Boksamtal: Ponnyallsvenskan

Idag startar vi upp vårsäsongen, med boksamtal om Nan Inger Östmans PonnyallsvenskanPonnyallsvenskan (1981).

Malin säger: Det här är min absoluta favorit bok alla genrer och den bok som starkast inspirerar mig framåt i mitt författarskap, och styrkan ligger helt klart i berättarperspektivet. Jag skrev en essä för Bazar masarin där jag undersökte berättarperspektivet i Ponnyallsvenskan och i Gunilla Woldes Putte – en önskehäst. Det som blir tydligt är att en berättarperspektiv som flyttar runt får en sprängkraft i att skildra klass.

Katja säger: Jag tänker på hur berättelsen rör sig mellan olika karaktärer och vad det gör med helheten i boken. Vi får veta vad alla fyra tjejerna i laget tänker under tävlingsdagen som boken kretsar kring. Och deras föräldrar. Berättandet rör sig mellan dem i samma kapitel, samma situation beskrivs, så att ögonblick blir betraktade från flera synvinklar. Det gör att berättelsen snarare än att handla om en persons tävlingsdag blir en berättelse om hela ponnysporten, och om att vara ett lag. Det gör kanske att världen blir mer komplex i texten än om man hade berättat i jagform ur en ryttares huvud, så som man så ofta gör idag i barn och ungdomslitteraturen?

Malin säger: Jag tror det! Ponnyallsvenskan får genom de fyra ryttarnas röster och deras vuxna ett helhetsperspektiv på fenomenet ponnytävling, på regional nivå, där klasser möts och pengar har en avgörande betydelse för ryttarens position, föräldrapress sätts på sin spets, och ungdomarna samtidigt kämpar med sin tonårs-frigörelse. Men om jag tänker också att det finns en styrka i hur varje individ skrivs fram. Jag föreslår att vi prövar att sänka oss ner, är det nån av ”rösterna” som du vill analysera närmare?

Katja säger: Ja, det är ju också starka personporträtt i boken. Berättandet är hela tiden hos någon, vi får vara med allas tankar och känslor. Alla fyra tjejerna berör mig på olika sätt. De är alla möjliga för läsaren att identifiera sig med. Tros att de är i konflikt med varandra och har helt olika förutsättningar på ett orättvist sätt känner jag med alla.  Tullan som är den i hästboken så vanliga ”bortskämda tjejen” som har fått en dyr bra tävlingsponny och en massa dyra prylar av sin pappa är här inte alls någon antagonist, utan bara en ung tjej med dyr ponny och med för höga förväntningar på sig, som är rädd för att tvingas starta i en för svår klass. Jag tror att jag när jag var ung hade identifierat mig med Isabell som är den ”vanliga ” ridskoletjejen utan egen häst och som tävlar en ridskoleponny och kämpar på med att våga trots alla möjliga rädslor och dåliga förutsättningar . Hon är lagets ”outsider” tänker jag och kanske hejar berättandet lite på henne, hon bär ju också mycket av tematiken kring klass och olika möjligheter. Samtidigt är det bitvis som att hela hopplaget är huvudperson, vi får följa hur de påverkas av tävlingen som kollektiv. Eftersom vi rör oss mellan olika personers tankar får vi veta vad den enas fråga eller känsla gör med den andra, berättandet svetsar samman dem. Vem identifierade du dig med när du läste när du var yngre?

Malin säger: Alla. Eller ingen. Och jag tror det är berättelsens styrka, att alla fyra skildras så pass komplext att ingen blir nån drömperson. Jag kunde fantisera mig bort i att vara Tullan med sina nystrukna ridkläder – en del av mig önskade verkligen det men sedan får vi följa henne hela vägen till där omsorgen brister. Jag funderade på hur det var att vara Isabell och vakna i ett hem utan frukost. Men också hur det var att vara Susanne, som var lite av antagonisten i min personliga livsväg. Hon var den de vuxna hela tiden förutspådde att jag skulle bli – tjejen som slutade med hästar när hon blir intresserad av killar och att gå ut – jag blev aldrig hon. Eva var jag också nyfiken på, och ibland kunde jag leka att jag var lite mer som hon men samtidigt hade det kanske krävts att hon var mer tävlingssatsande för att jag skulle vilja gå in helt i hennes karaktär. Jag stördes av hennes ängslighet, lite som jag också störde mig på Britta i Britta och Silver-böckerna. Sammanfattningsvis: alla hade sina brister och sina lockelser och det gjorde att jag läste boken om och om igen och kunde låta mitt identitetssökande brottas med porträtten. Den jag inte tyckte om då, som jag idag tycker är en intressant karaktär var ridläraren och lagtränaren Barbro. Då var hon, i mina ögon, en bakåtsträvande hopplös person, nu ger hon röst åt mycket av den kritik jag som är intresserad av. Vad tänker du om Barbro?

Katja säger: Ja, hon är intressant för att hon kritiserar som lagets tränare hela det sammanhang boken berättar om, ponnyallsvenskan, som hon tycker handlar alldeles för mycket om pengar och vem som har föräldrar som kan köpa en bra ponny.  Samtidigt som Barbro vill vara med i sammanhanget, eller i alla fall vill hon att den vanliga ridskoletjejen Isabell ska få vara med. Det är spännande med en text som dramaturgiskt när sig på en hopptävling, samtidigt som en av de starka rösterna är kritisk till hela förutsättningarna för tävlandet. Det omöjliggör också enkla läsningar där ”att vinna” eller nå framgång som ung ryttare blir det viktigaste. Kanske är Isabell tävlingens verkliga vinnare trots att hon har flest fel i tävlingen, eftersom hon har de sämsta förutsättningarna. Tävlingen är skildrad i all sin spänning och det är den som för handlingen framåt, men samtidigt är dramaturgin inte så enkel som att man hejar på någon man hoppas ska klara det bra. Vad tänker du om tävlingssammanhanget? Står sig den här skildringen av ponnysport och klass än idag, och vad har hänt med sporten och tjejernas villkor sen boken skrevs?

Malin säger: Jag tycker det! Det är klart att det är en historisk skildring av ponnysporten. Porträtten av personerna var från en annan tid redan när jag läste den på 90-talet. Jag kände att jag läste om en generation innan mig – men det var inga som helst problem för mig att göra det. Och själva grunden, de olika ekonomiska villkoren har inte förändrats. De har skärpts, det är färre ponnyer som Grodan på regionala tävlingar idag. Men de finns. Styrkan i boken utifrån ett klassperspektiv är att den lägger sig på den regionala nivån där olika ekonomiska förutsättningar möts på ett skarpare vis än om den skulle skildrat en elittävling – eller en klubbtävling.

Ponnyallsvenskan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s