
Ulrika Milles skriver i Över alla hinder – en civilisationshistoria (2000) att hästflickan, ridande eller icke-ridande, måste ha ”sin utopi broderad i hjärtat”, och att hästboken kan fungera som ett slags broderinål. Jag tänker på detta när jag läser Jojo Moyes Under Londons broar (2009/2020). På omslaget citeras en recension i Tara: ”Moyes vet hur man väver en bra och värmande feelgoodfilt.” Jag tänker på att feelgood-romanen också har sin utopi broderad i hjärtat, jag tänker på hur resan skildras, från den översiggivna ensamma själarna i bokens början till dess att de, på krokiga vägar, hittar fram till varandra.
Under Londonds broar handlar om Sarah som bor hos sin morrfar, han som var beridare i den franska elitryttarstyrkan Le Cadre Noir, som lämnat Frankrike för kärleken till Sarahs mormor, och som efter mormoderns död lagt alla sina pengar på en häst till Sarah, en häst som kan klara Le Cadre Noirs svåra dressyr. Sarah och morfadern tränar tillsammans. Hästen, Boo, står i ett osannolikt stall, under Londons broar, en rest av en hästverksamhet som förr inkluderade droskhästar och en rad olika stallbyggnader. Men när morfaderns får en stroke faller Sarahs liv samman. Hon är alldeles ensam, och riskerar att förlora Boo till den skumma hästhandlaren Sal. På ett knöligt sätt hamnar Sarah i Natashas liv. Natasha som är advokat och som nyligen separerat från sin man. Kombon Sarah och Natasha kompletteras med Natashas exman Mac, och den olyckliga familjen hankar sig fram. Så tillkommer komplikationer. Sal tar över stallet där Boo står, och plötsligt har Sarah en stor ekonomisk skuld till honom. Hon kan inte lösa den, och det slutar med att Sal säljer Boo. Sarah stjäl tillbaka sin häst och påbörjar den äventyrliga flykten till Frankrike, staden Saumur och Le Cadre Noir, där hon hoppas att hon och Boo kan få existera på sina villkor.
Fortsätt läsa