Intervju: Helena Dahlgren

Vad var det som lockade dig med att börja skriva hästböcker? 

 När jag var liten hade jag två intressen som fick allt annat att blekna. Det ena var böcker, det andra var hästar. Ganska snart började jag kombinera dessa två passioner. Jag skrev dikter om hästarna på ridskolan, 268271bfick noveller publicerade i Österhaninge Ridsällskaps medlemstidning och påbörjade x antal romaner som alla var gravt inspirerade av Nan Inger Östmans Drömmen om en ponny. I tonåren blev jag hopplöst förälskad i skräck, mer specifikt Stephen Kings samlade verk, och hästböckerna, både mina egna och andras, föll – tyvärr – lite i glömska. Fram tills jag blev kontaktad av Star Stable om att skriva böcker baserat på spelets universum. Då var det som om något klickade till i mig. Två viktiga pusselbitar – min skrivande identitet och min identitet som hästintresserad – fogades samman, mer än femton år efter att jag slutade rida.

Så man kan säga att min resa mot att bli hästboksförfattare började för flera decennier sedan, i mötet med min första älsklingshäst (Heartbreaker, New Forest-ponny). Den där totala kärleken golvade mig med full kraft igen när jag skrev om Lisas första möte med Starshine i Ödesryttarna: Jorvik kallar. Och jag mindes allt det andra också: doften av hö och varma hästkroppar, hur rogivande det var att smörja in läder, tillfredställelsen i att rykta med långa, jämna drag och med hjälp av skrapan rita sin hästs namn med stövet på stallgolvet… Men att skildra hästvärlden var inte helt oproblematiskt för mig, det väckte även en del jobbiga minnen till liv. Jag är och har alltid varit en oerhört feg och opraktisk person. De egenskaperna är kanske inte de mest eftersträvansvärda i stallmiljön… När man läser om hästtjejer i media är det en bild, eller kanske snarare stereotyp, som hela tiden återkommer: den om att hästtjejer blir så bra chefer. Och visst, det kanske är en bra usp, för folk älskar ju så kallade starka kvinnor (vad det nu är), men sanningen är ju att det finns lika många stalltyper som det finns hästintresserade. Det måste finnas plats för de lite skraja, blyga och försiktiga också. Jag minns rädslan för att göra fel, att inte vara bra nog, att inte våga, att ha missuppfattat. Och jag minns hur skräcken liksom löstes upp när jag stod i spiltan och kramade min älsklingshäst. I första boken i trilogin om Ödesryttarna är Lisa rädd för hästar efter en olycka. Fastän jag aldrig varit med om en ridolycka kunde jag verkligen relatera till det, för stallmiljön har i perioder varit förknippat med rädsla för mig. Men precis som Lisa lyckades jag med hjälp av hästarna tämja den rädslan. Åtminstone tror jag det: jag har inte börjat rida igen. Än… Men jag red på en kompis islandshäst i somras och det var helt ljuvligt, så jag spår en återkomst till ridskolan för mig inom kort!

Din serie om Star Stable har en speciell utgångspunkt eftersom det bygger på en spelvärld. Vill du berätta om skrivprocessen?

 Till att börja med läste jag in mig på den fiktiva ön Jorvik där Star Stable utspelar sig. Jag kollade kartor och avstånd, läste på om olika stall, hästraser (i Star Stable finns alla tänkbara raser, allt från connemaraponnyer till shirehästar, men även jorvikisk urhäst och starbreed), viktiga karaktärer och story arcs, till och med flora och fauna. Sedan utarbetade jag synopsis tillsammans med spelets creative director som senare blev bokmanus. Under arbetet har jag haft tät kontakt med Star Stable för att säkerställa att jag inte missuppfattat något. Men jag har ändå fått relativt fria händer när det gäller gestaltning, dialog, ton och annat. Man kan säga att det är ungefär som ett vanligt bokprojekt, fast med extra redaktörsögon.

Hur skulle du beskriva böckernas genrer? Och vad är det som lockar dig med att skriva i den?

 Böckerna om Ödesryttarna marknadsförs som hästfantasy, och det är nog en ganska bra beskrivning. Här finns många klassiska element från hästböcker, fast i en skrud av magisk realism och fantasy. Under den härliga långritten kan man lika gärna hamna i ett parallellt universum, eller kanske höra sin döda mamma locka på en från ett mörkt kärr… Och så har vi naturen, som liksom hästarna på ön är lite extra.

 

Det bästa med att skriva hästfantasy är att jag får verka inom en genre som jag vet att jag själv hade älskat som ung läsare. Jag får återuppleva kärleken till hästar och utforska relationen mellan tjejerna i stallet samtidigt som jag kan introducera övernaturliga element, ge alltsammans ett skimmer av det omöjliga som plötsligt blir möjligt.

Vad för läsarrespons får du?

 Alltså, läsarna är HELT FANTASTISKA! Jag får gulliga sms och direktmeddelanden om att de läst boken sex gånger och längtar efter nästa, och en del skickar fan fiction och teckningar också. Det är så otroligt glädjande att Star Stable-fansen verkar tycka om boken och min tolkning av Jorvik, för jag var supernervös för att göra hardcorespelarna besvikna. Jag relaterar så hårt till fankulturen eftersom jag själv är ett fan, av musik, tv-serier och böcker, därför var det viktigt att skriva både för ”vanliga” hästboksläsare utan erfarenhet av spelet och superfansen som spelar på level 20 och kan hela Jorvik utan och innan.

Även utländska fans hör av sig ibland. Några månader efter att första boken släppts fick jag ett meddelande från en tjej i Polen som läst hela boken via Google translate. Veckan efter fick jag en teckning av mig själv som den femte ödesryttaren. Skickad från Polen… Den sitter på väggen i mitt sovrum nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s