BaraHästböcker tar fyra veckors sommarvila

Efter sommarvilan väntar fler hästboksanalyser och gästbloggare!

Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 2.

Anna läser två hästböcker för en vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är andra inlägget om böckerna, med fokus på Hellbrands bok.

Jag lyssnar på Dragoner i Julia Dufvenius uppläsning och texten glider lättsmält genom öronen som en deckare. För Dragoner är ett mysterium. Två sådana. Hur har Miras morfar Tord egentligen dött? Och var är Ville? Villes försvinnande är en upprepning av ett motiv från Hellbrands tidigare roman Veterinären. Där är det Carro som försvunnit. Det är två unga försvunna personer. Två unga personer som arbetar, arbetar och har hand med hästarna, som kommit från så att säga mindre bemedlade familjer och som fått en fristad i stallet. Jag tänker på detta. Den riskfyllda position som skapas av makthierarkier och ekonomiska skillnader.

Dragoner är en bok om arbete. Men där Hästpojkarna fokuserar på det fysiska arbetet, synliggör Dragoner de ekonomiska aspekterna. Gerry och Patrik driver ett stuteri, där bor och arbetar även Patriks mamma. Här finns brist på betesmark, och frågan om marken ligger i centrum för konflikten. Dragoner är en arbetarskildring i överklassmiljö. Här får vi följa med på festligheterna kring ett hingstföls dop, här är alkoholen ett tecken på glamour i samband med tävlingar. Här är kropparna pengar, här är pengarna riskpositioner, här står mycket på spel.

Bögkroppar, mysterier och arbete. Del 1.

Anna läser två hästböcker för en (ung) vuxenpublik och ser likheter och olikheter mellan Johan Ehns Hästpojkarna och Gertrud Hellbrands Dragoner. Detta är första inlägget om böckerna, med fokus på Ehns bok.

Jag har tidigare skrivit om lesbiskt begär i hästboken här (Visualitet, lesbiskhet, begär och historia: Velvet Revolutions | Bara hästböcker (wordpress.com)) I Ehns och Hellbrands böcker finns den manliga homoerotiken. Hästpojkarna utspelas i två tidsplan, ett 2014, när den 19-åriga Anton är tillsammans med Peter och jobbar i hemtjänsten i Stockholm, och ett under 1920- och 30-talen på olika platser i Europa. Här kommer queerhistorien in och relateras till nutiden. I dåtiden lever Sasha och Janek, två pojkar som träffas på barnhemmet, där de lär sig komplicerad gymnastik och voltige och sedan rymmer med en cirkus, och de är lovers. När nazisterna kommer till makten i Berlin är de där. Vi får följa utrensningen av det oönskade och onormala. Det är vidrigt. Parallellt får vi följa hur Anton ser spår av samma tendens i SD:s politik. Boken tvingar varsamt fram ett politiskt uppvaknande.

Jag fastnar för kropparna. Gymnastiken och cirkusen gör att pojkkropparna hamnar i centrum. En av Antons brukare är Sasha, hos honom hittar Anton foton på Sasha och Janek, deras kroppar som grekiska statyer. Kärleken och attraktionen finns i kroppen. Jag tänker på hur hästkärleken i båda dessa böcker knyts till queerlivet, det samkönade begäret. Jag är kanske, pga min egen lesbiskhet, jävig. Men jag älskar känslan av att hästarna kan kopplas till det queera. Jag tänker på begäret till Andra kroppar, hästkärleken som ett öppnande för Andra begär.

Helena Mansén gästbloggar om sitt författarskap och varför hon skriver om galoppsport

Hästlycka och galopphästar

Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas. Eftersom jag även har älskat att skriva och läsa (och teckna), så har det mesta jag skrivit om helt naturligt handlat om hästar. Det har hitills resulterat i fem hästböcker.

Bland hästböckerna jag läste som ung tyckte jag särskilt mycket om Svarta Hingsten-böckerna av Walter Farley och Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnke. Men det finns många, många fler jättebra hästböcker!

.

Det fanns ingen särskild hästkultur i min familj, förutom en storasyster som red på ridskola. Men för mig var Hästen detsamma som Livet. Det bara fanns helt självklart inom mig och jag terroriserade mina föräldrar hela tiden med att vilja åka ut till hästställen, att få börja rida, vara på ridläger och gav dem listor på hur mycket en häst kostade i inköp och i månaden. Men jag fick aldrig en egen häst.

Varför mina böcker har handlat mycket om just galopphästar?

Jag tar det från början.

Jag är född och uppvuxen i Sollentuna (där jag fortfarande bor) två mil norr om Stockholm och jag började rida på Solna Ridskola 1964 när jag var sju år. Vid den tiden besökte vi ofta Eva och Åke Öberg på deras gård Stora Berget i Lagga. De hade i början bara fyra ponnies men deras ridskole- och lägerverksamhet växte sig successivt allt större. De var underbara och där lärde jag mig väldigt mycket grunder, bra hästvett och upplevde bra kamratskap. Jag var överlycklig varje gång jag var där.