LÅNGLÄSNING: Kvinnlig vänskap, begär och vuxna hästflickor

Anna har läst Karen McGoldricks bokserie The Dressage Chronicles. Det här är andra inlägget om serien. (Det första, om materialitet, materialism och känsla kan läsas här.) Förutom McGoldricks böcker diskuteras här några andra hästböcker för vuxna.

hc3a4st2.jpg

Katja, Malin och jag brukar ofta prata om det feministiska i hästboken. Det feministiska i att skriva, i att läsa, i motiven i böckerna. Det är oftast kopplat till flickskap – att se flickans värld och position som utgångspunkt, en situation att ta på allvar. Jag vill här skriva om några vuxna hästtjejer. Och vad vuxenheten innebär för synen på stallet, dess potentiellt separatistiska rum och den kvinnliga gemenskapen.

Karen McGoldricks serie The Dressage Chronicles skulle jag klassificera som en bok för unga vuxna. Huvudpersonen Lizzy, drygt tjugo, arbetar i ett dressyrstall och böckerna kan ses som en blandning mellan hästbok och chick-lit. Chick-lit för att de rör sig i en värld av heterosexualitet, en konventionell tjejighet och upptagenhet vid kärlek och killar – och ännu mer vid utseende, mode och kläder, fysiska attribut och hur väl en lyckas navigera bland dessa – det blir en förhandling om femininitet i relation till detta. Hästbok för att samma fascination riktas mot hästarna, kunskapen om mode och smak kombineras med kunskapen om hästvärlden, dressyrvärlden. Det är alltså två olika världar, med dessas ofta mycket specifika men outtalade regler, som överlappar varandra. resultatet blir en text som rör sig mellan olika sorters femininitet – men där detta alltid är det centrala, och där männen, killarna, patriarkatet, alltid är närvarande, men alltid som en annanhet i relation till ett sorts flick-centrum.

I bokseriens första del ser Lizzy vid ett tillfälle en liten flicka med en leksakshäst och reflekterar: ”That little girl had caught the horse-crazy bug […] No cure in sight […] The obsession seemed to be hard-wired into certain females.” (336) Från en observation av flickan går hon över till självreflektion. Kärleken till hästarna jämförs med en bacill, en sorts sjukdom, som inte kan botas. Och det är specifikt kopplat till kvinnor. Lizzy har i bokens början separerat från sin pojkvän, eftersom han inte förstår hennes vilja att vara med hästar, att jobba med det och försöka uppfylla sina drömmar. Även om det senare dyker upp ett flertal killar i Lizzys liv, så sätter denna första pojkvän en sorts gräns – pojkar och hästar är olika saker, och pojkvänner hamnar efter hästar i prioritetsordningen. De starkaste känslorna hör samman med relationen till hästarna. (I mitt förra inlägg om serien skrev jag om ”feel” i serien. Där kopplar jag samman inre och yttre, fysiska och abstrakta känslor. Dessa finns framförallt i relation till hästarna – exempelvis beskrivs lycka, som det tillstånd som finns mellan tänkande och icke-tänkande när en sitter på hästryggen, och sorg, efter att en häst dött, är en känsla av att vara utanför kroppen – liknande kroppslig känsla beskrivs sällan kopplat till killar, istället beskrivs ibland längtan efter någon form av trygghet, något lite spännande, lockande, men det är betydligt mer distanserat.)

Detta kan läsas som en form av essentialism – och är det. Men det skapar en intressant kvinnlig gemenskap och ett begär som jag fascineras av. Begäret kan sägas förkroppsligas av dressyrtränaren Margot Fanning. Vid ett tillfälle är Lizzy och Margot på samma fest efter en tävling. Genom Lizzys ögon beskrivs hur Margot står i centrum för allas uppmärksamhet. Utan att säga särskilt mycket, utan att söka uppmärksamhet, blir Margot det som allt kretsar kring. Lizzy dras till henne, vill vara nära henne. (The dressage Chronicles, 339) Vid flera tillfällen beskrivs Margots kropp och rörelser – hon är en äldre kvinna, smal och vacker, och hon har ett sätt att röra vid sitt hår som är typiskt för henne. Den här upptagenheten vid kroppen gör att jag läser Lizzys relation till Margot som ett slags begär, som är fysiskt, på gränsen mellan att vilja vara med och vara Margot. Det gränsöverskridande i detta varande och varande med är också utskrivet. Både Lizzy och Emma, Margots andra lärljunge, beskrivs ibland som Margots ”mini-me”, och likheterna skildras exempelvis genom hur Emma rör sitt hår, så som Margot gör.

När Margot vill att Emma ska åka till ett annat dressyrstall, för att få möjlighet att utvecklas, blir Emma först förtvivlad. Hon vill inte lämna Margot. Margot är på flera sätt hennes allt. Hon vill vara med Margot – för att få hennes hjälp men också för att hjälpa henne. För Margot är inte ouppnåelig eller osårbar. Andra ryttare och tränare kan ifrågasätta Margot, och Lizzy och Emma försvarar henne. Emma vill vara kvar hos Margot för att kunna hjälpa Margot att fortsätta vara ”in” och ”on top” i dressyrtävlingskontexten – en värld präglad av hård konkurrens. Relationen blir en sorts blandning av professionalism och kärlek, en beundran och en vilja att vara del av en annans framgång, en osjälviskhet som ställer upp (den kvinnliga) gemenskapen som en motpol till tävlingens konkurrens (något som också kan kopplas till hur Margot alltid sätter en god relation till hästen och ett omhändertagande före vikten av att vinna). När Margot i sin vilja att hjälpa Emma vill att Emma åker bort blir Emma avundsjuk på Lizzy, som får stanna.

Även om dessa relationer, kärleken och avundsjukan, aldrig beskrivs som sexuella, lockas jag ibland att läsa dem som en form av lesbiskhet. Det är ett begär efter en kroppslighet, en närhet, en gemenskap, som går genom hästarna, men också handlar lika mycket om relationerna mellan kvinnorna. Och när Margot säger till Emma, att hon inte lämnar henne trots att Emma åker, uttrycker hon det som ”You know i love you very much.” (325), och Emma kan då acceptera situationen.

Det är dock inte bara goda känslor som skildras genom kvinnliga gestalter. Francesca, stallets ägare, framstår oftast som en antagonist. Hon är irriterande, elak, snobbig – hon har makten och de andra är utelämnade åt henne. Men efterhand nyanseras denna bild. Francescas handlingar begripliggörs utifrån den situation hon befinner sig i, hennes makt relateras till hennes position inom en ekonomisk kontext (hon är gift med en rik person, de är nyrika och deras position i den överklasspräglade dressyrvärlden är ständigt ifrågasatt, de måste göra rätt, förhålla sig till regler och lära sig smak) – hon är dessutom en äldre kvinna, och måste alltid navigera bland normer för ungdom och åldrande. Mellan Margot och Francesca finns en speciell relation – en ojämlik men ömsesidig.

Efter hand inser Lizzy att också hon har känslor inför Francesca. I seriens tredje del, A Matter of Feel, beskrivs det som ”a warm feeling toward all three women” (384) – Margot, Francesca och Deb – tre kvinnor som är mycket olika. Även om kärleken till Francesca är en form av hat-kärlek, så finns det en ömhet och gemenskap. Och i och med att denna varma känsla inkluderar så olika personligheter ges här utrymme för en rad olika femininiteter. Feminintet som exempelvis tillåts ha struliga relationer med män, som tillåts vara utseendefixerad och ytlig, men som också tillåts vara stökig och smutsig, som tillåts vara vikt- och kroppsfixerad, men som också tillåts äta mängder av italiensk mat, efterrätter och snabbmat, utan att detta skambeläggs, som tillåts vara konstnärliga, elaka, starka och nerviga.

När det finns män i berättelsen är det dock tydligt att det sker förskjutningar. En stor del av skildringen är Lizzy stark. Hennes kropp skildras ingående – hur hon ser på sina muskler, reflekterar över kroppen, hur hon känner kroppen, smärta och styrka. Men när en man finns i stallet sker något med kvinnornas kroppar. Exempelvis när Ryan dyker upp och snabbt hittar ett utrymme att ”rädda” både Lizzy och Emma. Lizzy reflekterar då smått irriterat över hur han gillar att vara räddare, men hon låter sig ändå räddas, vilket också Emma gör.

I The Dressage Chronicles finns alltså män, killar, och parallellt med den kvinnliga gemenskapen och det separatistiska rummet, finns en tendens att böja sig kring patriarkala strukturer. Män finns i stallet, även om de också är en motsats till det.

I Mary Gaitskills roman The Mare, är stallet ännu mer separatistiskt. Här finns i princip inga män. Men det är också svårare att urskilja en kvinnlig förebild – så som Margot i McGoldricks böcker. I Gaitskills stall finns mycket våld. Det skildras genom den unga Velvets ögon. De vuxna kvinnorna, Pat och Beverly, har olika syn på våld mot hästar, och detta ser Velvet. Velvet beskrivs ha en särskild känsla för hästarna – som de vuxna saknar. Men känslan är inte alltid tillräcklig, och aldrig okomplicerad. Våldet finns alltid där – fysiskt och psykiskt våld mot hästar och mot människor, i och utanför stallet. Velvet kommer från ett socialt utsatt område, och får komma som sommarbarn till Ginger, en medelålderskvinna, konstnär och före detta alkoholist som nu lever ett ekonomiskt tryggt liv. Romanen för en diskussion kring en sorts förebildstematik, om omhändertagande, i relation till ekonomisk situation, rasism och familj – alltid parallellt med situationen i stallet, som både blir ett förkroppsligande av och en metafor för världen utanför. Velvet tvingas relatera till våldet i stallet, till de olika kvinnliga gestalterna där – som blir olika förebildsfigurer, som skapar olika begär och fascinationer. Både Beverly och Pat framför det arbetsideal som också kan ses som kännetecknande för hästboksgenren och som vi tidigare diskuterat här på BaraHästböcker. Men Velvet ifrågasätter det – hon menar att arbetet inte kommer att rädda dem (175). Orättvisan kommer inte försvinna. Och våldet är alltid kopplat till snällheten – Velvet beskriver exempelvis hur Ginger kan vara snäll, eftersom andra utför våldet åt henne. Ändå utvecklas komplicerade relationer mellan Velvet, Ginger och Pat. Närhet, kärlek och beroende blandas samman. Vad som är intressant är att det alltid är kvinnor idessa komplexa relationer – killar och män, Gingers män, Velvets killar, finns där, men de är i en utkant, berör aldrig på riktigt.

I dessa två böcker skapas den kvinnliga gemenskapen, feminismen, främst genom hur männen bara flyttas ut till marginalen. I Pia Hagmars Du och jag och vi, samt Lucy Robinsons Dagen då vi försvann, kan ett annat feministiskt drag beskrivas. Båda dessa handlar om destruktiva heterosexuella förhållanden. I Hagmars bok finns en man som misshandlar, och här ställs gemenskapen i stallet (som inte är en enkel och lätt gemenskap) mot ett destruktivt hemförhållande. Stallet blir en räddning – rent konkret. I Robinsons bok har Annie haft en relation med en psykopat, och när han förföljer henne tvingas hon gömma sin identitet, hon blir Kate och börjar arbeta på en hästgård, trots att hon inte kan något om hästar. Arbetet och hästarna blir då en räddning från såväl mannen som hennes egna minnen och erfarenheter. I båda dessa texter blir stallet en motpol till våldsamma män. Även om detta är en förenklad bild av hästvärlden (vilket inte minst framkommit genom #visparkarbakut, hästsportens del på #metoo, där sexuella trakasserier och övergrepp synliggörs), är det intressant hur det berättelsemönstret finns. Jag tänker mig att det hör samman med hur hästböcker för yngre ofta skapar stallet som en separatistisk eller nästan separatistisk plats – att texten i sig är med och skapar dett rum, inte bara som en skildring av en faktisk gemenskap. Att beskriva dessa relationer som delvis motsatta är kanske en form av eskapism, men jag ser det ändå som intressant att mönstret finns.

Jag uppfattar också att skildringen av sexualitet i alla dessa böcker tillfår något intressant. Sexualiteten beskrivs som mer eller mindre komplicerad – från begärsfylld men våldspräglad hos Gaitskill till lockande men rätt pryd hos McGoldrick, och präglad av övergrepp och manipulation hos Hagmar och Robinson. Stallet skildras som en plats för kroppslighet, närhet och intimitet, men där makthierarkierna är annorlunda än mellan kvinnor och män. Sexualitet och begär kan här inte skiljas från andra erfarenheter av kroppslighet.

Dessa böcker av McGoldrick, Gaitskill, Robinson och Hagmar skildrar en vuxen (hos Gaitskill även en ung) stallgemenskap. De tar sig an den vuxna flickans position, kvinnans, och utforskar teman kring kropp, hierarki, ekonomi, våld, utsatthet, sexualitet, och gemenskap mellan kvinnor i ett nästan separatistiskt rum. Jag tänker att bara den utgångspunkten, har en feministisk potential – utan att vara konkret politisk, snarare genom att förskjuta fokus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s