Helena Mansén gästbloggar om sitt författarskap och varför hon skriver om galoppsport

Hästlycka och galopphästar

Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas. Eftersom jag även har älskat att skriva och läsa (och teckna), så har det mesta jag skrivit om helt naturligt handlat om hästar. Det har hitills resulterat i fem hästböcker.

Bland hästböckerna jag läste som ung tyckte jag särskilt mycket om Svarta Hingsten-böckerna av Walter Farley och Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnke. Men det finns många, många fler jättebra hästböcker!

.

Det fanns ingen särskild hästkultur i min familj, förutom en storasyster som red på ridskola. Men för mig var Hästen detsamma som Livet. Det bara fanns helt självklart inom mig och jag terroriserade mina föräldrar hela tiden med att vilja åka ut till hästställen, att få börja rida, vara på ridläger och gav dem listor på hur mycket en häst kostade i inköp och i månaden. Men jag fick aldrig en egen häst.

Varför mina böcker har handlat mycket om just galopphästar?

Jag tar det från början.

Jag är född och uppvuxen i Sollentuna (där jag fortfarande bor) två mil norr om Stockholm och jag började rida på Solna Ridskola 1964 när jag var sju år. Vid den tiden besökte vi ofta Eva och Åke Öberg på deras gård Stora Berget i Lagga. De hade i början bara fyra ponnies men deras ridskole- och lägerverksamhet växte sig successivt allt större. De var underbara och där lärde jag mig väldigt mycket grunder, bra hästvett och upplevde bra kamratskap. Jag var överlycklig varje gång jag var där.

På Solna Ridskola hade man stora K1-hästar som ridskolehästar när de hade ledigt från kavalleriet. De var välskolade, lugna och snälla. Där stod för övrigt också Bunting, som spelade Pippi Långstrumps häst i filmerna. Han var jättesnäll och urmysig att rida. Han åkte iväg till filminspelningarna ibland, och kom tillbaka när han hade ledigt från filmandet, med brunröda prickar målade över den skimmelvita kroppen! Några ponnies fanns inte där och det måste ha varit en härlig (skräck)syn med så små barn på dessa enorma halvblod! Man var tvungen att vira ridlädrerna ett par tre varv runt byglarna för att få dem tillräckligt korta! Men vad jag vet, hände inga olyckor.

Ridlärare var militären (officer?) Gösta Ekman, som i många barns ögon var väldigt sträng. Hans kraftiga bestämda stämma när han skrek ”Kom Fram I Kort Trav!”, osv, till oss sju- till tioåringar hade antagligen ungefär samma röstläge som när han beordrade sitt kompani ”Framåt Marsch!”. Men jag var lycklig bara över att få rida.

Några klasskompisar till mig började i samma grupp och vi hade väldigt roligt tillsammans.

Det fortsatte så. Lektioner på Solna Ridskola, ridläger i Lagga en eller ett par gånger om året, ridning varhelst jag kom åt – fram till 1970. Då brann Solna Ridskolas stall ned. En fruktansvärd tragedi där 14 privathästar brann inne.

Ridskolans hästar klarade sig och efter att först inhyst dem i ett provisoriskt stall i ridhuset flyttades de ganska snart ut till ägaren, Rudolf ”Rulle” Öbergs Örsta gård i Angarn. En av mina bästa kompisar och jag cyklade 21 km dit varje helg, ibland fick vi sova över i stallet, ibland cyklade vi hem samma sträcka. Vi red lektioner där och hjälpte till i stallet. Ryktade och pysslade med våra favorithästar men tror inte det fanns något egentligt skötarsystem på den tiden. Någon gång ibland fick vi rida gratis för att vi hjälpte till.

Som sagt, hästarna och livet runtomkring dem – det var livet!

När jag var 15 år, 1972, började jag känna att jag ville något mer med hästarna och ridningen. Att rida på lektioner en gång i veckan var för mig inte längre det ultimata. Och vi hade inte råd med någon egen häst. På den tiden fanns inte heller de valmöjligheter som finns i dag med olika hästutbildningar. Hade det funnits hade jag absolut valt det!

På så sätt hamnade jag inom galoppsporten. Först var jag och min kompis där en gång och tittade på tävlingar. Jag hade alltid gillat att rida lite busiga hästar med fart i. När jag nu såg dessa vackra, snabba och kraftfulla fullblod cantra till start med de små, tuffa jockeyerna som bemästrade dem och sedan under loppet spränga fram över upploppet för att komma först i mål – då blev jag helt såld.

På sommarlovet innan nian kände jag mig väldigt rastlös och kände att jag hade ”nått en vändpunkt” (hur man kan göra det vid 15!?). Kände att jag ville något mer men kunde inte uttala det.

En förmiddag i juli frågade jag min pappa om han kunde skjutsa mig till Täby Galopp. Jag ville bara åka dit och titta. Det blev mer än så. Jag blev ”fast”.

Vill gärna tillägga att på den här tiden var jag väldigt blyg. Galoppmiljön kändes för mig ouppnåelig och jag vågade knappt ens säga halv sju. Jag gick försiktigt in i det första stallet jag såg när man kom in på stallbacken. Frågade räddhågat förmannen, jockeyn Leif Löfgren: ”Kan jag få titta på hästarna?” Sen: ”Kan jag få komma och hjälpa till lite?”

”Det får du gärna.”

Lycka! Lycka! Lycka!

Leffe Löfgren blev min första mentor inom galoppen, den bästa man kunde få. Lärde mig grunderna på ett mycket vänligt, pedagogiskt men ändå bestämt sätt.

När jag den första arla morgonen var på väg till stallbacken och promenerade längs banan kom den ena galoppphästen efter den andra cantrande förbi. Marken dånade, snabbt gick det, hästarna var muskulösa och ivriga men ryttarna som stod upp i de korta stigbyglarna och hukade bakom halsarna verkade ha full kontroll. Då bara visste jag – det där vill jag också göra! Huka mig i sadeln och känna farten och kraften av dessa fullblod, dessa ”framrusande lokomotiv”, men ändå bemästra dem.

På den vägen är det.

Genast kände jag mig väldigt välkomnad och inkluderad i det stall där jag började hjälpa till i och av övriga människor som jobbade och red i de andra stallen. Det fanns en härlig kamratskap och hjälpsamhet mellan alla. Jordnära, tuffa människor med mycket humor. Och mycket proffsiga.

Vid 15 års ålder började jag alltså hjälpa till i ett galoppstall på Täby Galopp och har sedan dess varit involverad i galoppsporten på flera sätt. Även som skribent. Jag jobbade aktivt i galoppstall några år, på Täby, sen på ett stuteri/träningscamp i Värmland, i ett av världens största galoppcentra i Frankrike och på galoppbanor i USA. Red några amatörlopp och tränade egna hästar i tio år. Men har ingen häst nu.

I 20-årsåldern kändes det som att jag måste skaffa mig ett ”riktigt” yrke. Halkade ganska naturligt in på en reklambyrå (via en hästägare på Täby), sedan på Scandinavian Racing Bureau där jag bland mycket annat skrev artiklar till galoppsektionen som fanns i Tidningen Ridsport. Tecknade även några serier för Min Häst!

Förkovrade mig sedermera inom reklam, information och marknadsföring. Var även under tre år redaktör för dåvarande tidningen Skandinavisk Galopp. Har skrivit många artiklar om och gjort reportage om galoppsport, för bl a Travronden, GaloppMagasinet m fl.

Fastän jag skrev mycket dröjde det ända till 2011 innan jag gav ut min första bok. Den heter ”Colorado, galopphästen från vildmarken” och handlar om (något så ovanligt som) en paintfärgad galopphäst. Påhittad story men med mycket ”verklighetskänsla. Den har två uppföljare. ”Colorado tävlar i Amerika” och ”Colorado tävlar i Dubai”.

Väldigt mycket galopp i dessa böcker! Verklighetstroget – men ändå inte… Det är det som är så underbart roligt med att skriva – att det är jag som bestämmer vad som ska stå där, vad det ska handla om och jag behöver inte rätta mig efter om det är sant eller inte.

Så – varför mina böcker handlar om galopphästar ?

Tror att ni redan har förstått det! Jag känner att med min erfarenhet i galoppsporten, så har jag i stort sett alla detaljer för att få det verklighetstroget. Det tror jag är viktigt för läsaren, att kunna leva sig in i det som står i boken – och att man kan lära sig någonting av det!

Galoppsporten har gett mig så mycket. På något sätt vill jag dela med mig av det till läsarna. Att få dem att lära känna galopphästarna, människorna och miljöerna, så som jag har gjort. Även om det är fiktion. Mycket påhittat för att få en spännande handling.

I mina böcker försöker jag skriva så att man blir fängslad, inspirerad och bara vill vända blad för att få veta hur det slutar – och när boken är färdigläst känna både lycka över det man läst och sorg över att den är slut. Att man vill läsa mer.

Jag har fått många mycket fina recensioner och uppskattning från läsare – unga som gamla! – för särskilt ”Colorado-böckerna” och den senaste ”Spökhästen i galoppstaden.” Sådant sporrar otroligt och får mig att fortsätta.

Justicia och Kim Stern i vinnarcirkeln tillsammans med Tony Oscarsson och prisutdelare Helena Mansén. | Täby 130817 | Foto: Stefan Olsson / Svensk Galopp

Apropå pojkar i hästböcker så finns de med naturligt i mina böcker från galoppvärlden – där det i verkligheten finns ungefär fifty-fifty med killar som rider och jobbar med hästar.

Min bok ”Sebbe, Ringo och galoppgänget” handlar om en pojke som rider ponnygalopp. Sebbe, som är flykting, mamman har dött i krig, pappan vill att han ska spela fotboll och inte ägna sig åt hästar. Boken är ett litet försök till att visa att killar visst kan ägna sig åt hästar, samt ett försök att även få in en pojke som är nyanländ och med en del trauma bakom sig. Men jag har avsiktligt inte gått på djupet vad gäller det, dels för att jag inte kan veta hur det känns, kan bara föreställa mig. Jag är rädd att det kunde bli fel och att det skulle bli en ”mörk” bok. Jag ville mest bara göra en ”glad” bok som visade att det visst är möjligt för nyanlända pojkar att ägna sig åt hästar.

Alla böcker har sitt syfte och sin plats. Vid olika tider i ens liv vill man läsa om olika saker. Ibland kanske något som påminner om något sorgligt man själv har genomlevt och kan identifiera sig med. Ibland bara något som får en att må bra, och slippa tänka på allt tråkigt som den riktiga världen kan föra med sig. Hittills har det för mig varit viktigt att skriva så att man mår bra av att läsa det, även om det kan innehålla vissa sorgliga saker.

Bara för att jag hittills skrivit om galopphästar är det inget som säger att jag inte kan komma att skriva om andra typer av hästar. Faktum är att jag redan nu skissar på en barn- och ungdomsbok som handlar om andra hästmiljöer. Mer vill jag inte säga än

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s