BaraHästböcker vintervilar. Vi har haft en intensiv höst med bokutgivningar, framträdande och bloggande. Nu drar vi oss tillbaka till höskullen och filosoferar fram nya inlägg, som kommer med vårvinden. Under tiden reprisar vi tidigare inlägg på vår facebooksida. Följ oss gärna där.
Snögaloppsbock till er alla, hästbokslovers!
Vi illustrerar vår vintervila med en av våra favoritvinterhästböcker!
Detta är andra delen av mitt inlägg om B. Wahlströms Ungdomspocket, en bokserie jag hittat på min mammas vind och som gör mig nostalgiskt lycklig, men som också väcker en rad tankar om hästbokens olika genrer, om värderingar och ideologier, och om kärlek till hästar och till läsning.
Jag plockar upp Anne-Marie Jakobssons Ponny-klubben My travar vidare, en feel good-bok som beskriver vardagen för tjejerna i ponny-klubben. Jag njuter av denna vardag, den är så detaljerad och tar mig som läsare rakt in i stallet. När tjejerna bestämmer sig för att ge lektioner till några elever, väcks en intressant fråga om pengar. Eleverna, eller deras föräldrar vill betala, men det finns samtidigt några personer i texten som tycker det är fel av tjejerna att ta betalt. Jag tänker att detta är ett dilemma som sammanfattar arbetsvillkoren i stallet bra. Vad ska kosta och vad ska en betala för? Vad innebär det att ”göra rätt för sig”? Var går gränsen mellan fritid och arbete? Jag uppfattar att det finns normer om detta, synliga och osynliga, som på många sätt är motstridiga. I flera av de böcker jag läst här uppmuntras företagsamhet, samtidigt som obetald arbetskraft är Fortsätt läsa
På min mammas vind finns ett litet rum inrett med blommiga tapeter, en säng och en bokhylla. I hyllan står Wahlströms röda ryggar, och några andra böcker. Med jämna mellanrum plockar jag ned en trave böcker, jag ar skrivit om dem här tidigare.
Min mammas vindsrum är ett rum i historien. Det är fyllt av nostalgi. Jag tänker ibland på begreppet nostalgi. Det har något dubbelt över sig, och jag tänker att det i feministiska sammanhang inte alltid är helt välkommet. Det nostalgiska romantiserandet av en tid som flytt, en tid som inte alls var bättre än den vi lever i nu, en tid ännu mer präglad av förtryckande könsmaktsordningar. Jag uppfattar att det inom feminismen finns grenar Fortsätt läsa
När jag var tio fick jag en fotobok i julklapp, Mattias Klums Hästfolk. Den handlar om hästar och människor i Mongoliet. Jag älskade den med skräckblandad förtjusning. Jag önskade att jag blivit född där, men jag visste att jag, den jag nu var, aldrig skulle överlevt, för jag var inte tillräckligt hård, inte tillräckligt tuff, ingen tillräckligt bra hästtjej. Jag älskade att kolla på bilderna. Men jag kände också förvirring – bilderna visade andra sätt att ta hand om hästar än ridskolan. En diskussion om djurvård trängde in i min hjärna.
En bok som handlar om detta är Lin Hallbergs Adzerk – den vita hingsten. Jag tänker att det finns något så intressant och känsligt i detta. En form av exotifiering av hästar och människor. En form av fördömande av människor genom hur de hanterar hästar. En form av uppdelning av hästar och hästar, människor och människor. Det är knappt att jag vet hur jag ska skriva om det. Västerländsk hästhållning och djurrättsdiskurs blir aldrig oproblematisk, och dess sätt att se på andra sammanhang är det inte heller.
Men det var egentligen inte detta jag tänkte skriva om. Jag ville skriva om hur Klums fotobok, inte en ”vanlig” hästbok, blev just en hästbok genom min läsning. Min kärlek till hästar och hästböcker inkluderade inte bara de böcker som stod på hästbokshyllan, utan det blev ett slags filter, genom vilket jag läste alla texter. Och det finns så många texter, där hästar tar plats, så många texter att älska genom hästarna.
Då läste jag bland annat Wahlströms gröna ryggar – Karl Mays böcker om Winnetou och Old Shatterhand, en indian-och-cowboy-bokserie, som är ännu mer problematisk i sin skildring av människor, hästar, och skillnader emellan. Jag levde mig in i miljöer som skilde sig från min egen. Jag ville vara en människa som var ett med hästen, som levde alldeles nära.
Bara hästböcker 