs kök, där fanns hennes bästis Petrus, hennes farmor – med omistligt drag av min egen mamma – med sina två hundar och hennes pappa. Athenas mamma kom in i köket, men var lite utanför. Det fanns också en tränare med runt bordet, som lånade drag från min första dressyrtränare, en sträng och militärisk dam på 65+ som kom att betyda mycket för både min utveckling som ryttare och människa.

Där fanns också hästarna: Master, min systers fina welshponny, som Athena vuxit ur, och Jova, som var inspirerad av Joleva, den ponny jag tävlade mest med under mina ponnyår. Jova flyttade sedan in i en annan bokserie – Ponnykompisar – och fick därför få ett annat namn i denna bok och drog ganska snabbt iväg och levde sitt eget liv. Så blandas verkligheten och fantasin i en helt ny värld där den får eget liv.

IMG_3021 (1)

Min systers häst Master, som klivit in i min nya bok.

Jag hade mina karaktärer och började skriva på en berättelse som jag efter typ trettio sidor kände var hopplöst banal, klichéartad, omöjlig att jobba vidare med. Suck. Den hade starka karaktärer men det som hände dem var inte en typ av bok jag skriver, det var enkla äventyr som jag läst om många gånger förut. Så stopp. Jag gav upp, la mig i sängen och började läsa en annan bok, läste kanske en halv sida så ploppade det nya upp i hjärnan, jag gick tillbaka till datorn och började skriva om samma personer några år tidigare, och där kom den; historien som Athena ville berätta för mig.

Efterhand såg jag att historien handlar om tema som varit mycket centrala i mitt eget liv och att de två bästisarna Athena och Petrus är olika sidor av mig själv som kämpat om agentplats i mitt liv. Men vad de ville säga till mig var jag inte säker på, jag skrev och skrev utan att veta var vi var på väg.

Det första utkastet var nog klart där i maj 2015. Sedan följde år av bearbetande. Av det första utkastet återstår idag hälften, kanske. Resten är struket eller utflyttat. Kill your darlings, eller bara flytta ut dem – en som tvingades flytta ut – och som sedan kommer tillbaka i bok 2 som jag arbetat fram ett första utkast till – var tränaren.

Joleva som tagit sig in i två böcker, men Silva i Ett eget lag är bara delvis Joleva, blandad med fantasi, och en ponny som jag särskilt minns från mina tävlingsår.

Jag lever hela tiden i ett textsamtal med vänner och kollegor, och här hade jag en förstaläsare som heter Helena Baeck Isaksson som jag bollade mycket med. Vi ägnade massor av timmar åt att prata om Petrus och Athena. Jag skrev om och om igen, mitt största problem var att få till dramaturgin, karaktärerna levde och agerade, men handlingen ville inte lägga sig till rätta i en fungerande dramaturgisk kurva.

Tre läsare som också var jätteviktiga var Sara Starlander och Olga och Miralda Kardell. De är alla tre hästboksläsare, som då var i precis rätt ålder. De läste och sedan satt vi i flera timmar och pratade om manuset. Något som sedan ledde till att de diskuterade hästböcker på Ung Scen på bokmässan senare det året.

IMG_0065

Olga, Saga, Miralda och jag pratar om hästböcker på bokmässan 2016.

2016 på hösten var jag äntligen klar med ett utkast jag tyckte var värt att visa en förläggare och då skickade jag det till Ada Wester på Lilla Pirat – eftersom hon har ett uttalat intresse för hästböcker tänkte jag att hon vore den bästa förläggaren till min berättelse. Det blev som ofta en lång väntan, men sen fick jag svaret att jag behövde jobba mer med dramaturgin, och att hon troligtvis var intresserad om jag gjorde det. Vi träffades och hade ett långt möte där vi gick igenom manuset grundligt, jag skrev om igen, ytterligare väntan följde, innan jag fick det efterlängtade jaet. Efter det har jag gått igenom och finslipat manuset i flera omgångar. Först i dialog med Ada och sedan med min redaktör Klara Bjälkenäs, som förutom massa annat också bidrar med perspektivet att inte vara hästmänniska – vilket gör att jag får syn på saker som tycks självklara för mig men som inte är det. Och nu, efter alla vänder, som jag är så tacksam för – att få skriva om och om igen i dialog med så kunniga och engagerade förläggare och redaktörer är guld – är vi nästan klara, bara korren kvar.

Detta blev en lång beskrivning av den flera-års-långa skrivprocessen. I nästa vecka skickas Ett eget lag på tryck. Känslan påminner om den jag hade dagen innan en viktig dressyrtävling.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s