Flickkollektiv, magiska relationer och kampen mot mörkret: Anna läser Star Stable: Ödesryttarna: Jorvik kallar och reflekterar kring hästfantasy i en jämförelse med några andra böcker.

Helena Dahlgren (tidigare intervjuad här) skriver en romanserie baserad på världen i det populära datorspelet Star Stable. Jag måste erkänna att jag inte är en spelare, och jag läser böckerna utan att ha tidigare kunskap om världen. Men att texten är baserad på spel, får mig att vilja undersöka världen och handlingen som ett slags spel – vilket jag återkommer till. Andra spännande ingångar jag ser i texten handlar om feminism och rebelliskhet, magiska möjligheter och relationer, och kopplingen mellan Dahlgrens bok och serien Stall Norrsken, av Noomi Hebert, Lena Ollmark och Åsa Ekström, samt Lin Hallbergs Orkans öga.

När jag läser Jorvik kallar är min upplevelse att detta är en kombination av Ryttarskolan och Cirkeln. Ön Jorvik liknar ett amerikaniserat Sverige eller Island. Redan innan Lisa, som flyttar till ön i bokens början, upptäcker något övernaturligt, så finns det ett magiskt skimmer över ön. Detta skimmer manifesteras i öns egna hästras, starbreeds, och sättet ön beskrivs som både en hästö och en musikö – helt enkelt en plats lite mindre diskbänksrealistisk än den vanliga världen. Den här liksom slutna världen, får mig att tänka dels på internatskolemiljön i Ryttarskolan (läs mer om den serien här) – också berättargreppet med fyra flickor med olika bakgrund och karaktär påminner om serien – dels på Netflix-serien Free Rein – som utspelas just på en sådan ö, där färgerna är liksom uppskruvade och där miljöerna filmats som om de är mitt i ett instagram-filter. Allt detta lockar mig. Det finns en eskapism här. Jag kan tänka att mitt liv också kan bli så glänsande, om jag bara kommer till en sådan ö. Legenderna som finns på ön påminner dels om isländska sagor och mytologier, dels om litteraturgenren magisk realism.  

Snart dyker dock mer magi upp. Lisa, Alex, Linda och Anne upptäcker att de har magiska krafter. Dessa krafter finns både hos den enskilda individen, men framförallt i relationen mellan häst och flicka, och i flickgruppen. Och snart blir det också tydligt att med krafterna kommer ett uppdrag, att skydda ön, den värld vi känner som verkligheten, och att bekämpa en i första boken ännu ganska oklar ondska, som finns i företaget Dark Horse.

Jag tänker mycket på hur krafterna finns. Jag ser en likhet med Mats Strandbergs och Sara Bergmark-Elfgrens Cirkeln i hur flickorna, boende på en liten ort, upptäcker krafter och tillsammans utgör en grupp (ödesryttarna, cirkeln) som predestineras att skydda världen och bekämpa ondskan. Det är intressant hur kollektivet fungerar här. Till skillnad från exempelvis Harry Potter, där en ensam pojke, visserligen med flera medhjälpare och sidekicks, bekämpar Lord Voldemort, är det här gruppen som är det viktiga. Alla behövs. Jag läser det å ena sidan som en feministisk strategi – ett sätt att gå ifrån bilden av den enskilda hjälten, den autonoma hjälten och istället göra de utvalda till ett kollektiv, ett sätt att lyfta fram att ensam är inte starkast, utan kollektivet behövs för att rädda världen. Å andra sidan kan jag se ett problem i det faktum att Harry, som kille, uppenbarligen är stark nog i sig själv, medan flickorna behöver vara flera – kan inte en ensam flicka vara lika stark som en pojke?

I Jorvik kallar finns ytterligare ett kollektiv: häst-flicka-relationen. När Lisa träffar sin häst Starshine, så är det magiskt. De hör ihop, det är ödet. Jag läser detta som en vuxen hästflicka, med en romantisk dröm om att en gång få känna detta. Känna att jag och en häst hör ihop, utgör ett kentaurskap, känner varandra utan och innan, kan kommunicera ordlöst, sitter ihop. Det magiska i den här relationen kan alltså kopplas till en mer realistisk idé om et speciell connection mellan häst och ryttare. Jag tänker på hur detta band även i realistisk litteratur, men också i icke-fiktiva, fysiska, berättelser finns som ett motiv. Jag tänker på hästviskare och natural horsemanship, jag tänker på Annika i Anna-Lisa Almqvists böcker, som är den enda som kan rida Turk, jag tänker på många fler skildringar där en människa är den enda som kan hantera hästen. Jag tänker på drömmen om att vara den människan och att hitta den hästen.

Malin Alkstrand skriver i sin avhandling Magiska möjligheter om hur det finns en didaktisk potential i fantasyromanerna Harry Potter, Artemis Fowl och Cirkeln. Hon visar där hur texterna kan användas i skolans värdegrundsarbete, eftersom de övernaturliga inslagen skapar magiska möjligheter för protagonisterna att agera i världen. Alkstrand visar bland annat hur magin gör barnen och ungdomarna i serierna till aktörer med makt. Personer som i verkligheten inte har samma agens som vuxna, får här en kraft som möjliggör en rebelliskhet – men också kräver ett ansvar. Jag ser i Jorvik kallar, hur magin används för att föra samman flickor med olika bakgrund – alltså en möjlighet till mångfald, vilket Alkstrand också lyfter fram. Här finns den rika flickan – jag ser i Anne vissa likheter med Nellie Berndtson, hon är snygg, känd, men mobbad i skolan. Här finns tjejen utan pengar och med strulig familj. Ödet för dem samman. Jag ser också en möjlighet till sammanhang över generationsgränser. Det är de vuxna som står för de flesta problemen, men ungdomarna och de gamla (ibland döda), vet vad världen behöver. Här finns också möjlighet till kapitalistkritik, eftersom Dark Horse är ett stort företag, som vill utnyttja det magiska för ekonomisk vinning – och detta måste bekämpas.

Jorvik kallar bygger på ett spel. Mellan spelet och fantasygenren finns stora likheter. I spelet och i den magiska världen skapas en egen logik och egna regler. Som spelare måste man förhålla sig till reglerna. Flickorna i Jorvik, Ödesryttarna, måste först identifiera reglerna. Vad är det meningen att de ska göra? Vilken logik råder i den magiska världen? Här skapas ett mysterium, och att lösa dessa gåtor blir en del av spelet. Ju fler gåtor som löses, desto fler regler blir tydliga, och nya problem uppstår. Magins egen logik måste följas, och upptäckas. Jag som läsare får följa hur Anne, Linda, Lisa och Alex upptäcker reglerna, och försöker förstå hur de ska genomföra det uppdrag de tilldelats.

Samma sorts upplägg finns i serien om Stall Norrsken – en bokserie som är en blandning mellan kapitelbok och mangaserie. Här är det Andrea, Åse, Joakim och Vera som utgör kollektivet (det är alltså inte ett renodlat flickkollektiv, men tjejerna är i majoritet), och de har var och en magiskt starka band till sina hästar. Också här har naturen en viktig roll. Jorvik är en magisk ö, med egna legender. Stall Norrsken utspelas i ett norrländskt landskap och det samiska finns som en bakgrund. I båda serierna utgör det här ungdomskollektivet de utvalda, de måste bekämpa ondska, de måste hitta sina krafter, använda dem till godhet.

En annan värld finns i Lin Hallbergs Orkans öga. Visserligen finns här också likheter: den lilla orten, utvaldheten, legenderna, den ondskefulla kapitalistiska vuxenvärlden. Skillnaden är att ondska och godhet är mer uppluckrat. I den utvalda Kims släkt finns en man som gjort något vidrigt, och hon måste gottgöra detta. Här är ondskan något tydligt och konkret, det handlar inte om en obestämbar utplåning av världen. Här finns inte heller riktigt samma kollektiv – Kim är mer lik Harry med sina medhjälpare. I Orkans öga handlar det också mer om spöken än andra övernaturliga krafter. Kim har dock krafter – hon kan känna med hästarna. Men denna magiska förmåga beskrivs inte som enbart härlig. Kim får uppleva så mycket smärta genom hästarnas sinnen, smärta hon knappt orkar med. Kanske upplever jag att Hallbergs bok är mer psykologiserande än Ödesryttarna och Stall Norrsken. Dessa serier innehåller i och för sig beskrivningar av sociala problem, konflikter och starka känslor, men detta kommer i andra hand – det psykologiska djupet i texterna skapas snarare genom symbolik i det magiska. Hos Hallberg ligger det psykologiska mer öppet.

Jag tänker på hur hästfantasy fungerar som genre. Hästar har i många fantasytexter viktiga roller. Magiska hästar finns i form av kentaurer, pegaser, enhörningar. Kanske gör dessa väletablerade myter om hästar något med hästflickans och hästboksläsarens upplevelse av de faktiska hästarna? Jag tänker att just den här drömmen om den magiska relationen har något mytologiskt över sig. Att hästen finns som metafor, gör också något med den faktiska hästkroppen och människans syn på den. Hästfantasyn sammanför beskrivningen av relationen till den faktiska hästen, med ett symboliskt lager. Här får finns allt det hästen symboliserar i kulturen, härbärgerat av de fysiska hästarna. Jag fascineras av detta.

Fortsättning följer, om natur och ekokritik i Dahlgrens Legenden vaknar.