Wilma Möller gästbloggar om sitt författarskap och varför hon valde att skriva om galoppsport

Ett av mina finaste barndomsminnen är när jag och mamma på lördagsförmiddagarna gick på loppis, och jag köpte hästböcker och gamla Min Häst-tidningar för mellan 50 cent och 2 euro styck. I min hemstad Karleby är det bara omkring 10 % av befolkningen som har svenska som modersmål. Därför åkte vi alltid in till grannstaden Jakobstad (där över hälften av invånarna är finlandssvenskar) för att hitta svenskspråkiga böcker. Eftersom jag bara red på ridskola en gång i veckan var hästböckerna ett sätt för mig att kompensera för tiden jag inte kunde spendera i stallet. Och så skrev jag. Under sängen har jag minst femton anteckningsböcker fyllda med berättelser och teckningar av mina låtsashästar. Hästar som Savanna och Kasimira, som figurerar i min debutroman Allt att vinna, föddes redan när jag gick i lågstadiet.

Egentligen skrev jag den första versionen av Allt att vinna som ett skolprojekt redan i årskurs 9. Handlingen kan därför uppfattas som lite rörig, det kan jag erkänna, men jag hoppas ändå att femtonåriga Wilmas berättarglädje skiner igenom texten. Manuset låg och samlade damm i skrivbordslådan tills jag tog studenten och började plugga (samhällsvetarprogrammet med inriktning på freds- och konfliktstudier) på Umeå universitet. Anledningen till att jag började skriva igen just då var nog för att:

1. Jag köpte min första egna laptop. Därmed slapp jag sitta på familjens slöa stationära dator och klicka ner Word-dokumentet så fort någon gick förbi. Halleluja.

2. Jag flyttade ifrån min favorithäst, den knasiga new forest-valacken Nicke. I Umeå hade jag inga hästar att sniffa på. Därför började jag, på samma sätt som jag tidigare hade slukat hästböcker för att kompensera för tiden jag inte kunde vara i stallet, istället skriva hästböcker. För att jag saknade hästarna under studietiden.

Anledningen till att Allt att vinna fick utspela sig på en galoppbana är väl lite ironisk, med tanke på att galoppsporten inte ens existerar i liten skala i Finland. Men en värld där både insatserna och riskerna är skyhöga är oerhört tacksam att skriva om. Det är som bäddat för intriger. Till skillnad från exempelvis dressyr så är hästkapplöpning dessutom lätt för den oinvigde att förstå – först i mål vinner. Själva galopptävlingarna innebär också en fantastisk möjlighet att skildra fartfyllda actionscener, även om jag själv inte har någon förstahandserfarenhet av att rida lopp.

Varför det blev just arabgalopp när det är de engelska fullbloden som dominerar galoppsporten är för att det annars skulle ha blivit för orealistiskt, i min mening. Huvudpersonen Nora (som är femton år i boken) började som så många andra sin ryttarbana på ridskola. Ett par år senare köpte hennes morfar ridskolehästen Savanna åt henne. Nora var bara åtta år då, och att hon skulle få ett engelskt fullblod då kändes inte så passande, även om allt förstås kan hända i hästböckernas värld. Nej, därför fick det bli en (hyfsat) snäll liten arab för henne.

Allt att vinna utkom på förlaget Schildts & Söderströms sommaren 2020, i samma veva som jag rodde hem en kandidatexamen. Nästa bok lär dyka upp i början av år 2022. Även den utspelar sig i stallmiljö och riktar sig till läsare i åldern 12-15 år. Hästboksgenren svämmar över av böcker för 7 till 12-åringar. Sen tar det plötsligt slut. I framtiden hoppas jag därför få se fler hästböcker skrivna för tonåringar och vuxna läsare. Man slutar ju inte älska vare sig hästar eller böcker bara för att man växer upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s