Boksamtal: Min vän Flicka

Anna säger: Min vän Flicka är Mary O’Haras bokserie om pojken Ken, en drömmare som bor på en amerikansk farm, och hans kärlek till hästen Flicka. Vi har läst de två första böckerna i serien, som handlar om hur Ken väljer ut Flicka som sitt föl, och hur han kämpar med att tämja henne och göra henne frisk från 5e47cc6973040sjukdom. 

Jag har två grejer som jag verkligen fastnade för när jag läste böckerna. För det första, hur symbiosen mellan Ken och Flicka beskrivs. När Ken först ser Flicka, vet han genast att detta är det föl han vill ska bli hans. Hans pappa tycker det är ett dåligt, men Ken står på sig. Han känner så starkt för Flicka. Det beskrivs flera gånger hur hon är allt han har, och han är allt hon har – hon till och med ÄR han. När Flicka blir sjuk, blir också Ken sjuk, hela hans tillvaro kretsar kring Flicka och de är totalt beroende av varandra. Jag tycker det är en spännande skildring av kärlek mellan människa och häst. 

För det andra så tänker jag på genus och mental hälsa. Detta är en intressant diskurs, eftersom den applicerar idéer om mänskligt beteende på hästar. Flicka (och ja, det är talande att hon heter just “Flicka” – även om detta också är det engelska namnet, där det inte har samma konnotationer som på svenska, så tycker jag det är väldigt passande) är dotter till stoet Raket. Raket beskrivs som en “galen” häst. Hon är vild och kan inte tämjas och dresseras. Kens pappa tycker att hon bara är problem, hon är värdelös, hennes blod förstör hans hästflock, hennes föl gör flocken sämre. Raket beskrivs som galen, eftersom hon inte är användbar och därför inte kan bidra till ranchens ekonomi. Hon är olönsam och problematisk. Jag tänker på hur stoet beskrivs som en sorts hysterisk kvinna – som till slut tar livet av sig när hon råkar stegra sig och slår huvudet i en skylt. Hon är hysterisk eftersom hon inte lyder människorna, männen. Och hennes dotter, Flickan, balanserar alltid på randen till galenskapen. Jag tänker att detta visar på en underliggande diskurs om just kvinnlighet och galenskap, som appliceras på hur hästarna, de icke-mänskliga djuren, beskrivs.   Läs mer

Gästbloggare: Helena Dahlgren

Fyra Ödesryttare, två sanningar och en lögn (och väldigt många hästmular) 

De senaste åren har jag haft privilegiet att få vara ute en hel del på bibliotek och hålla i workshops för unga. Vet ni hur många workshops jag fick hålla i förut, när jag bara var en halvobskyr skräckförfattare och exbokhora? Exakt noll. Sedan jag skrev serien om Ödesryttarna är jag uppe i tvåsiffrigt. Minst. Och om jag ska filosofera lite kring mitt liv som författare före och efter Ödesryttarna,

268271

Foto: Stefan Tell

 vilket är själva grundpremissen för detta gästinlägg, är det kanske just här jag vill börja ändå. I mötet med läsarna. Bara det att plötsligt ha läsare – i flera länder, till och med! Vilken grej! Helt sjukt! Att få se sina böcker (pluralis!) på Pocket Shop när man hastar förbi i stressgången på Centralen – wow. Att få handskrivna brev och teckningar skickade till sig – var börjar man ens? En tjej i Polen har skickat ett porträtt av mig som den femte Ödesryttaren med min häst Sunshine. Hon har läst hela första boken via Google Translate och kan storyn, men när jag skriver det här släpps faktiskt del ett, Jorvik kallar, på polska med den Kittydoftande titeln De gyllene kullarnas hemlighet, så min unga brevvän slipper det lingvistiska helvete som är automatiska översättningar framöverDet är stort – men porträttet som hänger ovanför mitt skrivbord är större. Jag blir lycklig varje gång jag tittar på det.  Läs mer

Gästbloggare Anette Eggert

Flickrumshjärtat

Jag ligger i sängen i mitt flickrum. Hör det gälla gnägget anetteeggert2och hovarnas klapper mot marken. Mitt hjärta slår och jag måste veta. Hur ska det gå för den vilda hingsten?

Detta är ett av mina starkaste minnen av att läsa hästböcker. Hur jag ligger där under täcket och lyssnar på Mysteriet med den vilda hingsten av Marie-Louise Rudolfsson och känner hjärtat banka. Och kanske är det samma känsla som nu gett mig inspirationen att skriva min första egna hästbok.

Det finns en särskild kraft i hästböcker, precis som stallet gör de mig stark. Jag känner gemenskapen, det tuffa, det mjuka, det hårda arbetet, alla händelser som lär oss samarbete, envishet, att fatta svåra beslut och att vara ödmjuk. Det är ingen slump att stallet sägs forma Läs mer

En lektion i sorg

20200112_161422Andra delen i Lena Furbergs bokserie om Tuvastallet handlar om sorg. Det är Jonas häst Artemis, som efter flera kolikanfall dör, av en brusten åder. Det är ingens fel, livet rinner bara ur henne, hon dör i Jonas famn.

Jag tänker att den här boken är en lektion i sorg. Precis som att läsa hästböcker så ofta är det. Precis som att vara med hästar är det. När man som hästälskare älskar en häst, då vet man, att kärleken kan dö, eller, att kärleksobjektet kan dö men kärleken leva vidare. Att älska en häst är ett annat sorts åtagande än att älska en människa. Man gör inte slut med en häst. Men hästen har ett kortare liv och man kommer med stor sannolikhet få uppleva flera hästdödsfall. Jag Läs mer