NOSTALGILÄSNING – inte direkt (men indirekt) hästböcker

twinkitty.jpgNär jag var cirka tio år slukade jag böcker. På samma sätt som jag älskade hästar älskade jag text. och bäst var såklart kombinationen. Jag läste alla böcker med ett slags hästfilter, som om allt med hästar i texten lyste extra starkt. Såklart läste jag Kitty och Twillingarna på Sweet Valley med det filtret. När jag nu hittar dessa – Kitty och dubbelbedragaren och Tvillingarna: Hästtokig – minns jag lyckan över denna perfekta kombo av Kitty/Tvillingarna och hästar.

I Hästtokig skildras hur Elisabeth först blir avundssjuk på Jessicas vän Lila, eftersom hon, som den bortskämda dotter hon är, får en häst – och det utan att egentligen vara särskilt intresserad av hästar. Efter hand blir Elisabeth vän, eller ”vän” med Lila, för att få vara i stallet och rida den fantastiska Thunder. Så utspelar sig en hel del invecklingar, lögner och svek. Jag tänker att Hästtokig inte direkt är en hästbok. I centrum står inte relationen mellan människa och häst, och inte heller stallmiljön är alldeles central. Det som driver texten är istället relationerna mellan flickorna. Det här är en bok som handlar om tjejer, det finns egentligen bara tjejer, det är ett sorts matriarkat, fyllt av intrikata maktspel. Och hästar, liksom killar, blir en sorts språk eller verktyg, i relationen mellan tjejerna. Lila vill få tjejernas beundran, därav införskaffandet av hästen. Pojkvänner är på samma sätt en grej som kan användas för att imponera på andra tjejer. Jag tänker att detta är ett sätt att läsa, och skriva, som skevar den heterosexuella stämning som präglar boken – men det gör också att hästrelationen måste ses som sekundär. Så, på det sättet är Hästtokig inte direkt en hästbok.

Kitty och dubbelbedragaren skildrar, precis som Tvillingarna, en stallmiljö som präglas av pengar. Boken utspelar sig under en stor dressyrtävling och hästarna är, liksom Thunder, magnifika. Men det finns en kritik (dock ganska stereotyp) av denna rikedom. Två ryttare har en viktig roll – båda är män, båda är svin. Mer sympatiskt skildrade är de stackars hästskötare, båda tjejer, som jobbar för dem. ”Klaus är en av de mest framstående ryttarna och instruktörerna i det här landet, men han behandlar sina hästar bra mycket bättre än människorna han har runt omkring sig.” Så beskrivs Klaus, som senare visar sig vara bokens skurk. Jag tänker att det skildrar en igenkännbar situation, där arbetet som hästskötare är slitigt, något man gör för att man drivs av kärleken till hästarna. Och de rika arbetsgivarna beskrivs som snobbiga och elaka. I boken verkar det som om Klaus har drivits till sin ondska av den prestige som dressyrvärlden är fylld av. Det har också gjort att hans hästkärlek rubbats. Det sägs att ”det enda han älskar, förutom pengar och sig själv, är den där hästen” – hans vinnarhäst Aristocrat. Men den kärleken har snävats in, han älskar inte längre hästar, utan bara en häst, och Aristocrats dubbelgångare, som används i ett ekonomiskt bedrägeri, som Klaus inte har några känslomässiga band till, skickar han utan vidare till slakt.

Jag upplever att både Tvillingarna och Kitty till stor del rör sig i ett klichéartat hästlandskap. Här är ägarna rika och elaka. Här är det de fattigare tjejerna, de som jobbar med hästarna, som verkligen älskar dem. Men här skildras klasskillnader och rikedomens ondska, och det är ändå, ganska kul.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s