Boksamtal: Min vän Flicka

Anna säger: Min vän Flicka är Mary O’Haras bokserie om pojken Ken, en drömmare som bor på en amerikansk farm, och hans kärlek till hästen Flicka. Vi har läst de två första böckerna i serien, som handlar om hur Ken väljer ut Flicka som sitt föl, och hur han kämpar med att tämja henne och göra henne frisk från sjukdom. 

Jag har två grejer som jag verkligen fastnade för när jag läste böckerna. För det första, hur symbiosen mellan Ken och Flicka beskrivs. När Ken först ser Flicka, vet han genast att detta är det föl han vill ska bli hans. Hans pappa tycker det är ett dåligt, men Ken står på sig. Han känner så starkt för Flicka. Det beskrivs flera gånger hur hon är allt han har, och han är allt hon har – hon till och med ÄR han. När Flicka blir sjuk, blir också Ken sjuk, hela hans tillvaro kretsar kring Flicka och de är totalt beroende av varandra. Jag tycker det är en spännande skildring av kärlek mellan människa och häst. 

För det andra så tänker jag på genus och mental hälsa. Detta är en intressant diskurs, eftersom den applicerar idéer om mänskligt beteende på hästar. Flicka (och ja, det är talande att hon heter just “Flicka” – även om detta också är det engelska namnet, där det inte har samma konnotationer som på svenska, så tycker jag det är väldigt passande) är dotter till stoet Raket. Raket beskrivs som en “galen” häst. Hon är vild och kan inte tämjas och dresseras. Kens pappa tycker att hon bara är problem, hon är värdelös, hennes blod förstör hans hästflock, hennes föl gör flocken sämre. Raket beskrivs som galen, eftersom hon inte är användbar och därför inte kan bidra till ranchens ekonomi. Hon är olönsam och problematisk. Jag tänker på hur stoet beskrivs som en sorts hysterisk kvinna – som till slut tar livet av sig när hon råkar stegra sig och slår huvudet i en skylt. Hon är hysterisk eftersom hon inte lyder människorna, männen. Och hennes dotter, Flickan, balanserar alltid på randen till galenskapen. Jag tänker att detta visar på en underliggande diskurs om just kvinnlighet och galenskap, som appliceras på hur hästarna, de icke-mänskliga djuren, beskrivs.  

 

Malin säger: Jag tycker du ringar in två riktigt intressanta drag. Jag har ju bara läst första boken, så det begränsar min vy lite. Men det första som slog mig då var Kens upprepade misslyckande med att leva upp till pappans krav. Kens storebror är konstant överlägsen och har ett övertag genom att han redan har ett föl. När Ken nu ska få ett föl så verkar brodern vilja att han ska välja en så dålig häst som möjligt. Ken vill först ha en hingst, men efter att han sett hingstfölen kastreras, som beskrivs som en mycket traumatisk upplevelse så ändrar han sig och tänker att han nog ska ta ett sto istället. Så upptäcker han då till pappans förtret Flicka som tillhör en “helt omöjlig” linje. Det går så långt att alla andra hästar av denna linje skickas till slakt, men Flicka skonas på grund av att Ken valt henne. Här finns förstås en spegling, som du skriver så är nästan Flicka och Ken en och samma person, båda är anti hjältar, och kanske räddar Ken sig själv genom att rädda Flicka?

Det är ju också tydligt att det handlar om en manlig och en kvinnlig logik här. Mamman presenteras av berättarrösten anmärkningsvärt objektifierande: “Varken moderskapet eller det strävsamma livet på ranchen hade kunnat ta ifrån Nell hennes figur och flickaktighet.Vid trettiosju år såg hon inte ut att vara mycket äldre än den gång som hon vann silverpokalen i Bryn Mawr som den bästa idrottsflickan i sin klass.” Hon är genom boken Kens försvarare, hon ser till att han får ett föl, och stöttar valet av Flicka. 

Boken har alltså en manlig linje som upprätthålls av pappan, brodern, och en kvinnlig som bärs fram av mamman, Ken och Flicka. Kan detta läsas som ett tidigt upprättande av matriarkat i hästboken? 

 

Anna säger: Hm, en intressant fråga! Jag tänker att det verkligen skulle kunna läsas som så. Det finns ju ett tydligt romantiserande drag i boken – det som jag skrev innan om hur Ken och Flicka blir en och samma (nu börjar jag nynna på Spice Girls-låten “2 become 1”, haha). Och jag upplever att det romantiska är ganska kopplat till det feminina. Ken är mer känslosam än sin bror, mamman mer än pappan. Boken ställer sig på de känslosammastes sida, och går emot det pappan står för: en hårdhet och en krass ekonomi, ett överdrivet förnuft. På det sättet följer boken många klichéer om kvinnligt och manligt. Men den väljer det kvinnliga före det manliga, så på så sätt skriver den fram “traditionellt kvinnliga” egenskaper som positiva. Men är det ett matriarkat? Jag tänker att det är en form av matriarkat som råder inom bokens berättande – men därmed gäller det inte nödvändigtvis för den miljö som beskrivs. Mamman har inte makten på gården. Men hon har makt i den berättelse som berättas. 

 

Malin säger. Instämmer! Jag tänker att det handlar om en berättarlinje som introduceras, som sedan förvaltas av genren. Boken gavs ut 1941, långt innan hästvärlden blivit en kvinnlig domän. Det känns som att den går före, i det som senare kommer utvecklas, både i hästboken och i hästvärlden.

Det är också tydligt att boken har motiv som sedan tagits vidare, en hästs utvaldhet, en häst som är vild och som tämjs av huvudpersonen genom förståelse och kärlek. En romantiserad bild av hästen. Kentaurmotivet. Jag tänker också att de platta personporträtten som snarare blir representanter för olika krafter än hela människor är ett drag i framförallt den mer populärlitterära hästboksgenren.

Påtagligt i berättelse är också det naturromantiska. Det kan man väl också se som ett genrertypiskt drag? 

Vad tänker du? Håller du med om att detta är en bok som påverkat genrens utformning?

 

Anna säger: Verkligen, tror att den här boken blivit stilbildande. Det typiska narrativet “flicka räddar häst” introduceras ju här (även om det är pojke som räddar Flicka). Ett underdog-perspektiv finns med, vilket också blivit vanligt. Den typ av samhällskritik som ligger i en antagonist som är typisk manlig, med makt och pengar, startar här. Så absolut, det är en bok som format genrens utformning. Här är det ju dock en pojke som är huvudperson – vilket skiljer sig från många senare hästböcker med flickor i huvudrollen. Jag tänker att det är ett sätt att föra över en äventyrsberättelse in i en mer feminin och känslosamt kodad riktning. Jag funderar lite nu på hur en idag skulle skriva om en pojke som Ken. Kanske är det en berättelse som behövs. 

 

Malin säger: Jag tror ändå att man kan säga att pojkarna i hästboksgenren ofta har Ken-drag. Jag tänker på att mina egna hästbokspojkar, Petrus (Dalsboryttarna) och Stig (Ponnykompisar-serien) också är påtagligt känslostyrda och mjuka. Jag tänker att även Alec i Svarta Hingsten-böckerna exempelvis har detta drag.