Genresamtal: Konsten att klä en häst i människospråk

Alla som läser hästböcker minns dem, de oförglömliga hästkaraktärerna, Silver, Twiggy, Black Beauty, ända sedan genrens början har starka hästkaraktärer trätt fram. Och det är kanske också ett av de grundläggande krav vi ställer på genren, att det ska finnas starka hästkaraktärer i böckerna. Men- vad är egentligen en hästkaraktär? Hur hanterar hästboksförfattarna paradoxen att skildra någon som inte har mänskligt språk genom mänskligt språk, och placera någon som inte kan förstå världen i termer av mänskliga berättarnarrativ i ett mänskligt berättarnarrativ? BaraHästböcker ger sig in i ett samtal om hästkonstruktioner, berättarnarrativ, avbildning, förvanskning, skapande och genremönster. Läs mer

Genresamtal: Hästkaraktärer vi minns

Nu startar ett nytt tema här på bloggen. BaraHästböcker är nyfikna på hästarna i litteraturen och undersöker hur de skrivs fram och  hästarnas roll i vårt eget skapande. Idag startar vi med de litterära hästar som bor i vårt inre. Fyll gärna på med era egna starkast levande hästbokshästar.

Malin säger: Kanske har vi pratat för lite om hästen i vår boksamtal? Hästarna är ju kanske ändå de viktigaste karaktärerna i en hästbok. Den första hästen jag tänker på är Silver, i Britta och Silver. Jag minns hans hoppglädje, hans små spetsade öron varje gång Britta kommer in i stallet, och det enorma vemod som finns i de senare böckerna, när Britta egentligen borde sluta rida ponny men inte vill skiljas från sin älskade Silver – en känsla som jag så kunde identifiera mig med som nioåring, ständigt planerande hur jag och min älskade Fleur (Flower i mina debutböcker om Joanna) aldrig nånsin skulle skiljas åt. En annan oförglömlig häst från samma serie är den busiga skäcken Billy, ständigt skenande med en ägare som borde haft en moppe istället. Ja, när jag tar mig tillbaka till Pahnkes litterära värld står hästarna på rad i mitt minne.  Lille-man, Sessan, Skarpheden, de två ponnyerna Tim och Tom. Alla med tydliga egna personligheter. Läs mer