En utökad kärlek

20190905_125119Lena Furbergs serieföljetong Stallgänget på Tuva har blivit kapitelbok! Jag spinner som en katt inombords. Första delen heter Du och jag, Rejsab. Handlingen följer inte exakt serien, och tiden har blivit mer nutid, med mobiltelefoner och instagram som inte fanns när serien publicerades på 90- och 00-talet. Men dramaturgin följer en följetongs, här finns inte en enskild handling eller ett ensamt stort problem, utan flera, små (men ändå stora) handlingstrådar.

Det jag fascineras av i Furbergs bok, liksom i serien, är hur hon skildrar vardagen på ett sätt som gör den existentiellt stor och viktig. Det är ingen actionfylld bok, och den försöker inte vara spännande, men det som händer får ta stor plats, och skildras med ett mysigt allvar eller ett allvarligt mys. Men ännu mer förtjust är jag i hur Furberg gestaltar hästar, och relationen mellan häst och människa.

Jag läste hur Furberg i en intervju berättar att när hon började teckna kunde hon bara rita hästar, inte människor, därför utgår seriens bilder alltid från hästen. Jag tänker att samma sak sker i texten. Huvudpersonerna är hästarna. Dessa är inte förmänskligade, utan skildras med en sorts hästmänniskas ögon, en hästflickas kärleksfulla ögon.

Rejsab, Killen, Artemis, Contessa och Jasmine blir alla till individer, hästindivider. De överromantiseras aldrig men är alltid skildrade med kärlek.

Allra starkast är berättelsen om Jenny och Killen. Killen är Jennys nyköpta häst. Hon älskar honom. Men, när hon försöker rida i paddocken bockar han av henne. Hon kan inte kontrollera honom. Han blir en problemhäst. Jenny tvingas tillslut att lämna tillbaka honom till de förra ägarna. Det skär i hjärtat. Furberg beskriver väl hur Jenny tvivlar på att hon överhuvudtaget förtjänar att ha häst – kanske är hon en sån person som bara inte ska ha häst. Det är Jennys mamma som bestämmer att Killen ska lämnas tillbaka. Detta är ett sorts svek, men också ett föräldramässigt omhändertagande. Jenny är så ledsen. När Killen istället byts ut mot Contessa, och Jenny, närmast mot sin vilja, blir förälskad i henne, så beskrivs det som att Jenny känner att hon är ”otrogen” mot Killen, hon borde sörja honom mer. Och här kommer det jag tycker är mest spännande.

Furberg beskriver ett slags monogama kärleksrelationer mellan häst och människa. Jenny älskar Killen, Katrin älskar Rejsab, Bea älskar Granis. Men, kärleken till den enskilda hästen öppnar också upp för en kärlek till alla hästar. Jenny kan också älska Contessa, hon kan älska alla hästar, hon kan älska hästar som individer, som djur, som koncept, som kroppar, hon kan älska stallet som plats, som doft, som ljud, som sammanhang, som arbete.

Jag vill kalla detta för en utökad kärlek. En kärlek där enskilda relationer inte utesluter andra förhållanden. En kärlek där den konkreta förälskelsen i en individ inte hindrar en mer drömmig romans med hästen som koncept.

Du och jag, Rejsab är en berättelse om kärlek. Kärlek och elände. Kärlek som elände. Kärlek och vardag. Kärlek till vardagen. Det är inte alltid lätt. Men det är alltid kärlek.

2 reaktioner på ”En utökad kärlek

    • Men så fint! Måste läsa! Älskar ju stallgänget på Tuva- läste alla först när de kom i samlingsvolymer och jag köpte in dem till biblioteket. Nu får jag beställa denna! Kul!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s