Vad krävs av en häst för att vara mänsklig?

vitnos.jpg2018 var jag på ett föredrag om Marie Louise Rudolfssons Vitnos-böcker som Ann-Sofie Persson höll på Göteborgs universitet. Den här texten, också om Vitnos, är nog ganska inspirerad av det, även om jag tillåtit mig att glömma bort exakt vad som sas och det har blandats ihop med mina egna tankar, jag har heller inte läst någon artikel som vidareutvecklar idéerna från det tillfället. Men okej, här kommer lite bloggande om Vitnos och Vips och deras andra vänner på gården och i skogen.

Böckerna skrevs på 70-talet, och jag tänker att de till stor del är en tidsspegel, inte så mycket av synen på hästar, men synen på människor. De känns lite daterade, både i stilen och i handlingen. Men jag blir också fascinerad av texten. Vitnos är den typ av hästbok som skildrar livet genom hästens ögon, så som också till exempel Black Beauty gör. Detta innebär ett nödvändigt förmänskligande av hästen. Vitnos är också en sorts fabel. Inte bara rusen Vitnos och Vips kan kommunicera med varandra, också skogens och gårdens djur beter sig relativt människolikt och har typiska fabel-egenskaper. Exempelvis är Agaton Älg skogens konung, och främmande fåglar, som Torsten Tornsvala, är inte att lita på.

Jag upplever, att Vitnos är en berättelse som till mångt och mycket sätter fingret på vad det är att vara människa, just genom att låta hästen vara så mänsklig. Det finns på ett sätt något som skaver i skildringen. Jag tänker på hur genusteoretikern Hillevi Ganetz analyserat hur djurdokumentärer använder sig av olika sätt att förmänskliga djurs beteende – och hur detta är en form av milt diskursivt våld, ett sätt att beskriva exempelvis genusmönster som ”naturliga” och universella. Så fungerar också Vitnos. Vitnos och Vips är två busiga russpojkar, och deras äventyr beskrivs som just äventyr. De liknar människopojkar. Och de är båda kära i rådjursflickan Brunöga. På så sätt uppmuntras ett heterosexuellt kärleksspel mellan olika arter.

Jag tror att det finns något typiskt för 70-talet i hur busighet och lydnad beskrivs. Vitnos och Vips tillrättavisas ofta av sin människohusse (och det är intressant, hur russen kan första människospråk, men människor inte hästspråk, det finns något magiskt och allvetande i hästväsendet och dess språköra, som ställer hästarna liksom över människor i intelligensskalan) och även av Agaton Älg, så bus är inte alltid uppskattat, men ett visst mått av olydnad och busighet framstår ändå som okej. Det finns en viss likhet med Emil i Lönneberga, skriven årtiondet innan. Det finns en nyfikenhet och oskuldsfull, naiv upproriskhet som uppmuntras, och bara lätt tillrättavisas.

Åter till det jag tänker som en sorts indirekt våld. Det jag menar är att hästar, älgar, fåglar, påtvingas en sorts kultur. Det är vissa människoegenskaper som gör djuren relaterbara (en form av stereotyp relaterbarhet, tänker jag, för vem avgör egentligen vad en människa kan relatera till?). En sorts animism, att se saker som levande, är vanlig inom barnlitteraturen och -kulturen. Tänk Toy Story eller H. C. Andersens saga om knappnålen. Där ges leksaker och andra saker en sorts mänskligt intellekt, tänkande och vilja. I Vitnos blir djuren smarta och dumma på människolika sätt. De dömer och bedömer varandra enligt en västerländsk, mänsklig standard – exempelvis ses den ena av gårdens hundar, Viften, som lat, och den andra hunden, Oscar, som tjock (vilket jag i sig inte tänker är negativt, men kopplas samman med klumpighet och dumhet – han fastnar i ett rävgryt). Det råder en märklig harmoni i skogen. Djuren är vänner, även om de ibland vill äta upp varandra.

I den vänskapen skapas en möjlighet till civilisationskritik och –komik. Att människor sätter ut fällor för djuren i skogen fördöms. Och när Vitnos och Vips en gång råkar ta sig in i ett motell, blir de olika människornas beteenden och deras byggnader till något löjligt. Jag uppfattar det som dubbelt. Djuren får en position som utanför mänskligheten, de står på en plats där de kan se allt konstigt som människorna gör. Samtidigt beter de sig som människor, bryr sig om varandra som människor, lär sig saker som människor.

Det mänskliga beteendet blir ett sätt att läsa djuren. Det finns en uppfostrande ton och små fakta-liknande påpekanden i texten, som antyder att läsaren kan lära sig något om djuren genom att läsa boken. Men det man som läsaren lär sig är en starkt förmänskligad djuriskhet. Det kan vara problematiskt. Samtidigt som det finns humor i det. Jag uppfattar detta som till viss del tidstypiskt. Å andra sidan är det också något mycket vanligt och fortfarande aktuellt. Jag tänker på hur Disneys Djungelboken och Lejonkungen nyligen gjorts om till spelfilmer. Där blir djuren mer djuriska. Men hur? Vad är det för mänskliga egenskaper som gör djuren relaterbara? Detta är frågor värda att fundera över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s