LÅNGLÄSNING: B. Wahlströms Ungdomspocket för 1.75/1.95. Del 1.

På min mammas vind finns ett litet rum inrett med blommiga tapeter, en säng och en bokhylla. I hyllan står Wahlströms röda ryggar, och några andra böcker. Med jämna mellanrum plockar jag ned en trave böcker, jag ar skrivit om dem här tidigare.

Min mammas vindsrum är ett rum i historien. Det är fyllt av nostalgi. Jag tänker ibland på begreppet nostalgi. Det har något dubbelt över sig, och jag tänker att det i feministiska sammanhang inte alltid är helt välkommet. Det nostalgiska romantiserandet av en tid som flytt, en tid som inte alls var bättre än den vi lever i nu, en tid ännu mer präglad av förtryckande könsmaktsordningar. Jag uppfattar att det inom feminismen finns grenar som därför aktivt tar avstånd från nostalgin. Och när jag känner mig nostalgiskt lycklig över mammas böcker så känner jag mig därför lite dålig. Jag vill därför börja det här inlägget med ett litet försvarstal för nostalgin.

Jag har plockat ut en hög böcker ur serien B. Wahlströms ungdomspocket. Dessa ser jag som bärare av nostalgi. Men en särskild sorts sådan. Jag tänker på när jag läste böckerna som barn, och hur min mamma kände inför dem. Hur hon nästan skamset berättade om hur hon älskade dessa böcker, dessa flickiga fullitterära pocketar. Nu ser jag skammen som något intressant. Jag tänker på att skämmas för det en älskar. Och jag tänker att skammen är något som en kan omfamna och sen komma över. Så att en stolt kan älska. Därför, därför vill jag också omfamna den här sortens nostalgi. För jag tänker att en kan använda nostalgin, för att ta revansch, genom kärlek. Jag tänker nostalgin är en värld att älska, att analysera – för jag tänker att nostalgi inte behöver vara enbart kärlek, eller att det kan vara en hård och motsträvig kärlek. Det är en värld att vara i, en värld att uppfostras av. En värld som skapar broar över generationsgränser, som skapar en gemenskap. Det är också ett sätt att ifrågasätta litterär status och kanon, att ge så kallad fullitteratur en plats. Därför tänker jag att jag får vara nostalgisk. Med rätta. Att det är viktigt att jag är det.

Så, med detta plockar jag med mig en hög hem från mamma. Lycklig läser jag på bussen hem. Den första bok jag får upp är En perfekt ponny av Catherine Carey. Bokens dramaturgiföljer mönstret inridning (där det påpekas att en karl inte behövs!) – olycka och rädsla, jobba och komma över – och en tävling som höjdpunkt. Det är en text präglad av vardagsdramatik, där detta vardagliga tillåts vara tillräckligt. Jag älskar att antagonisterna beskrivs som att de förstör såväl smaken på chokladglassen som hästens livsglädje – det är så himla tydligt då att dessa personer inte är bra för huvudpersonen. Här finns också ett intressant metaperspektiv, något som återkommer i flera texter. Det är jaget själv som skriver.

Metaperspektivet finns med i Ponny-lubben får ett föl. Det är en novellsamling med ramberättelse. Medan ponny-klubbens tjejer väntar på att Ballerina ska föla berättar de hästhistorier, en blandning av fiktion och minne. Detta får mig att tänka på berättelsen i hästvärlden. Jag tänker på behovet av berättelse, tänker på berättelsen som en del av hästlivet – detta i relation till nostalgin och litterär status. Det finns, tänker jag, ett sånt behov av att göra händelser i hästmiljön till berättelse, till minne. Det blir så tydligt här, att berättelser som gemensamhetsskapande är så, bra.

Marie Wistedts Ponny-klubben klar för start är en av flera texter som handlar om arbete och företagsamhet. Flickorna i texten startar en egen ponny-klubb, driver den, tjänar pengar. Jag tänker på hur en brukar säga att hästtjejer blir utmärkta företagsledare, och att detta går i linje med det. Som om hästmiljön är ett område där flickor får arbeta, och lyckas, och vara starka. Även om jag kan vara kritisk till synen på företagande som den bästa på jorden, så gillar jag detta! Här finns också intressanta beskrivningar av att övervinna rädslor, hos såväl människor som hästar. Det som är lite speciellt med den här boken är också att den handlar om ponnytrav. Min uppfattning är att det är vanligare att skildra ridning – och jag funderar på om det handlar om att ridningen ger mer av en kentaur-känsla och – symbolik?

Ponny-klubben på sommarläger är också en novellsamling med ramberättelse. Här utnyttjas detta bra för att variera genre och miljö. Här skildras bland annat galoppmiljö, och ridskolemiljö – vilket ger helt olika perspektiv på hästmiljön. Här finns också allt från humor till sorg och död, så det blir tydligt att stallet rymmer allt detta – det rymmer allt. Boken får mig också att tänka på protagonisternas godhet och duktighet. Det finns tydliga normer för hur en hästtjej ska vara, en ska vara god, och duktig, kanske är det moralistiskt? Eller är det en form av girl power? Jag tänker att det är båda.

I Suzanne Wildings Sandra tar täten är godheten utgångspunkten. Sandras familj har ont om pengar och Sandra säljer sin ponny för at hjälpa familjen. Det ska dok sägas att familjen inte precis blir utfattig. Miljön här är tydligt översatt och brittisk – den utspelar sig till stora delar under rävjakter. Det som framförallt fascinerar mig i texten är skildringen av makt och maktlöshet. Sandra, ett barn, en flicka, har genom sin kunskap om hästar en viss makt, men i sin position som flicka är hon i många situationer maktlös oh utlämnad åt (rika) vuxna mäns nycker. Det finns en spänning mellan två olika ideologier här, där den ena säger att arbete lönar sig – Sandra får vara med hästarna om hon arbetar och kan sin sak – medan den andra säger att Sandra förblir i sin maktlösa flickposition oavsett vad hon gör. Intressant är också skildringen av hur hierarkier mellan barn skapas, av vuxna. Sandra säljer sin ponny till en rikare familj, men blir sedan skötare till sin gamla häst och dennas nya ryttare. Det är en komplex maktsituation och relationen mellan ryttare och skötare skildras på ett nyanserat sätt. Ryttaren, en yngre flicka, beskrivs på ett dynamiskt sätt, först som bortskämd, men sedan som alltmer sympatisk. Hennes pappa däremot, är en tydlig antagonist – han sätter press på sina barn och skapar prestationsångest som hindrar en trygg och bra tillvaro med hästarna. Sandra tar täten är alltså en bok som beskriver en rad komplexa situationer, som samtidigt är allmängiltiga och specifika för hästmiljön.

Catherine Careys I full galopp är intressant eftersom den skildrar en form av o-duktighet. I övrigt kan en se ett mönster av att protagonisten är lite av en Duktig Flicka, hon tar hand om hästen, hon tar ansvar, hon ser till att lära sig vad hon behöver och hon respekterar dem som kan mer. Melanie är annorlunda. När hon plötsligt får, eller får köpa, en egen häst (i sig en existentialistiskt spännande situation!) tror hon att hon ska kunna läsa sig till kunskap, och hon vill inte ta emot hjälp. Hon är nästan en olydig protagonist. Hennes relation till sin häst (som till på köpet är ett känsligt fullblod) blir komplicerad. Melanie klarar inte av henne – ändå älskar hon henne. Jag läser det som en svår och motstridig kärlek, en mer än intressant relation. När hon inte gör som de som kan mer säger, blir hon straffad, och skäms. På det sättet finns det en uppfostrande ton och tråd i texten. I såväl denna bok som i Sandra, finns killar med i bilden. I båda texterna är killarna äldre, och mellan protgonisten och honom utvecklas en form av platonsk kärlek. I Melanies fall är killen mer kunnig – vilket stör henne. I Sandras fall är killen mindre hästkunnig – vilket ger Sandra ett övertag trots åldersskillnaden. Jag upplever det som att det skapas en maktrelation baserad på kunskap, också präglad av ålder och skillnader mellan barn och unga vuxna.

Den här omgångens sista böcker är Anna-Lisa Almqvists tvådelade Tvillingarna Bohm. Det är en äventyrsberättelse i häst- och småstadsmiljö. Händelserna är beskrivna inifrån barnen, de två systrarna Murre och Mim, och texten präglas av barns ”magiska” och liksom ”olagliga” tänkande oh egna logik. Den utgångspunkten avgör hur personerna i berättelsen värderas, om de är goda eller onda. Exempelvis innebär det att antagonisten i första boken, major Dacke-Pedersen, är ond därför att han vill äga och försvara sin egendom, han beskrivs som girig, men när jag läser tänker jag att hans girighet knappast är orimlig, utan att är just perspektivet som gör honom till antagonisten. Jag påminns om när jag var liten, och jag och min vän Klara var livrädda för den ondskefulla Sören och hans taxar, han var ond därför att han en gång skällt ut oss, eller bett oss att inte springa över hans gräsmatta. Almqvist skildrar skickligt detta barnens sätt att uppleva och värdera världen. Detta gör hon genom ett språk som är rättframt, något poetiskt och lite barnsligt. Världen runtom formar sig också kring barnen – nästan alla står på barnens sida, åtminstone gör alla snälla det. Barnen beskrivs som rådiga och kompetenta, men de är samtidigt rädda för de vuxna som har makten. I seriens andra del luckras den tydliga åtskillnaden mellan onda och goda vuxna upp. Detta genom att tvillingarna lär känna en luffare, som senare visar sig vara kriminell. Jag läser denna del av handlingen som en sorts tidsdokument. Men också som en intressant text att studera utifrån begreppen direkt och indirekt ideologi. På ett direkt plan verkar tvillingarna ifrågasättande, de ser inte genast en hemlös man som ond. Han blir alltså omprövad. Men sedan gör han ändå elaka saker, exempelvis låser in barnen i en gammal smedja. Textens underliggande ideologi tycks alltså säga att vuxna inte ändras, de som är onda förblir det. Barnens kompetens kan analyseras utifrån liknande premisser. På ytan är tvillingarna kompetenta, kan göra massor – men det är ändå på de vuxnas villkor, inom ramarna för det de vuxna betraktar som lämpligt. Det finns alltså en del inslag i texten som kan läsas som moraliserande. Ett tydligt exempel är uttalandet att ”hästar och människor mår bäst av att arbeta”, som en av de snälla vuxna säger. Detta tar tvillingarna till sitt hjärta, och det får mig som läsare att tänka likadant. Arbete premieras, och ses som en räddning från ondska och kriminalitet.

Fler böcker väntar. En andra del av detta inlägg kommer inom kort, till dess, galoppera lugnt.

/Anna