Gästbloggare: Helena Dahlgren

Fyra Ödesryttare, två sanningar och en lögn (och väldigt många hästmular) 

De senaste åren har jag haft privilegiet att få vara ute en hel del på bibliotek och hålla i workshops för unga. Vet ni hur många workshops jag fick hålla i förut, när jag bara var en halvobskyr skräckförfattare och exbokhora? Exakt noll. Sedan jag skrev serien om Ödesryttarna är jag uppe i tvåsiffrigt. Minst. Och om jag ska filosofera lite kring mitt liv som författare före och efter Ödesryttarna,

268271

Foto: Stefan Tell

 vilket är själva grundpremissen för detta gästinlägg, är det kanske just här jag vill börja ändå. I mötet med läsarna. Bara det att plötsligt ha läsare – i flera länder, till och med! Vilken grej! Helt sjukt! Att få se sina böcker (pluralis!) på Pocket Shop när man hastar förbi i stressgången på Centralen – wow. Att få handskrivna brev och teckningar skickade till sig – var börjar man ens? En tjej i Polen har skickat ett porträtt av mig som den femte Ödesryttaren med min häst Sunshine. Hon har läst hela första boken via Google Translate och kan storyn, men när jag skriver det här släpps faktiskt del ett, Jorvik kallar, på polska med den Kittydoftande titeln De gyllene kullarnas hemlighet, så min unga brevvän slipper det lingvistiska helvete som är automatiska översättningar framöverDet är stort – men porträttet som hänger ovanför mitt skrivbord är större. Jag blir lycklig varje gång jag tittar på det. 

Stort är också att så gott som dagligen få privata meddelanden från barn som läst mina böcker. Vissa skriver bara OMG, DU SVARADE! ❤ medan andra fortsätter att skriva. Sakta men säkert får jag små glimtar av deras vardag. Vissa skickar bilder på sina hästar, någon är ledsen för att älsklingshästen är halt. Flera oroar sig för hur det ska gå för Lisas stackars pappa som tillfångatogs av mr Sands i Jorvik kallar och blir kvar där under bok två, när tjejerna slåss mot träskhäxor och mörkerryttareSom man gör.  

En tjej skriver till mig sent en kväll i slutet av februari och berättar att hon är rädd för att jag och Bille Eilish ska drabbas av coronaviruset. Jag försöker svara så gott det går på allt. När jag känner mikrostressen krypa i mig av antalet olästa meddelanden tänker jag tillbaka på min egen barndom, till en tid och ett samhällsklimat där vuxna, även författare, tycktes existera i ett alldeles eget land dit vi barn inte riktigt släpptes in. Så är det inte längre. Tack och lov. Det finns så mycket att säga om att vara hästboksförfattare år 2020. Men inget av det som går att säga vore ens möjligt utan läsarna. 

Nu skulle jag vilja ta med er till en av de skrivarworkshops jag höll i nyligen. Jag har lite olika upplägg beroende på ålder och ambitionsnivå på deltagarna, men som inledning brukar jag ofta köra en övning som jag valt att kalla ”Två sanningar och en lögn”. Det är precis som det låter: man ska skriva ner två sanna saker om sig själv, och en lögn. Allt för att få igång den där balansen mellan personliga erfarenheter och rena påhitt som ju är direkt nödvändig för alla skrivande personer. Själv brukar jag köra på dessa: 

Jag föddes samma år som mina älsklingsskräckfilmer The Shining och Fredagen den 13e kom ut på bio. 

Choklad är det äckligaste jag vet. 

En dag, när jag var tolv år, hittade mina vänner och jag en död människa i skogen. 

Ni som kan er Stephen King vet att jag snott påstående nummer tre från hans mästerliga långnovell The Body, kanske ännu mer känd under filmtiteln Stand By Me. Det är alltså min lögn. De andra två stämmer. 

På min senaste workshop skrev en flicka med bleka, tunna kinder och blyertspennan i ett hårt grepp, dessa tre saker: 

Jag har haft en egen häst. 

Min mamma är död. 

Jag är nio år. 

Jag gick runt i rummet och läste allas sanningar och lögner. När jag kom till den här lilla tjejen var det som om allt stannade upp. Jag var tvungen att svälja hårt. Titta bort en stund. Sedan sa jag, med en röst som jag hoppas var mjuk utan att bli sådär vuxenkletig som den lätt kan bli när man ställs inför något så hjärtskärande som ett barn med erfarenhet av svår sorg: 

– Jag hoppas att nummer två inte är sann. 

Hennes röst var knappt en viskning när hon svarade mig. 

– Det är sant. 

Sedan skrev hon flera små noveller om hur hennes pappa överraskade henne med en vit islandshäst. Vi nämnde inte hennes mamma igen, men jag fick reda på att hon läst den första boken om Ödesryttarna, där Lisa sörjer sin döda mamma. Det räckte. 

Ja, herregud. Det finns så mycket att säga. Var börjar man ens? Och var slutar man? Snart kommer den där eviga orkesterpinnen och avbryter mig, ber mig runda av – men inte än, väl? Jag vill nämligen också säga något om alla hästtjejer som kommer fram till mig och berättar om sina älsklingshästar. Om tjuriga shettisar, snälla kallblodstravare och busiga ponnyer som hux flux tycker det är en bra idé att lägga sig ner i ridhuset – med ryttaren på. De glada rösterna, glimten i deras ögon när de bubblar på om sitt liv i stallet med de där knäppa, vackra, magiska varelserna som både de och jag älskar så… Fint låter himla futtigt. 

Nog finns det mycket att säga om att skriva hästböcker, men viktigast är trots allt hästtjejerna. De är våra kulturtanter, stolta fanbärare av en genre som får lite eller ingen bevakning på kultursidorna. I en stor dagstidning, lätt att hitta med en googling, heter det att Helena Dahlgren misslyckats litterärt med Jorvik kallar. Recensenten gillar inte att jag kallar himlen lavendelblå (hallå, det är fantasy!), eller att tjejerna ”möts upp” (hallå, de är femton!). Jag är lika hudlös som de flesta andra författare jag känner, så jag måste erkänna att jag grät när jag läste den sågningen. Och så tänkte jag på mina före detta svärföräldrar, som jag vet prenumererar på tidningen ifråga, och hur det enda de fått se av min författarkarriär i tidningen är en text där det står att jag misslyckats litterärt. För någon som lever och andas språk och stämning, som läst mer än någon annan jag känner, är det tufft att läsa. Klart att det är! 

Men så tänker jag på den lilla tjejen som skrev så fint om sina drömmars häst. Den där tysta förståelsen mellan oss, som vi inte ens behövde sätta ord på. Och så ser jag alla glada flickansikten framför mig, hör hur de berättar för mig om Windy och Snowstorm och Leikur. Jag tänker på hur mina böcker smugit in i deras värld, blivit en naturlig del av vardagen för dessa tjejer. Jag tänker på när jag såg ett ex av Jorvik kallar på ridklubben där mina egna barn ibland brukar rida. Läser om berättelserna om Lisa, Linda, Anne och Alex som jag får skickade till mig. Så mycket kreativitet och kärlek!  

En förälder skickar en video på sitt barn när hon läser högt ur Legenden vaknar för sin hund. Barnet ifråga har tidigare aldrig visat intresse för läsning, mamman har varit orolig eftersom hon själv är en läsande person och vet hur viktigt läsning är. Nu ligger den lilla tjejen där och läser för sin hund om lägereldar, lavendelblå himlar och tjejkompisar som möts upp efter skolan. Och hon har en signerad affisch med Ödesryttarna som hon fick av mig på ett biblioteksbesök uppsatt ovanför sängen. 

Är det att misslyckas litterärt? 

Jag säger det igen: hästböckerna börjar och slutar med hästtjejerna, för utan dem är vi inget. Leve hästtjejerna! Vissa av oss får till och med skriva hästböcker själva när vi blir stora. 

Lisas pappa mår förresten bra nu. En bra grej med att vara författare är att man ibland får leka gud. I det gamla PC-spelet Starshine Legacysom min boktrilogi om Ödesryttarna löst bygger på, ramlar pappa Carl in i Helvetesportalen alldeles efter det att Lisa räddat honom. I min berättelse rider han hem på Starshine medan Lisa går bredvid och leder. Någon måtta får det vara. Jag såg till att rädda honom redan i första akten till bok tre, och nu funderar jag på vad han ska göra efter att ha släppts fri från Dark Cores onda klor. Kanske ska han ta ett sabbatsår och skriva en roman? Eller börja jobba på en ranch, inspirerad av sin döda hustru som älskade hästar lika mycket som Lisa gör? Jag vet inte exakt, men det blir nog fint. För det är också en grej med att skriva hästböcker för barn: man kan kanske komma undan med att låta en magiskt vacker skimmel drunkna i en häxas träsk, särskilt om även läsarna kan sin Neverending Story, men man släcker bannemig inte bort allt hopp. Framför allt, som jag skriver i Legenden vaknar, så finns där mjuka hästmular. Så många! Det är, tror jag, en detalj som finns med i alla hästböcker jag läst och skrivit. Och vi som är uppvuxna i stall, vare sig det är på lokala ridskolan eller i de fiktiva stall som Lisbeth Pahnke, Malin Eriksson, Angelica Öhrn eller Lin Hallberg så vackert målar upp i sina böcker, vi vet precis hur den där hästmulen känns.  

Hur len den är mot handen. Hur den värmer upp även den mest kylslagna själ och får allt, åtminstone en liten stund, att kännas okej. 

Världen är läskig och full av klimatångest, döda mammor och så många orättvisor att jag blir tokig bara jag försöker tänka på det. Naturligtvis ska även hästböcker rymma det. Men framför allt ska det finnas hästmular. Och hopp.  

Lite som livet självt. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s