Räddningar och nästan vuxna flickor

pirkkoI Thea Oljelunds Pirkko och hittehästen lever den nästan vuxna Pirkko med sin mamma Aila och jobbar som stallchef på ett större stall. En natt vaknar hon av ett konstigt ljud. En lastbil har kört i diket utanför huset. I mörkret försvinner bilen men kvar lämnar den en häst. Pirkko tar in hästen i sitt lilla stall och upptäcker att stoet, som får namnet Kraken, är gravt missvårdad. Med hjälp av veterinär och Pirkkos och Ailas omvårdnad blir Kraken bättre. Men samtidigt börjar en nyhet cirkulera. En lastbil har stulits och i den fanns en utdömd häst, på väg till slakteriet, nu är hästen försvunnen. Polisen letar efter hästen. Att den finns hemma hos Pirkko blir en hemlighet viktig att behålla, om polisen får tag i hästen skickas den till slakt.

Oljelunds bok cirkulerar kring ett räddningsmotiv, som är vanligt förekommande i hästböcker. Det handlar om att visa hur en hästs liv är alldeles utelämnat till mänskliga ägare. Ägarna kan bestämma om hästens liv är värt att levas, eller om hästen ska dö. Pirkko, liksom många andra hästflickor, står här på hästens sida, och tar ansvar för dess liv, utför en sorts missionärshandling och räddar den utsatta hästen. Jag tänker att detta handlar om att välja sina allianser. Jag tänker på corona-diskussionen. Hur man pratat om att offra äldre och riskgrupper genom den svenska modellen, eller hur man velat stänga ner för att rädda fler liv, och därmed offra ekonomin. Det finns ett mönster här där marknadsvärden ställs mot sårbara liv. Pirkko står på de utsattas sida. Hon står på livets sida.

Jag lyssnar på ett avsnitt av radioprogrammet Kropp och själ. Det handlar om moralisk stress. Det stämmer så väl in på den situation Pirkko ställs inför. Pirkko lider av en sorts total godhet. Hon vill alltid göra rätt. Att rädda Kraken innebär att hon tvingas ljuga för folk omkring henne – exempelvis pojkvännen (en ytterst platonsk förälskelse) Staffan. Detta skapar en moralisk stress. Lögnen ställs mot den etiska övertygelsen.

Mot det etiska i viljan att rädda liv står också lagen. Polisen blir här en fiende. Pirkko och Aila går emot lagen. Detta visar på en inställning att lagen inte alltid vet bäst. Ur en underdogposition hävdar Pirkko att det finns andra värden som är viktigare.

Räddningsmotivet, det att en häst blir räddad undan marknaden, kompliceras något senare i boken. Det visar sig att Kraken egentligen är hästen Katinka, som tillhör rikemansdottern Jeanette och som blivit stulen. När Jeanette tillsammans med en privatdetektiv är ute och letar efter Katinka alldeles i närheten av Pirkkos hem bryter ett hemskt oväder ut och en björkstam krossar detektivens bil och skadar Jeanette. Pirkko räddar livet på Jeanette genom att rida på Kraken till distriktssköterskan. Kraken hjälper alltså till att rädda en människa. Jag tänker att detta visar på ett slags ömsesidigt beroende. Även om det finns en maktojämlikhet i relationen – människan har makten över hästen – så finns det också ett annat perspektiv på relationen. Hästen kan också hjälpa människan, det är en räddningsaktion som riktas åt flera håll.

Ett annat motiv jag finner intressant i Pirkko är crip-perspektivet. Crip Theory är en kulturvetenskaplig inriktning som studerar hur funktionsvariationer skildras i kulturen och hur maktojämlikhet baserad på funktion fungerar. Pirkkos mamma Aila beskrivs som fysiskt funktionshindrad efter erfarenheterna av krig i Helsingfors i hennes barndom. Det beskrivs hur hon inte kan röra sig så fort, och därmed är rädd för hästar – hon känner sig fysiskt underlägsen och oförmögen. Men när det gäller Kraken/Katinka så smälter Ailas hjärta och också hennes rädsla. Hon känner en samhörighet med den sjuka och skadade hästen, och den ömsesidiga fysiska nedsattheten blir en ingång till en stark kärlek. Aila blir nu en person kapabel till omhändertagande. Det är tack vare hennes omsorger som Kraken/Katinka blir frisk.

Ytterligare en intressant aspekt av Pirkko är det faktum att boken, och den bokserie den är del av, handlar om en äldre, nästan vuxen tjej. Men målgruppen är en yngre läsare. Jag tänker att samtida barnböcker, och barnboksbranschen i stort just nu, är som besatt av att ha protagonister i samma ålder som den tänkta läsaren. Pirkko (1983) tillhör en annan tradition. Här verkar yngre läsare, flickor, kanske i tolvårsåldern eller så, vara intresserade av äldre tjejers liv. Jag tänker att det är ett sätt att skapa förebilder, och en syn på litteratur som en möjlig överskridare av åldersgränser. Jag tänker att dagens snäva syn på barnprotagonisters ålder är ett resultat av en realistisk strömning. En strömning där man velat skildra igenkänning. Men är inte ett av litteraturens mål också att vidga världen? Jag landar läsningen av Pirkko i denna fundering.

Visualitet, lesbiskhet, begär och historia: Velvet Revolutions

velvetI sin bok Animal Stories: Narrating across Species Lines skriver Susan McHugh om djur i litteratur, film och annan kultur. Hon rör sig inom det forskningsfält som kallas ”Animal Studies”, ett interdisciplinärt område som knyter samman litteratur- och kulturteoretiska aspekter med frågor som rör djur, djurrätt, biologi, etik och mycket mer. Djur spelar en viktig roll i mycket kultur, men forskningen och teoretiserandet kring denna roll är ännu i sin linda.

Jag vill i detta inlägg fokusera på ett kapitel i McHughs bok, det som heter ”Velvet Revolutions: Girl-Horse Stories”. Här utgår McHugh från Enid Bagnolds roman National Velvet, och filmatiseringen av denna. (Läs min och Malins diskussion om boken här.) Därifrån gör hon en historisk djupdykning, med brittiskt fokus, i hur kvinnor, främst i en överklassposition, fått möjlighet att rida och vad det gjort för bilden av häst-flick-relationen. Hon pekar på hur media och mediering, ofta Läs mer