Brevväxling om fackspråk och hästböcker mellan Emelie Novotny och Malin Eriksson. Brev 4

Hej igen Malin,

Vad roligt med manus – vad är det för något du skriver på nu? När är det tänkt att den ska komma?

Det här med makt och hierarkier i stallet, där har ju jag bara ridskolan som referens och där upplevde jag att det fanns tre konkurrensmedel: tid/tillgänglighet, kunskap/talang och pengar. För att bli framgångsrik på ridskolan krävdes åtminstone två av dessa värden eftersom konkurrenssituationen var så stor. Det fanns 30 hästar men flera hundra hästtjejer och det är omöjligt att premiera alla. Idag tror och hoppas jag att ridskolorna är mer uppmärksamma på dessa värden själva och vilka som får fördelar och varför. Jag hade egentligen inget att konkurrera med förutom ett stort hjärta, lojalitet och ansvarskänsla och det har jag också velat fånga i Vänd rätt upp. Men huvudpersonen där har ju tid och möjligtvis lite talang men inte på samma sätt som de övriga i boken, hon vill inte tävla, bara vara med hästarna.

Jag tänker att det exkluderande inom hästgemenskapen också kan handla om konkurrens. Det finns bara två stycken som kan hjälpa till på ridskolan per pass (fm/em) då måste ett urval ske. Min erfarenhet är att det var en ynnest att få vara med och jobba. Men jag tror också att det i grund och botten handlar om att en vill sin häst väl och att det då är så viktigt att en har rätt. Det finns så mycket kunskap och så mycket olika läror, att istället för att vara lyhörd på andra och på hästen så måste en jobba efter sin bestämda lära så definitivt för att inte bli ifrågasatt. Framförallt så finns det så mycket att lära sig om hästar och allt runtomkring och jag tror verkligen att hästvärlden skulle vinna på lite ödmjukhet och lyhördhet. Det är bara att se kommentarsfälten på sociala medier, hur dömande även hästmänniskor är mot varandra, trots att det aldrig är hela bilden som visas. Och om det är det så måste det också finnas utrymme för att göra fel, trots att det kan vara hästen som blir drabbad. Det är svårt och en balansgång som jag trots allt tror grundar sig i att hästens välbefinnande alltid går först. En av ridlärarna på min ridskola, som jag red för när jag var barn, tryckte alltid på att våga prova, blir det fel så beröm bara hästen så är ingen skada skedd. Det tycker jag skulle kunna anammas mer inom hästvärlden. Sen tror jag också att det kanske inte finns något som en ”vanlig hästgemenskap” utan bara olika. Jag har alltid haft ett hästintresserat umgänge eftersom jag har varit så mycket på ridskola där hästarna var det som förde oss samman. Därför har jag aldrig heller mött det du har mött med den totala oförståelsen.

Personligen så älskar ju jag böcker utan dramaturgisk kurva, och allt jag har skrivit tidigare har inte blivit bok på grund av just det. Det går ju emot varandra så mycket, en vardag har ju ingen riktig dramaturgi, den bara fortsätter. Men för att en bok ska få läsare så måste den ju ha ett driv. Jag har läst din Rakt mot hindret och gillade den mycket, just för att jag tycker att det är mycket hästvardag men med en tydlig framåtrörelse. Det finns också något outtalat både i boken och generellt i ridvärlden att det är fult att ha pengar och möjligheter. Att den som är mest förtjänt av framgång är den som börjat från noll och inte fått något gratis. Men om en har ekonomisk möjlighet och ett stort intresse så är ju det intresset inte mindre värt för att den personen har mer pengar. Alla som håller på med hästar vet ju att pengar är en förutsättning, samtidigt ser vi ner på den förutsättningen så mycket. Jag upplever detta som starkare inom hästvärlden än i övriga samhället. Vad tänker du om det? Om någon är väldigt intresserad av musik så är det ju ingen som tycker att det intresset är mindre värt för att en har råd att köpa en jättedyr gitarr eller gå på konsert varje vecka. Men i stallet är det strävsamma något så eftertraktat.

Jag har faktiskt inte tänkt på mitt eget skrivande som att tillgängliggöra ridkonst på svår nivå. Men ser jag det ur en läsares perspektiv kan jag hålla med och förstå det bättre. Självklart är ett bra ridpass där kommunikationen mellan häst och ryttare fungerar så bra att det går att utföra de här rörelserna en ynnest att få uppleva. Rider läsaren inte själv så bidrar det förhoppningsvis till att förstå att ridning är så mycket mer än att ”åka” häst som många som inte rider själva tror. Om läsaren upplever det som du skriver så är det ju fantastiskt även om det inte var med mig från början. Att det blev dressyr handlar nog mycket om att jag tyckte att det var så mycket hoppning i hästlitteraturen och att dressyren är mer litterär. Jag ser många likheter med att skriva en bok och att rida eller träna en häst. Sen var min huvudkaraktär Ylva en person som jag tyckte passade in mer i dressyrvärlden än i hoppningen. Även fastän hon är den hästmänniskan som helst skulle rida utan bett och sporrar. Vilket är en del av hennes inre konflikt om hästhållning och var hon egentligen själv passar in. Hon är lugn och tillbakadragen och jag hade aldrig kunnat sätta henne som hindervakt på någon framhoppning.

Allt gott! Hälsar Emelie

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s