Star Stable (del 2): Magiska landskap

Ekokritik kallas den teoribildning inom litteratur- och kulturvetenskapen som studerar och analyserar hur naturen beskrivs, agerar och fungerar i kulturyttringar och kulturella verk. Hästboksgenren kan med fördel analyseras utifrån detta perspektiv – den skildrar ju en relation mellan människa och djur, det mänskliga och det icke-mänskliga, gränslandet. Samma sak med fantasygenren, som ofta har naturromantiska inslag i det magiska, och låter naturen spela en viktig och avgörande roll i handlingen. Star Stable-serien är ett exempel på hästfantasy. Jag (Anna) har nu läst andra delen i serien, och tycker det vore nice att se hur en kan läsa den ur ett ekokritiskt perspektiv. Mitt första inlägg om Star Stable kan läsas här.

Star-Stable-summer-2017-wallpaper

Det första som slår mig är hur ön Jorvik fungerar som plats. Jorvik är en ö, som redan innan konkret magiska saker börjar hända dom fyra flickantagonisterna, framställs som en speciell miljö. Här finns särskilda hästraser – starbreeds – som relaterar till människor på särskilda sätt. Dessa hästar är inte riktigt som vanliga hästar. För Ödesryttarna (Lisa, Linda, Alex och Anne), är deras starbreeds hästar som är determinerade att höra samma med sina flickor. Det är alltså hästar med ett särskilt band till det mänskliga. Beskrivningarna av dessa hästar visar också hur de är på gränsen mellan det realistiskt naturliga och det övernaturliga. De har glittrande härremmar och kan ha blå man och svans. Det får mig att tänka på My Little Ponies och den magiska hästskildring som följer med dem. Att bokserien bygger på ett datorspel – där både miljö och karaktärer är på gränsen mellan det välkända och det overkliga. Naturen på Jorvik lever sitt eget liv. Här finns stora träd som fäller löven när de vill. Vilket antyder att naturen fungerar som agent. Den har en vilja, en vilja kopplad till de magiska händelserna på ön. Träden får därigenom också en form av personlighet, blir lätt förmänskligade. Också himlen fungerar annorlunda här. Månen, till exempel, följer inte vanliga cykler. Norrsken förebådar magiska skeenden. Rymden, himlavalvet, över Jorvik är speciellt. Detta innebär något mer än att den närmare miljön är magisk. Det antyder att universum, så som vi känner det, med en jord som snurrar runt solen, inte fungerar på Jorvik. Här står istället Jorvik i centrum, och allt, inklusive rymden, cirkulerar kring ön. Naturen är magi, magi kopplad till det kosmiska. Ett ytterligare exempel på hur himlen och magin knyts samman är den ekorrlika, magiska, varelsen Fripp, som beskrivs som just en kosmisk varelse.

Naturen ställs ofta i motsats till kulturen. Detta blir tydligt i och med Dark Core, en sorts industri, med högkvarter i en oljerigg, som är ondskan. En industri, som är fylld av ondskefulla laboratorium, som utnyttja starbreeds för experiment, som försöker kontrollera den ödesbestämda naturen, en industri som suger ut naturen. Här ställs magi mot vetenskap, animism (att se naturen som aktör och besjälad) mot civilisation. Att samhället, det mänskliga, med sina institutioner, inte går att lita blir tydligt i och med att polisen är korrupt. Samhället och civilisationen kan också sägas stå för det vuxna. Mr Sand är ondskans överhuvud, medan protagonisterna är unga flickor. Flickskapet och ungdomen, bildar här en sorts allians med den snälla naturen, för att bekämpa den onda delen av civilisationen.

Naturen i Star Stable fungerar också som beskrivning och upplevelse av känslor. Den kan sägas spegla flickorna, men det är också som om ön lever med dem, lever med händelserna, det är inte bara en spegling, utan ett liv i sig. Platser på ön beskrivs som onda och goda – de har etik och moral, utifrån vilka de agerar. Här finns den ogenomträngligt mörka Pine Hill-skogen. Här finns Kittelkärr, som en gång var idyll, men som förvandlats till illavarslande dy. Dessa miljöer är magiska, besjälade, de fungerar som aktörer i berättelsen.

Här finns också en parallell värld, Pandoria. Anne, som har förmågan att öppna portaler mellan världarna, hamnar här. Jorvik och den ”vanliga” värld ön befinner sig i, beskrivs som verklighet, medan Pandoria är overklighet. Anne upplever det som att världen blir rosaskimrande, som om tid och rum upplöses, som svampar av overklighet. Detta är en extra magisk miljö. Här fungerar minnena som rum, händelserna som platser. Miljön och naturen blir något helt annat än bakgrund, rummet är inte längre ”bara” plats, utan också magisk tid. Att världen är just rosa, att färgerna är så skarpa och klara att det nästan är plågsamt, är intressant. Pandoria framstår som en obehaglig, om än inte rakt igenom ond, plats. Det magiska och overkliga symboliseras av det rosa. Jag tänker att det är en romantisk magi, kanske en flickig. Men det rosa får också en stark makt. Anne fungerar också annorlunda i Pandoria. Vid ett tillfälle tar hon exempelvis makten över solen där, hon kan alltså styra solen, hon är centrum, hon har makten, och vad som sker i naturen är inte opåverkbart.

Jag slås också av hur kroppslighet gestaltas och fungerar i Star Stable. Kanske framförallt hos de onda karaktärerna. Den onda Jessica uttrycker vid ett tillfälle hur hon längtar efter ”liv bortom kropp”, något som hon tycks ha haft, och kan få igen, genom de olika världarna och deras sätt att fungera. Liv är alltså inte strikt kopplat till biologisk, fysisk kropp. Detta syns också när (den goda) Elizabeth förlorar sin kropp och förvandlas till ett irrbloss, ett slags magiskt ljus. Hennes liv är inte avhängigt att hon har en kropp, men förlusten av kroppen är ändå fatal. Hon längtar inte efter liv utan kropp. Kroppsligheten, och allt som följer med den (styrkor och svagheter, personlighet) framstår som en ganska så god sak. Kroppsförlust drabbar också hästen Concorde, när Jessica genom magi för över hans kropp till Pandoria. Kropparna överlag framstår alltså som instabila och porösa. Hos de onda finns det icke-kroppsliga som en makt. De onda beskrivs ofta som icke-mänskliga. Sabina, exempelvis, skildras som varglik, klofärsedd. Hon luktar dessutom ruttet, som något biologiskt som dött. Och hennes blotta närvaro gör Linda svag och sjuk, Sabine fungerar som ett slags smitta. Hon är mer-än-kropp, hon är aura, portal och ondska.

Utöver detta har naturen en stark koppling till historien. Naturen fungerar som bärare av minnen och generationer, andar, spöken, framtid. Det sker dels genom att vissa platser framkallar minnen, rum som löser upp tiden. Dels genom hur natur och tradition hör samman. Detta gäller exempelvis den traditionella höstritten som Jorvikborna genomför. Ön är också full av legender, för berättelsen är kanske den om(sjöodjuret Garnok viktigast. I Star Stable-världen finns också intertexter till annan natur-kultu-historia. Här finns magiska runor. Och ett visst äpple spelar en speciell roll, precis som paradisets frukt.

Sen handlar förstås, som redan nämnts, Star Stable om hästar och människor. Här finns hästdoften som lugnar Linda. Och berättelsen börjar med Lisa som tänker på Starshine, hur de är tillsammans, att inte veta var den ena slutar och den andra börjar. Lisa reflekterar över hur kärleken till hästen är enklare och mer fullständig än den till andra människor. Det är också Lisa som älskar hästböcker, särskilt böckerna där flickan och hästen har ett alldeles särskilt band, en (nästan) magisk connection.

Jag funderar slutligen på hur naturen funkar i hästböcker generellt. Jag tänker att naturen i genren samtidigt romantiseras och avromantiseras. Hästboksgenren är bred, och det finns såklart en rad olika sätt den förhåller sig till naturen på. Men en generell förkärlek för skildringen av arbete i en kultur-natur, en lantlig miljö, innebär å ena sidan att naturen blir vardag, en slags avförtrollning, å andra sidan är den glädje, njutning och hängivenhet som skildras genom arbetet ett sätt som återförtrollar lantlivet. Stallmiljön beskrivs av Milles, Matthis och Hedén, i boken Över alla hinder – En civilisationshistoria, som en egen kultur, en egen civilisation. Denna civilisation är bestämt kopplad till naturen, till människans längtan efter det vilda och omänskliga, till hennes längtan att civilisera och tämja, hennes längtan att själv befrias från sin mänsklighet. Jag tänker mig hästboken som ett gränsland. Mellan kultur och natur, mänsklighet och icke-mänskligt. Ett gränsland som även i sin mest realistiska tappning innehåller spår av magi. I Star Stable förenas denna realistiska vardagsmagi med det övernaturliga. En övernaturlighet där naturen agerar, speglar, förvandlar, hjälper, hotar och fascinerar. Jag ser fram emot en fortsättning.

 

En reaktion på ”Star Stable (del 2): Magiska landskap

  1. Wow, vilken otroligt ambitiös och fin läsning! TACK, svinintressant även för mig (författaren) att läsa! ⭐

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s