Brevväxling om fackspråk och hästböcker mellan Emelie Novotny och Malin Eriksson. Brev 2

Hej igen Malin,

Självklart har jag gjort avvägningar i språket när jag skrivit. Målet är ju att det ska gå att läsa min bok även om läsaren inte själv är aktiv ryttare, att berättelsen ska bära sig själv. För mig har det varit viktigt att benämna saker vid dess rätta namn, men också varit viktigt att inte exkludera. Ridvärlden har tyvärr en förmåga att bli just exkluderande, kan jag uppleva, om en säger det minsta fel om något blir en alltid rättad. På ett sätt tycker jag om det, för den där rättelsen kommer ofta som hästens röst, vi måste göra rätt för hästens välbefinnandes skull. Men tyvärr tycker jag att tonen hästmänniskor emellan ibland blir väl hård. Istället för att ta tillvara på och lyssna på olika kunskap och erfarenheter är vi upptagna med att rätta varandra. Därför har jag förenklat en hel del i min roman, för att det är just en roman och inte verkligheten. Exempelvis har jag förenklat vilka nivåer en tävlar dressyr på upp till svåraste klass. Jag vet att jag vid tillfällen inte valt att namnge exempelvis vad ett bett heter utan valt att kalla det för just bett, för att i ett annat kapitel faktiskt namnge. Det beror på var jag vill ha fokuset från läsaren, på handlingen eller på detaljerna.

 

När du skriver att du har ”lärt dig” att korta ner ridscenerna är det för att läsaren eller förlaget har bett dig att göra det? Eller är det du själv?

Rent litterärt så tänker jag att en ridscen är en beskrivning och att det snarare beror på hur beskrivningen används än vad den beskriver. Ingen berättelse tål för mycket beskrivningar som inte för handlingen framåt. Men om vi i ridscenen kan se hur karaktären (ryttaren eller hästen) utvecklas, kanske gör andra val eller får andra känslor, reaktioner än vad den brukar få så finns det en dramaturgisk funktion. Var den gränsen går är ju olika hos olika läsare. Jag har inte beskrivit ridkänsla sida upp och sida ner. Utan mer som du formulerar det, fångat essensen. Ironiskt nog är en av de ridscener som är mer detaljerat beskriven faktiskt en hoppscen, trots att de främst rider dressyr i romanen. Men det handlar nog mest om att jag tror att läsarens tålamod blir större om det blandas in hinder. Att det sitter så djupt rotat i mig att allt som inte går snabbt är tråkigt. Vad tror du?

 

Jag tänker att alla subkulturer har ett eget språk och sina egna referenser och att det alltid är en genväg att känna till dem. Men att det är lätt att hamna i det exkluderande även där. Sen tänker jag också att om en satsar jättehårt för att delta i SM i en specifik gren så existerar bara det SM:et, alla andra SM som också utspelar sig blir ointressanta. Att det kan handla mer om världsbild och synsätt. Och det säger ju jättemycket om den karaktär som en försöker få att framträda.

 

Allt gott till dig!

 

Hälsar Emelie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s