Långläsning: ALLA BÖCKER ÄR HÄSTBÖCKER

När jag var tio fick jag en fotobok i julklapp, Mattias Klums Hästfolk. Den handlar om hästar och människor i Mongoliet. Jag älskade den med skräckblandad förtjusning. Jag önskade att jag blivit född där, men jag visste att jag, den jag nu var, aldrig skulle överlevt, för jag var inte tillräckligt hård, inte tillräckligt tuff, ingen tillräckligt bra hästtjej. Jag älskade att kolla på bilderna. Men jag kände också förvirring – bilderna visade andra sätt att ta hand om hästar än ridskolan. En diskussion om djurvård trängde in i min hjärna.

En bok som handlar om detta är Lin Hallbergs Adzerk – den vita hingsten. Jag tänker att det finns något så intressant och känsligt i detta. En form av exotifiering av hästar och människor. En form av fördömande av människor genom hur de hanterar hästar. En form av uppdelning av hästar och hästar, människor och människor. Det är knappt att jag vet hur jag ska skriva om det. Västerländsk hästhållning och djurrättsdiskurs blir aldrig oproblematisk, och dess sätt att se på andra sammanhang är det inte heller.

Men det var egentligen inte detta jag tänkte skriva om. Jag ville skriva om hur Klums fotobok, inte en ”vanlig” hästbok, blev just en hästbok genom min läsning. Min kärlek till hästar och hästböcker inkluderade inte bara de böcker som stod på hästbokshyllan, utan det blev ett slags filter, genom vilket jag läste alla texter. Och det finns så många texter, där hästar tar plats, så många texter att älska genom hästarna.

Då läste jag bland annat Wahlströms gröna ryggar – Karl Mays böcker om Winnetou och Old Shatterhand, en indian-och-cowboy-bokserie, som är ännu mer problematisk i sin skildring av människor, hästar, och skillnader emellan. Jag levde mig in i miljöer som skilde sig från min egen. Jag ville vara en människa som var ett med hästen, som levde alldeles nära.

20180905_123318

Som vuxen läser jag antologin Hästhistorier från hela världen (1961). ”Från hela världen” är kanske en västerländsk överdrift, liksom 100% manlig. Men jag tänker att det är en bok som samlat läsningar så som min, läsningar genom hästfiltret. Det är en ”hästbok” som inte är en ”hästbok” (eller var en nu ska sätta citattecknen och definiera genre).

Det jag tänker på i läsningen är hur material och kropp, glider in och ut ur metaforer. Vissa texter, som Marcel Aymés ”Det gröna stoet” eller D.H. Lawrences ”Vinnare på gunghäst”, är mer metaforiska, delvis absurda i hur de skildrar hästen. Jag tänker att det är sätt att behandla hästen som ett medel för att tala om människor.

Andra texter är så mycket mer kropp. Men inte alltid på ett behagligt sätt. Många av texterna handlar om våldsam hästhantering – från Ruyard Kiplings polo-skildring i ”Malteserkatten” till Wiliam Faulkners ”De skäckiga hästarna”. Här finns texter som handlar om ett liv som delas av människor och hästar på sätt som skiljer sig från dem som hästböcker ofta skildrar.

Jag tänker på hur det finns något intressant och tilltalande, och samtidigt lite läskigt, i hur jag läser. Jag läser med inlevelse. I min första läsning finns inget dömande. Jag lever mig in i texten, lever mig in i en ofta våldsam samvaro och kärlek. Jag känner hur texterna om hästar tar mig närmare mig själv. Jag råkar tänka att jag vill vara hårdare, att jag vill kunna domesticera, vinna.

Det som blir tydligt när jag läser Hästhistorier, är hur litteraturen och hästhanteringen är genuskodad. Det här är en manlig bok. Och hästhistorien har under lång tid varit manlig. Detta är texter och författare med hög litterär status. Det är manliga författare. Hästar liksom hästböcker har feminiserats, och förlorat status. Men något av det som jag fortfarande älskar att läsa, är rädd för att läsa, hårdheten, närheten till vädret, kroppen, våldet, glider från det manliga till det flickiga.

Jag har svårt att skriva om detta utan att bli flummig, eller romantisera, eller överdriva, eller vad det nu är jag gör. Kanske för att jag försöker skriva något som jag inte riktigt förstår. Hur kan en förhålla sig till hästar, hur kan en berätta om hästar? Och alla de lager av genus, patriarkat, historia, kolonialism, våld och kärlek, som finns i häst-människarelationen.

Jag tänker att det handlar om en kraft. En kraft som finns i relationen och som finns i subjektet. Min vilja att läsa alla böcker som hästböcker, att bortse från allt som inte är en häst. Kärleken till ett djur som hjälper en att leva och överleva. Jag tänker att det handlar om någon sorts kärna. Av vad som är ett liv. Det är därför jag älskar att läsa det.     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s