Brevväxling mellan Malin Eriksson och Pia Hagmar, om Pias författarskap, hästböcker och skrivande. Brev 2

Hej Malin!

Min första reaktion på ditt brev var att bli helt matt av alla frågor. Sedan blev jag nästan rusig av lycka. Den där lyckan över att bli tagen på allvar, att någon intresserar sig för hur just mina böcker kommit till. Och rusig lycka är precis vad Klaraböckerna var för mig när jag skrev dem.

Innan de första Klaraböckerna kom ut hade jag skrivit två andra hästböcker (Sara och Misty och Sommar med Misty) samt en reportagebok. Jag arbetade som lokalredaktör på en tidning i Dalsland och hade precis fått mitt tredje barn. Under min mammaledighet blev jag arbetslös vilket gjorde mig förtvivlad – jag älskade mitt jobb och var naturligtvis tvungen att försörja mig och mina barn. Jag hade ett val: desperat söka ett nytt journalistjobb eller göra ett försök att skriva det jag själv ville skriva.

Jag gav mig själv året som mammaledig att försöka. Och som jag slet! När jag nu tänker tillbaka minns jag det där året som ett rus. Jag var så LYCKLIG! Äntligen fick jag göra det jag alltid drömt om, skriva det jag själv ville. Jag kan inte minnas att jag sov, jag bara skrev. Och ammade, bytte blöjor, skjutsade till dagis och skola, lagade mat, tvättade, städade, skötte trädgården …

Utgångspunkten för Klara var hur jag som tonåring hade tänkt mig mitt liv. Min plan var att bli författare (skriva har alltid varit det enda jag velat göra) och ha några hästar, vara ensamstående mamma och ha en dotter. Anledningen var att jag ville få bestämma allting själv och därför inte ville ha någon partner. Sedan var jag inte speciellt förtjust i småbarn, men tänkte att det vore trevligt att ha en dotter att åka till stallet med. Sedan blir ju inte alltid livet som man tänkt. Plötsligt var jag sambo och hade tre pojkar i stället – och det kändes väldigt bra det med.

Men när jag började fundera på hur mitt liv skulle ha varit om det blivit som jag planerade som tonåring så dök det plötsligt upp en liten ljushårig tjej inne i mitt huvud, ganska lik mig själv som liten. Lite försiktig, ständigt funderande och väldigt envis innerst inne. En dag berättade hon att hon hette Klara och man kan säga att Klara är den dotter som jag inte har, min låtsasdotter. Och Klaras mamma har vissa drag av mig även om hon är betydligt aggressivare och inte alls så mesig som jag själv är.

Jag skrev den första boken om Klara – Klaras dröm – och skickade in den till ett förlag. Några månader senare (jag började på en ny hästbok under tiden jag väntade – det som sedan blev ”Drömmen om en häst”, första boken om Tess) blev Klaras dröm refuserad. Jag har fortfarande kvar refuseringsbrevet. Det står att jag skriver bra men att boken egentligen inte handlar om något, att den inte riktigt berör. Vilket jag tyckte var fel, så jag skickade den till ett annat förlag som (visade det sig senare) tappade bort manuskriptet. Tredje förlaget jag skickade till var B.Wahlströms. De svarade efter en knapp vecka och de ville inte bara ha Klaras dröm utan en hel bokserie! De frågade mig om jag kunde skriva fem böcker till om Klara och jag svarade jublande JAAA!!!

Hösten 1999 kom de fyra första Klaraböckerna ut, alla på en gång. Och de slog – redan efter någon månad började de tryckas om och om igen. De första åren skrev jag fyra böcker om året om Klara. Det borde ha känts pressande, men det gjorde det inte. Jag bara njöt. Och jag fortsatte njuta tills jag inte hade någonting mer att berätta om Klaras liv. Då avslutade jag serien efter arton böcker.

Det jag ville var att skriva en bok om en flicka, om hela hennes liv, där hästarna finns med som en självklar del men inte spelar huvudrollen hela tiden. Ibland tar familjerelationer över, ibland kompisarna. Jag ville skriva en sådan bok som jag själv skulle ha velat läsa.

Du har helt rätt i att jag i efterhand har blivit medveten om saker som jag inte tänkte på när jag skrev. Det tog flera år att inse att jag egentligen skriver om samma teman mest hela tiden – om ensamhet, rädsla, att känna sig annorlunda, att inte vilja göra om sig för att passa in, att ha en stark dröm som driver en framåt… osv. Men jag har också en ganska drastisk humor och det ville jag ha med, mitt i allt det som kan kännas jobbigt och svårt måste man ändå få skratta.

Min förebild är Nan Inger. Jag älskade hennes böcker. Allvaret, humorn, att allt runt hästarna inte är lätt och enkelt. Mest identifierade jag mig nog med huvudpersonen i ”Önskas köpa: litet sto” som blir rädd för sin egen häst. Jag var ganska orädd medan jag red B-ponny – men sedan köpte jag en stor häst som jag inte klarade av och det var hemskt på många sätt.

Oj, det här blev långt … så himla kul att tänka tillbaka. Jag hade kunnat skriva tio gånger så mycket, men någon måtta får det väl ändå vara.

Kram, Pia

Brevväxlingen fortsätter nästa vecka

Klara2Sara och Misty

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s