Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 2

Hej Malin!

Min första reaktion på ditt brev var att bli helt matt av alla frågor. Sedan blev jag nästan rusig av lycka. Den där lyckan över att bli tagen på allvar, att någon intresserar sig för hur just mina böcker kommit till. Och rusig lycka är precis vad Klaraböckerna var för mig när jag skrev dem.

Innan de första Klaraböckerna kom ut hade jag skrivit två andra hästböcker (Sara och Misty och Sommar med Misty) samt en reportagebok. Jag arbetade som lokalredaktör på en tidning i Dalsland och hade precis fått mitt tredje barn. Under min mammaledighet blev jag arbetslös vilket gjorde mig förtvivlad – jag älskade mitt jobb och var naturligtvis tvungen att försörja mig och mina barn. Jag hade ett val: desperat söka ett nytt

Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 1

Hej Pia!

När jag som 20+åring skrev och läste, läste och skrev med drömmen om att själv lyckas utbilda mig till författare så sträckläste jag dina böcker. De är en viktig del av mina universitet. Mest läste jag Klara, varje gång en ny bok i serien kom ut slukade jag den. Jag ville veta mer om Klaras värld, och inspirerades av hur du skrev fram stallvärlden, relationerna till hästarna och hur du tog läsaren nära Klaras känslor och inre processer.

Jag har ju läst många av dina böcker, och jag vet att du utforskat olika vägar och typer av

Vuxna flickors kunskap och kärlek

Inger Frimanssons Den goda fen är en vuxenbok i feelgood-genren, kanske en slags hästbok, med ett annorlunda fokus. Handlingen kretsar kring de två äldre kvinnorna Agneta och Sylvia. Sylvia har, efter att ha inspirerats av en film, börjat rida islandshäst, och efter en tid skaffat stoet Alfkona. Men, hästen är inte helt lätt, och en dag strax innan jul rymmer hon. Agneta är ute och promenerar i skogen, och råkar då hitta Alfkona. Då väcks något i henne.

Detta är en mycket odramatisk bok, även om fylld av små draman. Jag påminns om Klara­-böckerna, Britta och Silver eller Stallgänget på Tuva, i hur det är vardagen som

Intervju: Ingrid Flygare

Berätta om hur det gick till när du började skapa Pytte-böckerna? Vad var det som gav dig idén? 

Ja, man kan ju undra varför jag, som egentligen är ganska rädd för hästar, valde att skriva om hästar. Den långa förklaringen är denna; vi köpte ett sommarhus i Häradsbygden utanför Leksand. I dalabyarna finns fullt med hästar i hagar överallt i byarna och vår närmsta granne hade ett stall med hästar.

Foto: Mattias Ahlm

Jag gillade att se hästar på avstånd, och jag älskade doften av dem, men kom de nära så blev jag ofrivilligt mycket stressad och kallsvettig. Rädslan grundade sig i att hade ramlat av och skadat mig en gång på ridskola när jag var åtta. Jag satt jag aldrig upp igen, utan slutade med ridning, och jag var inte så intresserad av hästar nu.

Men mitt barn som var tre år började älska hästar! Hon blev helt hästtokig. Vi cyklade runt och tittade på alla hästar som fanns i byn, läste faktaböcker om hästar och hon tjatade tills vi hittade en ung privatlärare med ett snällt gotlandsruss i närheten så hon fick prova rida.

Andra boksamtalet, Tovan av Marie Louise Wallin

Den här veckan pratar Katja och Malin vidare om Marie-Louise Wallins Tovan. Förra veckan skrev vi om det spännande i att det gavs ut en lesbisk kärlekshistoria i svensk ungdomslitteratur redan 1974, fem år innan homosexualitet avskrevs som psykisk sjukdom av socialstyrelsen, och att hur Tovan genom det är helt unik som berättelse i svensk ungdomslitteratur, flera decennier före sina efterföljare. Detta var så spännande att vi knappt hann säga något om hur Tovan är en hästbok, så den här veckan pratar vi vidare om texten som hästbok, och om vi tror att det är något i stallet/hästboksgenren som har bäddat för att den första skildringen av lesbiskhet just utspelade sig i ett stall.

 

Katja säger: Jag har tänkt, i mitt eget författarskap, och när jag tänkt på Tovan, att det