Vuxna flickors kunskap och kärlek

unnamedInger Frimanssons Den goda fen är en vuxenbok i feelgood-genren, kanske en slags hästbok, med ett annorlunda fokus. Handlingen kretsar kring de två äldre kvinnorna Agneta och Sylvia. Sylvia har, efter att ha inspirerats av en film, börjat rida islandshäst, och efter en tid skaffat stoet Alfkona. Men, hästen är inte helt lätt, och en dag strax innan jul rymmer hon. Agneta är ute och promenerar i skogen, och råkar då hitta Alfkona. Då väcks något i henne.

Detta är en mycket odramatisk bok, även om fylld av små draman. Jag påminns om Klara­-böckerna, Britta och Silver eller Stallgänget på Tuva, i hur det är vardagen som utgör ramarna. Jag funderar ett tag på om detta är en hästbok, om den kan kallas det. Jag vacklar. Å ena sidan, tänker jag att det snarare är en bok med hästar, eftersom det finns så mycket annat. Här finns brustna äktenskap, svägerskeproblem, väninnor med tumörer, ilskna kunder i frisersalongen, och hästarna är bara en del av många. Jag tänker att detta speglar hur bokens gestalter befinner sig i en annan ålder. Visserligen finns det många likheter mellan puberteten och klimakteriet, mellan högstadiekorridorerna och familjedynamikerna, men en vuxens liv kan inte helt uppslukas av ett intresse så som ett barns (eller?). Å andra sidan, tänker jag att det som definierar en hästbok är att hästarna är det essentiella, att relationen mellan människa och häst är det som driver handlingen. Och så är det här.

När Sylvia och Agneta, som båda ridit som unga men sedan slutat, tar upp ridningen igen, så är det något som förändras hos dem. Jag tänker på kärlek. Det är en kärlek till livet, till det egna subjektet, till hästarna. Hästarna blir en väg till självförverkligande. Men de är också egna karaktärer. Jag upplever skildringen av kärleken som något annorlunda jämfört med hur den skildras i ungdomsböcker. Det är en mognare kärlek, kanske mindre världsomvälvande och uppslukande, men ändå, kärlek.

Förutom kärlek handlar Den goda fen om kunskap. Jag tänker på Sylvias bristande kunskap. Att Sylvia drivs mer av vilja än av erfarenhet, och jag lägger märke till hur det påverkar hennes status. Här finns en scen med en tydlig mansplaining-situation, när den islänske mannen Jon kommer in i historien. Jag tänker på den i äldre hästböcker vanliga gamla ryttmästaren, det finns likheter och olikheter. Kunskapen är viktig i förhållande till hästarna och stallet. Men det handlar också om kunskap om den egna personen, att veta vad man verkligen vill.

Den goda fen är en mysbok. Jag tänker att den skiljer sig från andra hästböcker för vuxna som jag läst, som Pia Hagmars Du och jag och vi eller Lucy Robinsons Dagen då vi försvann, som båda handlar om sexuella övergrepp och våld i nära relationer, och där stallet blir en fristad. Kvinnorna i Frimanssons bok flyr inte på samma sätt, det är bara ett medelklassens vardagstyranni som hotar dem, och någon verklig tillflyktsort behövs inte. Men det är ändå en sorts räddning som sker i mötet med hästarna, en räddning till en ny vänskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s