Intervju Nan Inger Östmans dotter Lotta Brundin Gyllensten

Nan Inger Östman är en av de författare som betytt allra mest för dagens svenska hästboksgenre. Kanske allra mest. Hennes namn lyfts ofta fram när samtida författare nämner förebilder. För mig (Malin) har hennes böcker betytt mycket. Hon skriver om specifikt hästrelaterade frågor på både ett psykologiskt och sociologiskt djuplodande vis och skapar genom det litteratur av hästvärlden.

 I våras boksamtalade vi om Nan Inger Östmans hästroman Rosettjakten, de kan du läsa här. Nu fortsätter vi undersökandet av författarskapet. Malin ringde upp Nan Inger Östmans dotter Lotta Brundin Gyllensten för att få vete mer om vad som skedda bakom kulisserna.

 Berätta om Nan Ingers skrivande, från din vy. Känner du igen den hästvärld hon skriver om?

 Jag kan se hur miljön runt mamma blev material för böckerna genom hela författarskapet. Först när hon jobbade som journalist på en redaktion fanns det med i böckerna, sedan kom hästlivet och med det hästböckerna, senare när min syster startade hunduppfödning kom böckerna som handlar om hundar.

Mamma använde det som fanns omkring henne. Vi visste vad böckerna handlade om – och tyvärr många grannar också.

 

Beskriv Nan Ingers hästliv?

-Vi fyra systrar red, och mamma och pappa red också. Vi tävlade ponny, och vi fick oftast utbilda hästarna själva.

 

De första böckerna om Piglet och Dunet handlar om min storasyster Camilla, det ser jag jättetydligt. Dunet fanns i verkligheten, hon hette Missan. Hon blev lugnare med åren. Hon fick några föl och när jag och min tvillingsyster som var yngst i familj fick börja rida henne, var hon en stabil ponny.

 

Det är roligt att kunna läsa om mammas böcker, för de är skapade av vår barndom. Och mamma beskrev alla sidor av att vara ryttare, också de jobbiga.

 

 

I de senare böckerna Ponnyallsvenskan och Rosettjakten finns en tydlig kritik mot sporten. Märkte du av Nan Ingers tankar kring detta, som dotter och aktiv ponnyryttare?

Mamma var kritisk till föräldrapressen. Den finns ju fortfarande – och kommer finnas i alla sporter där barn tävlar.

Jag tror att det är ännu värre i ponnysporten idag. Hon skrev om något som började växa fram då, och som är mycket tydligare i dag när en ponny kan kosta 300 000kronor.

Mammas sympati fanns hos flickan eller pojken som kämpade och lärde sig att klara av att rida den svåra ponnyn. Det präglade också vår ponnytid, vi fick inga färdiga ponnyer.

Men det var inget vi pratade så mycket om. Vi gjorde det bästa av de ponnyer vi hade. Och någon gång fick vi en bra ponny, men det var inget vi hade tjatat om.

Jag läste alltid mammas böcker direkt de kom ut. Men jag vet inte hur mycket jag tänkte kring frågorna de lyfte då, och vad som är tankar jag fått nu som vuxen. Det var i vilket fall inget vi pratade särskilt mycket om här hemma.

 

Hur gick Nan Ingers skrivprocess till? Läste ni barn böckerna under skrivandets gång?

Nej, det fick vi inte. Pappa läste manusen innan de gick till tryck. Men annars var skrivandet något hon sysslade med ensam på sin kammare. Skrivarlyan var hennes egen värld.

Hon hade samma redaktör under många år som var viktig för henne.

 

Det har flera gånger i intervjuer lyfts fram att Nan Inger från början inte ville skriva hästböcker, och att hon tog det som en förolämpning när Astrid Lindgren, som ju var förläggare på Rabén och Sjögren bad henne att skriva en hästbok. Hur minns du att hon såg på genren och sitt skrivande?

Det sågs ju alltid ner, på både hästböcker och på ungdomsböcker. Men jag tycker det är svårt att säga hur hon kände för det. Jag vet att hon inte tyckte om benämningen ”hästboksförfattare” eller ens ”ungdomsboksförfattare”. Hon tyckte det var fånigt att böckerna kategoriserades. En bra bok är en bra bok. Och på den tiden kategoriserades exempelvis inte böcker om fotboll på samma sätt. Det var så typiskt att tjejvärlden fick en särskild kategorisering medan det killar gjorde inte särskildes.

Hon såg sig inte som hästboksförfattare. Hon använde den miljö hon kunde. Det var allmänmänskliga frågor, om stränga pappor, press. Hon använde den miljön hon kunde. Känslorna är allmänmänskliga. Hade vi varit killar och det var fotbollsplanen hon fått hänga vid så hade hon skrivit om det istället.

 

Ja, förstår hur du menar. Men samtidigt så gestaltar hon specifika hästsportsfrågor. Det handlar om att vara ett lag där ryttarna har olika förutsättningar, eller att vara en ung tjej som får en häst som hon inte klarar av, eller föräldrar som pressar på.

Ja, så är det ju. Och kanske är det därför som alla som kan hästsporten, tycker böckerna är så fantastiska.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s