Brevväxling om fackspråk och hästböcker mellan Emelie Novotny och Malin Eriksson. Brev 3

Hej Emelie!:)

Intressant det du skriver om hur språklig korrekthet är ett maktinstrument i stallet. Och att du inte vill göra det samma i din roman.

Jag uppfattar ju ofta att omvärldens massiva ointresse för, eller trivialiserande av, hästtjejen beror på genusordning. Men när jag läser vad du skriver om hierarkierna i stallet som upprätthålls på det här sättet så känner jag ju igen detta också. Att det finns ett exkluderande drag. Jag blir nyfiken på vad det handlar om. Jag har själv aldrig varit en del av den där stora hästgemenskapen som många vittnar om. (De flesta vittnena står dock utanför tänker jag. Typ: alla i klassen utom jag var hästtjejer och de hade en exkluderande gemenskap. Eller?) Jag var ganska ensam med mitt fanatiska (omvärldens benämning) hästintresse och jag hade egna hästar hemma i ett ombyggt hönshus. När jag började tävla var jag den enda i vår klubb som gjorde det på ponny, så även där var jag liksom en ö, som väckte avundsjuka hos de andra på ridklubben, upplevde jag det som. Kanske gör detta att mina hästerfarenheter går lite på tvärs mot den vanligaste erfarenheten? Å andra sidan, det är nog inte så många som känner sig del av den där starka gemenskapen? Den är mer en utifrån blick, eller? (Även här drar jag visst iväg från vårt ämne om faktauttryck.) Det är riktigt intressant det här med exkluderingen i språket kontra kunskapskapitalet hos hästtjejen. Är det två olika möjligheter att se på samma sak?

Så till frågan hur jag lärt mig korta ner ridscenerna. Jag höll i många år på med en ungdomsromanprojekt som aldrig blev bok, där min strävan var att skriva fram vardagens olika skeenden. Jag tänkte nog att beskrivningarna skulle vara grejen. Min förebild var typ James Joyce och Virginia Woolf (läs ung svår litteraturstudent med grandiosa anspråk hon inte hade begåvning nog att leva upp till hahaha). Min tanka var att jag ville att läsaren skulle få följa med i ridningens detaljer, få känna hur det är att träna och vara i stallet, in i minsta detalj, samtidigt som jag följde en ponnyryttares satsning och misslyckande. Men det blev efter många omskrivningar ett magplask, det manuset blir aldrig bok. En orsak är att det blev för lite dramaturgiskt driv. Jag tror att min litterära strävan var en ganska omöjlig strävan i relation till bokmarknadens och läsarnas förväntningar på en hästbok. (En annan aspekt är troligtvis att jag inte var mogen uppgiften eller aldrig kommer ha begåvning nog att skriva fram det jag ville där, det får väl framtiden utvisa:).)

Jag har sedan lagt in en hel del av det jag tematiskt undersökte i min barnroman Rakt mot hindret! Men då fick det en helt annan form, och ett dramaturgiskt driv. Det som i mitt första projekt fick 500 sidors vardagsstall- och riddetaljer får här ta plats i några få dagboksanteckningar. Huvudpersonen i det tidigare manuset tar här röst som mammans dagboksberättelse, som är i bakgrunden. Huvudpersonen i Rakt mot hindret! Jo har en helt annan position, mer lik den klassiska hästbokskaraktären, dvs hon har ont om pengar men lyckas ändå hitta en plats (genom att de flyttar till mormor som har pengarna som är en förutsättning). Jag tror det finns en utmaning i att berätta utifrån den privilegierades position; dvs hon som får tillgång till dyra hästar och träning men ändå misslyckas. Jag är fortfarande intresserad av henne också, och jag kommer nog hitta sätt att skriva fram hennes röst. De två kommande hästromanerna jag skriver närmar sig dock ponnyvärlden från ett annat håll. Det är svårt att skriva från den privilegierades men inte lyckades position för att det går på tvärs mot nån form av dramaturgisk förväntning på hästboken tror jag.

I min bok Pegasa – hästen från Trapalanda har ridscenerna en central plats. Det är en rejält omallad fantasy där en av mina starkaste drivkrafter i skrivandet var att jag ville låta läsaren få känna hur det känns att rida de svåra dressyrörelserna, passage och piruetter. Jag var själv så imponerad när jag som ung ryttare började nosa på dessa rörelser, när jag började rida stor häst och fick en läromästare som kunde svåra rörelser. Litteraturen kan ju bjuda läsaren på att få uppleva det hon ännu inte kan i verkligheten, och det ville jag göra genom att min huvudperson Nina får en spökhäst med vilken hon kan rida svår dressyr.

Om jag förstår rätt har du med svår dressyr i din roman? Har du själv tänkt på att många läsare drömmer om att kunna rida det som dina karaktärer rider? Att det kan finnas nåt starkt i att ”bjuda på det”?

Jag kan annars absolut relatera till det du skriver om att hoppningen erbjuder mer fart. Jag tror inte det är en slump att hästböckerna har en stark övervikt av hoppryttare. Det är så tydligt också, om man hoppar en bana, om hästen river eller vägrar, om man går omkull, det blir stark dramatik. Om hästen går på bogarna – nog går det att skriva fram men det är lite mer utmaning att få läsaren att förstå katastrofen, tänker jag. Vad var det som gjorde att du ändå valde skriva om dressyr som den gren din huvudperson ägnar sig ?

Okej, nu ska jag avsluta så du orkar läsa och svara!:) Och fortsätta redigeringsarbetet av mitt nya manus.

Bästa onsdagshälsningar!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s