Intervju med Marie Louise Wallin

Malin har intervjuat Marie Louise Wallin om hennes böcker och författarskap.

Vad var din drivkraft som författare?

Jag hade en medfödd inre kraft. Kan du tänka dig att jag som 11åring, klassad närmast som ett utvecklingsstört barn, eftersom jag hade svårt att stava, ändå skrev i min dagbok: Jag vill bli författare. Det fanns bara i mig. Det kan ha påverkat mig att min mamma ville bli författare, men hon lyckades inte.

En annan barnboksförfattare Hans Eric Hellbergs stöttade mig till att våga. Han var chef på den kultursida där jag skrev och han sa till mig att jag måste skriva en bok. Första boken blev refuserad. Jag slängde den och ringde Hans Eric och sa nu ligger den i soporna. ”Har soporna hämtats?” frågade han. De hade de inte. ”Gå då ut och hämta

den”, sa han. Han fick överta manuset och skickade in det till Författarförlagets ungdomsbokstävling och den vann. Det var Tovan, som sedan trycktes om många gånger och översattes till flera språk.

 

Vad var det som fick dig att vilja skriva hästböcker?

Jag har aldrig skrivit en hästbok på riktigt. Jag har skrivit hästflickornas berättelse, inte hästarnas. Det är så många som bara skriver om hästarna men jag är intresserad av flickorna. Jag har också skrivit många böcker som inte handlar om hästar.

Men jag har faktiskt skrivit en riktig hästbok! Den står här i min bokhylla opublicerad. Det var en dagbok från mitt stall som jag skrev när jag var 15 år. Stallet och hästarna gjorde starkt intryck på mig, doften runt hästarna, känslan av att gossa med dem och arbetet med dem. Senare fick mina barn hästar och de var för unga så jag fick göra det mesta stallarbetet.

 

Innan du debuterade som författare så skrev du för hästtidningen Stigbygeln. Hur kom det sig att du började skriva där?

De ringde upp mig efter att de hade läst den dagbok som jag skrev i Borlänge tidning, där jag bland annat skrev om våra hästar. De ville att jag skulle skriva om hästarna i Stigbygeln. Jag minns att de var här och gjorde ett fint reportage om mig, mina barn och hästarna också.

 

Jag läste en novell du skrivit i Stigbygeln och hästnamnen där är de samma som i Tovan.

Ja, båda hästarna i Tovan finns på riktigt. Jag skrev om våra hästar och vårt stall. Jag tror vi författare ofta plockar in lite verklighet i våra böcker. Kuwait var precis som i boken en gammal cirkushäst, ett arabiskt fullblod, som jag köpte till min dotter Eva-Maria. Han kunde dansa på befallning men var oinriden. Vi red in honom och lärde oss samtidigt precis som Ingaborg och Anna gör i boken. Qrux, Annas häst i boken, var min son Magnus häst. Han fick välja mellan en moppe eller en häst när han fyllde 15 år. Han valde en häst.

 

Tovan kom 1974 och handlar om lesbisk kärlek, något som måste varit väldigt radikalt då. Hur tänkte du när du skrev den?

Jag tänkte inte att jag skrev en bok om lesbisk kärlek utan att jag skev om den starka förpuberalta kärleken som många flickor har. Jag var lärare för tonåringar och märkte de hade en period där de vände sin kärlek mot varandra. Flickorna var starka och kaxiga och jag ville berätta deras berättelse.

När jag skrev Tovan hade jag min skrivarlya hos ett lesbiskt par i Borlänge. De hade tagit kontakt med mig för att de tyckte om det jag skrev i tidningen. De berättade om sitt liv och de stora svårigheter de hade mött. Och de var sedan hemma hos dem jag fick skrivro nog att skriva boken, jag skrev den på tre veckor och de passade upp på mig medan jag skrev. Men jag tycker inte boken handlar om att vara lesbisk, utan den beskriver något som väldigt många unga flickor upplever. Det handlar om att dyrka en annan person och bli stark av det.

Varför valde du att förlägga berättelsen till hästmiljö?

Jag skrev om den ensamma flicksjälen som längtar efter en kamrat, hästen hjälpte henne fram till den hon dyrkade. Jag umgicks med Kuwait varje dag och jag var svårt förtjust i honom så det var inte så konstigt att han kom in i boken.

 

Jag uppfattar att själva arbetet med hästarna har en större plats i Tovan än i dina senare hästböcker, som Strawberry betyder Smultron.

Ja, så kan det nog vara. I Strawberry betyder smultron ville jag skriva om hur barn kan fara illa när föräldrarna skiljer sig och skapar nya familjer. När jag skrev Tovan så skrev jag om hur det gick till när vi fick Kuwait och red in honom.

 

Jag får en känsla av att du ofta inspireras av nåt du ser utanför dig när du skriver, stämmer det?

Sanningen bakom varför jag skriver för ungdomar är att jag har turen att ha starka känslominnen. När jag skriver går jag tillbaka till mig själv i den åldern jag är och minns vad jag tänkte och vad jag kände.

 

Tolkar jag dig rätt om jag förstår det som att du ser någon eller några i miljön runt dig som fångar ditt intresse och så går du tillbaka in i dig själv för att förstå?

Ja, så är det nog.

 

Hur har dina böcker som handlar om hästar tagits emot?

Mina böcker har alltid tagits emot väl, de har fått mycket recensioner och uppmärksamhet och jag har föreläst om dem både i Sverige och utomlands. Ibland fick de egna recensioner och ibland recenserades många hästböcker i en recension.

 

Hur togs hästböckerna emot i de recensionerna?

Som jag minns det, stereotypt. Recensenterna var inte före detta hästflickor precis. Jag fick mycket plats i jämförelse till andra hästböcker på grund av att jag skrev om relationerna mellan människorna. De andra fick svalare omdömen.

 

Har du läst och inspirerats av andra hästböcker?

Vi författare ska akta oss för att följa genrens mönster. Då stjäl man utan att veta. Jag vill förhålla mig fritt och skriva inifrån mig själv.

Däremot har jag alltid läst mycket, ända sedan jag var sju år. Som barn läste jag Min vän flickan och uppföljarna. Ett annat minne är att jag i bokhandeln såg omslaget till en B.Wahlströms bok om en flicka som ville bli Blå stjärna. Omslaget gjorde så starkt intryck på mig att jag stal boken, och det blev ju eländigt när jag erkände min stöld för mina föräldrar och var tvungen att lämna tillbaka boken. Så jag läste den aldrig. Det är enda gången jag stulit något.

En hästbok som gjort starkt intryck på mig, men som jag läst på senare år, långt efter att jag skrev hästböckerna är Farväl Gulsary! av den ryska författaren Čingiz Ajtmatov. Det är ett boktips!

 

Du gav ut första boken på Författarförlaget och sedan satt du med i deras styrelse i många år och gav ut flera böcker där.

Ja, det var ett roligt arbete. Men när Författarförlaget såldes och inte längre var samma författarstyrda förlag gick jag över till Bonniers.

 

Hur arbetade ni med redaktör etc på Författarförlaget?

Jag var redaktör själv! Jag vill inte ha någon som ändrar i min text. En gång skulle jag ge ut en bok på ett annat förlag där det var en redaktör men hon petade så mycket i texten att jag gav upp. Jag vill skriva inifrån mig annars är det inte roligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s