Andra boksamtalet, Tovan av Marie Louise Wallin

Den här veckan pratar Katja och Malin vidare om Marie-Louise Wallins Tovan. Förra veckan skrev vi om det spännande i att det gavs ut en lesbisk kärlekshistoria i svensk ungdomslitteratur redan 1974, fem år innan homosexualitet avskrevs som psykisk sjukdom av socialstyrelsen, och att hur Tovan genom det är helt unik som berättelse i svensk ungdomslitteratur, flera decennier före sina efterföljare. Detta var så spännande att vi knappt hann säga något om hur Tovan är en hästbok, så den här veckan pratar vi vidare om texten som hästbok, och om vi tror att det är något i stallet/hästboksgenren som har bäddat för att den första skildringen av lesbiskhet just utspelade sig i ett stall.

 

Katja säger: Jag har tänkt, i mitt eget författarskap, och när jag tänkt på Tovan, att det kanske är något med hästboken som möjliggör att prata om lesbisk kärlek. Jag vet inte om det är så. Men jag tror att jag på tänker på det att stallet är en egen värld i världen. Som också är liksom utanför världen. Att det hanteras så även i hästboken. Därför kan man tänka, att det som inte kan hända i skolan (och ”samhället”) med de normer som finns där kan hända i en stallgemenskap, för den är sin egen. I stallet är det meningen att tjejer ska forma nära relationer till varandra (som inte ska handla om killar, utan om hästar) och kanske är det lätt hänt att detta skevar.  Å andra sidan finns det inte några horder av hästboks-uppföljare som skildrar lesbiska kärleksrelationer. Vad tror du? Är det en slump att den första lesbiska kärleksskildringen utspelar sig i ett stall, eller är det något med genren som möjliggör det?

Malin säger: Jag tänker i samma banor som du, att stallet till stora delar är ett matriarkat, samtidigt som det grovarbete och mod som ett hästintresse kräver gör att mycket av det man gör är sånt som traditionellt räknas som maskulint. Jag tänker här att lesbiskhet ofta går hand i hand av en utmaning av gränserna för det feminina. Alltså: stallet är en kvinnodominerad plats med utrymme könsöverskridande handlingar – en perfekt lesbisk plats. Både i verkligheten och i det litterära.

Men som du skriver finns det inte så många uppföljare. Vad det kan bero på är ju intressant att fundera på.

Jag är nu nyfiken på hur du uppfattar Tovan som hästbok? Vilken plats har hästarna i berättelsen?

Katja säger: Jag ser det som en berättelse som starkt skriver in sig i en hästlitterär tradition. Den förhåller sig till klassiska och ständigt omförhandlade hästboksmotiv som ”hästen som behöver räddas av flickan” och ”hårt arbete (i stallet) lönar sig”. Där Ingeborg, i en realistisk tappning av räddar-motivet får Tovan, som är avmagrad och kanske vanskött efter att ha farit illa hos en dålig hästhandlare. Samtidigt är det hela på ett spännande sätt trovärdigt och förlagt i en svenska sjuttiotals (gissar jag) kontext. För att rädda Tovan behöver Ingeborg kunskaper, och också mycket hjälp av erfarna personer. Det finns inga magiska inslag i relationen mellan Ingeborg och Tovan (som det gör i en del hästböcker), relationen får man jobba sig fram till. Jag tänkte också på Gunilla Woldes Twiggyböcker när läste. Berättelsen är pedagogisk i någon mån, den lär en hur det är att ha en häst genom att visa. Det är många och utförliga beskrivningar i Tovan, liksom i Twiggyböckerna, av det dagliga hårda arbetet i stallet (som samtidigt är litterära) Det finns en närhet till naturen och samvaro med allt som lever (inte bara människor), i språket. Jag minns att de här berättelserna betydde mycket för mig som barn, innan och efter att jag själv fick ansvar för en häst.

Hur tänker du på den här hästskildringen? Vad är den för undergenre tycker du?

Malin säger: Jag håller med dig! Hästarna får mycket plats och det skrivs fram detaljerat och realistiskt. Mina tankar går också till Wolde – mer än Nan Inger, vilket jag tror beror på vilken typ av hästvärld det är som beskrivs. Tidigare så boksamtalade jag och Anna om Strawberry betyder smultron av Marie Louise Wallin och i den tyckte vi att hästtemat var undanskymt, det kändes som texten var mer intresserad av annat. Det tycker jag inte i denna boken, tvärt om får Tovans utveckling ta plats liksom Ingeborgs utveckling som ryttare, från första ridturen på Annas häst Qrux till slutet där hon klarat av att utbilda Tovan. Det är ingen tvekan om att detta är en hästbok i den svenska realistiska traditionen. Men huvudtemat i boken är kanske ändå Ingeborg och Annas relation? Jag uppfattar att Tovans utveckling inte är berättelsens dramaturgiska drivkraft, utan att den mer finns där och är bokens kropp. Förstår du hur jag menar?

 

Katja säger: Ja, jag förstår hur du menar. Det här är tänker jag en hästbok som både har ett utvecklingsnarrativ i relationen till hästen, och i relationen mellan hästtjejer, samtidigt. Kanske relationen mellan tjejerna är viktigare här. Men Tovans utveckling och öde går också som en röd tråd. Jag tänker att det här är den hästboksgenre jag själv skriver i, en som balanserar relationer mellan människor med relationer mellan människa och häst. Och som är realistisk, men samtidigt i dialog med olika hästboksmotiv. Så har jag ju också döpt en hästkaraktär efter Tovan:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s