NOSTALGILÄSNING: Wendy på Lindhöjden

wendy.jpgNär jag var barn älskade jag Wendy. Inte så mycket serierna (i tidningen Penny och senare Wendy) eftersom jag tyckte så mycket bättre om Lena Furbergs sätt att rita hästar. Men böckerna. Jag hade en välkomnande syn på Wahlströms röda ryggar, eftersom min mamma älskat dem som barn (inte Wendy, men andra serier). Och jag läste Wendy.

När jag nu läser om serien känns det som om mitt minne inte helt stämmer. Jag hade fått för mig att det var mer kärlek och romantik, kanske finns det i serierna, men i böckerna är det istället äventyr som dominerar, och Wendys kompis Olle blir aldrig mer än just kompis. Det känns befriande. Jag trodde mig också minnas att Wendy till utseendet är som en Barbiedocka. Det kanske stämmer. Hon beskrivs som snygg, smal, med tjockt blont hår och liten uppnäsa. Men det ytliga kritiseras ofta i texten. Ole kan verka ytlig, skrivs det, med sina humoristiska kommentarer, men han är egentligen smart, för han bryr sig verkligen om djur.

Det finns i Wendy en mycket tydlig moralism. Wendy bryr sig om hästar, älskar hästar, och mår dåligt när hästar far illa. Denna kärlek utsträcks till alla djur, från hennes hund Roy (som kommer från ett hem för hemlösa hundar) till skogsmöss som fastnat i vårdslöst bortslängda ölburkar. Och med detta kommer vi in på ytterligare en aspekt av djurkärleken – miljön. Wendy och hennes vänner värnar om miljön. Skurkarna i böckerna röker och kastar fimpar på marken, de dumpar gift och lösningsmedel i sjöar, besprutar sina växter och slänger skräp i naturen. Inte sällan innehåller texten uppläxande och informationsrika monologer om hur viktigt det är att ta hand om miljön. Jag tänker att detta är lite av en tidsmarkör. Wendy skrevs under 90-talet, och de miljöfrågor som tas upp känns ganska daterade, om man jämför med dagens klimatdebatt. Ändå finns det likheter. Det finns en tvärsäkerhet och djupt moralisk syn på miljöfrågorna, både nu och då. Att förstöra miljön framstår som ondskefullt. Det är intressant, det är som om människorna som skildras i Wendy, liksom många som deltar i dagens klimatdebatt, från Greta Thunberg till Donald Trump, är antingen oerhört oroade över naturen och känner hotet mot miljön starkt som ett fysiskt hot mot den egna kroppen, eller så bryr de sig inte ett smack, och tycker att det är närmast ett nöje att förstöra naturen.

På det här sättet får äventyren i Wendy ett slags djup. Det finns en godhet och rättfärdighet hos protagonisterna, som jag tror är menad att inspirera läsaren. Samtidigt finns det aspekter av texten som indirekt är bakåtsträvande, ur ett ideologiskt perspektiv. Jag tänker till exempel på att alla goda i texten är vita, smala, vältränade, ofta snygga – vilket indirekt innebär ett antydande om att godhet också är förknippat med skönhet. Och samtidigt som det faktum att 8 av 9 skurkar är män, medan hjältarna till största delen består av tjejer, antyder en kritik av det kapitalistiska patriarkatet, så finns det också en förlegad kvinnosyn. Det blir tydligt när Wendys farmor Hanna, som tidigare utan att klaga och utan att uppmärksammas har skött hus och matlagning, plötsligt bestämmer sig för att ta lite ledigt. Hon åker då med en gammal bekant, och alla andra på gården blir upprörda. Visserligen innebär detta att farmoderns arbete uppmärksammas, men när det sen visar sig att hennes gamla bekant är en elak hästtjuv, så är det som om hennes val att lämna gården bestraffas, och hon tillbakavisas till sin roll som husmor, vilket hon verkar acceptera.

Att som vuxen läsa Wendy är mycket avkopplande. Man vet vad man får. Ett äventyr och en omtanke om djuren, en påminnelse om godhet och ondska, och en sorts enkelhet i dessa begrepp. Det är lätt att låta sig uppslukas av denna enkelhet.

3 reaktioner på ”NOSTALGILÄSNING: Wendy på Lindhöjden

  1. Åh, vilka minnen! Eftersom jag översatte Wendy från cirka 1993 till 2005, plus skrev alla artiklar, översatte allt extramaterial och så vidare, fick jag granska böckerna innan de kom ut på svenska. Tyckte inte alls att de var lika bra som serien, som var mycket modernare skriven.
    Min favorit var Wendys kusin Eva! De andra var så himla moraliska, men Eva försökte i alla fall bryta sig loss och bli något annat än det hon var! ❤️ Heder åt en sån tjej!

    Gilla

  2. Nostalgi, verkligen! Jag jobbade i många år som redaktör på B. Wahlströms som gav ut Wendy. Mest jobbade jag med serietidningen – både Wendy och Penny. Jag ska väl erkänna att jag inte var ett dugg intresserad av hästar men hade ett stort intresse för barns läsning så vi på förlaget, inklusive Anna som kommenterade här ovanför, la stor vikt vid att språket och det övriga innehållet i tidningen skulle bli så bra som möjligt.
    Wendy var ursprungligen en tysk serie och lite konservativ och svartvit, det kan jag hålla med om. Fokuset var på Wendy och djuren och de äventyr hon råkade ut för. Serien var populär under många år och tidningen sålde alltid mycket bättre än böckerna. Det var väldigt roligt att jobba med den och sprida läsglädje till så många tusen unga tjejer – för det var allt mest tjejer som läste Wendy.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s