Du skapar både text och bild, och bilderna är minst lika viktiga som texten, tänker jag. Hur går arbetet till? Vad kommer först bild eller text? Tycker du själv att bilden och texten har olika uppgifter för berättelsen och i så fall vilken?
Jag är i första hand illustratör, men texten 
är mycket viktig för mig. Jag tycker nästan texten ingår i bilden i mitt fall, så nära ligger de varandra. Ungefär som i tecknade serier. Det börjar förstås alltid med att jag skriver en skissartad text, men bilderna och bokens layout kommer in på ett mycket tidigt stadium. Jag är ju även formgivare så jag fördelar genast texten över uppslagen i en tänkt färdig bok. Sedan skissar jag blyertsbilder på det utrymme som blir, och redigerar samtidigt texten allteftersom bilderna blir till. Ofta stryker jag mycket. Det är ju också kul att kunna flytta över information från texten in i bilden, då blir ju texten på köpet mer kortfattad och lättläst. Står det t. ex. att någon ser arg ut, så kan jag ju stryka den meningen eftersom det arga ansiktet finns med i bilden. Likaså flyttar jag text och bild runt på uppslagen för att få en bra rytm i boken. Oftast sätter jag upp alla uppslagen på väggen, eller lägger ut på golvet så jag ser helheten. Även då fortsätter jag att redigera i texten. Boken skapas alltså som en helhet text, bild och form.
I just mitt fall tycker jag nog att bild och text 
är så tätt sammaflätade att jag har svårt att säga om de har olika uppgifter för texten, men man kan ju, som jag nämnt, flytta över väldigt mycket information från texten till bilden, ofta beskrivande meningar förstås. Och i bilden kan man lägga in små biberättelser, extra information som kan berika historien. Man kan t. ex. visa figurernas relation till varandra eller till det som händer med hjälp av blickar och uttryck. Jag berättar även men bilderna.
Vad var det som fick dig att börja skapa hästböcker?
Som barn och tonåring ritade jag med frenesi, och skrev också nästan lika mycket. Att på så vis uttrycka mitt stora hästintresse var viktigt för mig, eftersom hästvärlden inte var alldeles enkel. Jag var besatt av hästar men hade inte det rätta hästpsyket, jag var mer en nördig iakttagare. Jag bodde på landet i ett gammalt hus. Mina föräldrar var tidiga gröna-vågare och skaffade en massa djur trots att de var opraktiska, naiva romantiker. Vi kom över en fjordhäst som var ganska busig, så det var rätt kaotiskt kring vår hästhållning, ibland direkt farligt. Att ha häst var inte så lätt.
Vid något tillfälle hittade jag som vuxen en bunt hästtidningar som min syster och jag ritat och skrivit från den tiden, och när jag fortsatte att leta fram mina gamla ritblock så slogs jag av kraften i hästbilderna. Det fanns massor av inspiration i det där materialet, och en lust att berätta om den ibland komplicerade hästflickstillvaron uppstod. Jag hade länge tänkt att jag velat illustrera hästböcker, men så dök idén upp att jag själv borde prova att skriva. Då hade jag varit illustratör och formgivare i många år, men inte skrivit själv annat än egna anteckningar. Däremot märkte jag att jag hade fått massor av erfarenhet från att jobba med andras texter.
Jag tänker att du var tidig i din genre, med börja läsa-hästböcker. Vilka författare/bildskapare hämtade du inspiration ifrån?
Jag saknade hästböcker som handlade om rädslan, misslyckanden och svårigheterna med att vara liten och rädd, inte så tuff och självklar, i hästvärlden. Det var många gånger så självklart i hästböckerna, men så finns ju också den där svärmen med småtjejer (kanske också killar) som aldrig tävlar, får egen häst, blir skötare. De bara hänger runt och försöker hitta en plats. Där kände jag att jag hade något jag ville göra böcker om.
Min mamma tyckte inte jag skulle läsa hästböcker, eftersom de på den tiden (1970-talet) inte ansågs vara kvalitetsmässig barn och ungdomslitteratur, men det fanns undantag. Jag läste några av Nan Inger Östmans böcker, Lisbet Pahnkes Britta och Silver-böcker och Marie-Louise Wallins Tovan, t. ex. Där tror jag att mycket av mitt eget skrivande började ta form. Nan Ingers böcker beskriver ju även människor och miljöer mycket träffsäkert. Så har jag ju även präglats av alla fantastiska bilderböcker som fanns hemma. Däremot har jag inte läst så mycket serier som man skulle kunna tro, men Tove Janssons Muminserier läste jag om och om igen och studerade figurernas kroppsspråk och ansiktsuttryck. En del av mina hästar liknar kanske mumintroll? Sist men inte minst var min mamma illustratör, så jag växte ju upp med ritande och böcker nära inpå. Att det blev lättläst berodde på att jag höll på med illustrationer av andras lättlästa texter, och tänkte att jag borde prova att skriva det själv. Det korthuggna och knappa språket roar mig, och det blir mycket utrymme att berätta med bilderna.
Vad vill du med dina böcker?
Jag vill berätta! Det finns så mycket känslor och spänning i hästvärlden, och i samspelet mellan människorna, främst tjejerna, och i stallmiljön. Böckerna är inte självbiografiska, men det självupplevda är inblandat hela tiden. Det finns ett stort material att ta av. En energi från mina egna upplevelser och erfarenheter driver mig att vilja berätta. Så är det ju en rolig lek att göra egna böcker. Jag fortsätter att göra mina hästberättelser som jag påbörjade redan som barn.
Om du fick önska något för hästboksgenren, vad vore det?
Jag läser inte så mycket hästböcker, för jag är rädd att jag ska börja härmas! Men jämfört med utbudet förr, så tycker jag ju att hästboksgenren har utvecklats enormt och blivit något att räkna med. Förr ansågs den ju närmast som ”kiosklitteratur”. En och annan hästbok för vuxna har ju dykt upp och det är spännande för alla oss återfallstyttare. Kanske det är något vi kommer få läsa mer?
Sen finns ju grundproblemet, att de flesta hästböcker exkluderar alla presumtiva läsare som inte är hästintresserade. Men nyligen fick jag faktiskt ett brev från en litet tjej som skrev att hon gillade mina Märtaböcker, fast hon inte håller på med hästar. Det var glädjande för mig! Jag tror moderna hästböcker handlar mycket mer om livet utanför stallet också.
Bara hästböcker 