När jag var tio fick jag en fotobok i julklapp, Mattias Klums Hästfolk. Den handlar om hästar och människor i Mongoliet. Jag älskade den med skräckblandad förtjusning. Jag önskade att jag blivit född där, men jag visste att jag, den jag nu var, aldrig skulle överlevt, för jag var inte tillräckligt hård, inte tillräckligt tuff, ingen tillräckligt bra hästtjej. Jag älskade att kolla på bilderna. Men jag kände också förvirring – bilderna visade andra sätt att ta hand om hästar än ridskolan. En diskussion om djurvård trängde in i min hjärna.
En bok som handlar om detta är Lin Hallbergs Adzerk – den vita hingsten. Jag tänker att det finns något så intressant och känsligt i detta. En form av exotifiering av hästar och människor. En form av fördömande av människor genom hur de hanterar hästar. En form av uppdelning av hästar och hästar, människor och människor. Det är knappt att jag vet hur jag ska skriva om det. Västerländsk hästhållning och djurrättsdiskurs blir aldrig oproblematisk, och dess sätt att se på andra sammanhang är det inte heller.
Men det var egentligen inte detta jag tänkte skriva om. Jag ville skriva om hur Klums fotobok, inte en ”vanlig” hästbok, blev just en hästbok genom min läsning. Min kärlek till hästar och hästböcker inkluderade inte bara de böcker som stod på hästbokshyllan, utan det blev ett slags filter, genom vilket jag läste alla texter. Och det finns så många texter, där hästar tar plats, så många texter att älska genom hästarna.
Då läste jag bland annat Wahlströms gröna ryggar – Karl Mays böcker om Winnetou och Old Shatterhand, en indian-och-cowboy-bokserie, som är ännu mer problematisk i sin skildring av människor, hästar, och skillnader emellan. Jag levde mig in i miljöer som skilde sig från min egen. Jag ville vara en människa som var ett med hästen, som levde alldeles nära.

Fortsätt läsa →