Intervju: Ingrid Flygare

Berätta om hur det gick till när du började skapa Pytte-böckerna? Vad var det som gav dig idén? 
Ja, man kan ju undra varför jag, som egentligen är ganska rädd för hästar, valde att skriva om hästar. Den långa förklaringen är denna; vi köpte ett sommarhus i Häradsbygden utanför Leksand. I dalabyarna finns fullt med hästar i hagar överallt i byarna och vår närmsta granne hade ett stall med hästar.

Foto: Mattias Ahlm

Jag gillade att se hästar på avstånd, och jag älskade doften av dem, men kom de nära så blev jag ofrivilligt mycket stressad och kallsvettig. Rädslan grundade sig i att hade ramlat av och skadat mig en gång på ridskola när jag var åtta. Jag satt jag aldrig upp igen, utan slutade med ridning, och jag var inte så intresserad av hästar nu.
Men mitt barn som var tre år började älska hästar! Hon blev helt hästtokig. Vi cyklade runt och tittade på alla hästar som fanns i byn, läste faktaböcker om hästar och hon tjatade tills vi hittade en ung privatlärare med ett snällt gotlandsruss i närheten så hon fick prova rida.

Jag tjuvlyssnade på alla hennes frågor och noterade just vad som var viktigt för mindre barn. Alla ord hon lärde sig, vilken nivå funderingarna var på. Det var spännande. En treåring tittar ju ut över en hage och drar givetvis slutsatsen att den störst hästen är äldst och den minsta yngst.
Pytte-böckerna placerar sig ju tydligt i hästboksgenren. Vad är din relation till genren? Har du förhållit dig till genren under skapandet?
På fester brukar jag presentera mig som hästboksförfattare. Men tyvärr vet jag alldeles för lite om hästar och stallliv för att på riktigt känna mig som det. Fast min kunskapsnivå har varit en tillgång just för den här målgruppen som Pytteböckerna har, 3-6 år. En femåring och jag vet ungefär lika mycket, och jag är lika genuint nyfiken på varför man gör si eller så i hästsporten. Varför har en del ryttare vita byxor? Aha, man ska vara fin när man tävlar.
Jag läste mycket hästböcker när jag var liten minns jag. Och jag läste mycket nya kapitelhästböcker under den tiden när mitt barns hästintresse exploderade, när hon var runt fyra år. Men eftersom hon inte hade varit på ridskola och var för liten för berättelsens dilemman så förenklade jag hela tiden, skalade bort barnen och pratade bara om hästarna. Då funkade det för henne, när jag vände på det. Inte att barnet i historien kämpade med att få på grimman, utan att hästen tyckte det var jobbigt att ta på sig grimma. Det kunde hon känna igen sig i.
Det var så jag kom på att jag kunde berätta för mindre barn genom Pyttes perspektiv.
Vill du berätta lite om arbetsprocessen. Hur hittar du tema? Hur arbetade du fram bilderna? Har du förhållit dig till andra hästbilder? 
Jag övade på att rita hästar. Jättesvårt! Jag har aldrig varit en realistisk tecknade. Men jag ville inte rita för mycket som My Little Pony, jag ville att de fortfarande skulle kännas realistiska. Jag landade i något mellanting där jag kunde låta dem uttrycka sig men ändå både vara gulliga och ha hyfsat realistiska rörelsemönster.
Teman hittar jag ibland i upplevelser och ibland i mina egna barndomsminnen, sen bakar jag om dem till Pyttes värld. Pytteberättelserna är ju en blandning av djur och barnproblem. Både djur och människor reagerar på nya medlemmar av gruppen, som i ”En ny kompis, Pytte!”. Har skrotat många idéer för att de inte är applicerbara på både djur och människor.
Gör du mycket research i stall? Eller på andra sätt?
Ja! Jag gör mycket research. När jag har en tanke om en historia så googlar jag hästforum och försöker läsa på för att få så brett perspektiv på de frågor som jag funderar på. Men framförallt har jag fått ovärderlig hjälp och inspiration av de vännerna uppe i Dalarna som bjudit in till att hänga i deras stall och uppleva olika saker. Som ett nyfött föl. Den upplevelsen blev boken ”Vilket gulligt föl, Pytte!”.

 

Vilka läsarreaktioner får du fått på Pytte-böckerna?
Bland de första mail jag fick var från föräldrar som bad mig skriva fler böcker. De orkade inte läsa ”Du är för liten, Pytte” fler gånger. En förälder skrev att hon läst den varje kväll i tre månader och stod inte ut längre. Det blev jag jätteförvånad av för jag var verkligen osäker på skrivandet och särskilt på orden. Om texten lyfte. Jag hade skrivit som hur jag skulle ha berättat, för annat klarade jag inte av. (Sen har såklart förläggaren och redaktören på Rabén jobbat med sin magi på det och putsat till.) Men jag tror enkelheten i tilltalet och innehållet landade så rätt i bilderboksålderspubliken. Att barnen kunde greppa Pyttes värld och samtidigt lära sig lite mer om hästar för varje gång man läste.
Mest förvånade var väl att han gjorde sig så bra som uppläst. Både på Barnradion och Storytel ligger Pytte på topplyssning och ingen är mer förvånad än jag. Särskilt som jag trodde att styrkan var bilderna, i hästarnas roliga uttryck, som den illustratör jag ändå är.
Är det fler Pytte-böcker planerade?
Hade du frågat mig för tre veckor sen så hade jag sagt nej, tyvärr jag har inget inuti som vill ut som passar till Pytte. Men så plötsligt nyss så dök det upp en idé, som jag nu ska försöka göra ut och sen se om den håller! Det var ju några år sen jag skrev tecknade den senaste boken så jag känner mig lite sugen igen.

Foto: Mattias Ahlm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s